Hur man kan bli rädd

Blev bjuden av en vän från ett särskilt sammanhang för några år sedan. Hem, till henne och sambon. Jag blev alldeles överväldigad och tacksam och osäker över att alls bli bjuden… det kändes som om jag är en riktig människa som räknas, och som om jag absolut inte kan leva upp till förväntningarna. Som jag gissade handlade om att vara normal och social.

Och för att krångla till det för mig så missade jag att meddela om jag skulle komma eller inte, i tid. Liksom för att på ett undermedvetet plan se till att bevisa för mig själv att jag är sådär socialt hopplös som jag tydligen tycker att jag är.

Sedan meddelade jag mig. Och bad om ursäkt för att jag missat deadline… men att jag gärna skulle komma. Fast jag egentligen var osäker på om jag vågade.

Och så mådde jag fysiskt smådåligt ett par dagar. Hade något skit i kroppen. Men blev bättre efter några dagar. Och kände att jag faktiskt måste… inte ville, men måste faktiskt. Försöka vara social.

Och så gruvade jag mig. Ungefär hela dagen. Medan jag visste att jag måste.

For iväg och köpte en blomma att ta med till tillställningen. Sedan en sväng till dottern, som var på sitt jobb och som blev väldigt glad när jag dök upp. Likaså hennes arbetskamrater. Jag fick en stund att samla ihop mig. Inse att jag kanske inte måste tycka att jag är ett sådant socialt freak som jag kände mig.

Och tog mig samman och for till den där tillställningen. Där vännen blev väldigt glad att se mig. Fast det kunde jag ju inte riktigt tro på, för ingen blir ju glad över att se mig. I den värld jag lever i nuförtiden. Så jag lyckades tyvärr inta en väldigt tillbakadragen, blyg och ursäktande attityd. Jaja, så var det med det. Där var väldigt trevliga människor som absolut visade intresse för att prata med mig, men det lyckades jag i stort sett inte alls bemöta. Dum-jävla jag, ibland. Som liksom inte klarar av att bryta mig ur bilden av att min enda roll här i livet är att vara i vägen. Ja, när jag inte gör nytta för andra förstås, men det är ju en helt annan historia.

Jag behöver en rejäl hjärntvätt. Med tillhörande allmän rundsmörjning.

För just nu är jag utan tvekan mitt eget största hinder mot att få kontakt med människor.

När jag satt och pratade med vännen en stund fick jag klart för mig att jag faktiskt var en av de utvalda inbjudna. Att hon hade valt mig, och inte valt flera av de coolare människorna. Jag som trott att jag liksom bara halkat med på köpet… men så var det uppenbarligen inte alls. Och inte lyckades jag ens nästan leva upp till det förtroendet.

För jag sa bara knappt flasklock under hela aftonen.

Sedan dök pappan till en av dotterns tidigare bästisar upp. Vi surrade litegrann om barnen, och om jobb. Han är en cool kille, lite lokal kändis sådär. Oerhört själv-osäker, fruktansvärt bekräftelseberoende och samtidigt arrogant och självgod. Man kan säga att vi verkligen inte är varandras typer… men nu är vi ju lite bekanta med varann. Så när vi satte oss med alla andra, så… valde han efter en stund att sitta bredvid mig. Kanske inte för att sitta bredvid just mig. Jag vet inte. Men jag sa fortfarande inte flasklock. Inte till honom heller.

Fast när han sa att han skulle gå, passade jag på att säga att det var läge för mig att avvika också. Inte för att det var just han som skulle gå, utan för att det är enklare att avvika samtidigt som någon annan…

Vi gjorde sällskap ut därifrån. Pratade lite på vägen. Och när vi for åt varsitt håll önskade han mig en trevlig kväll. Knappast för att han menade det, utan för att det är så han gör. Det är sådan han är; inställsam, och samtidigt ointresserad, arrogant… svår att få någon personlig kontakt med. Som han alltid varit, så länge jag har haft med honom att göra. På många sätt lik min dotters far… fast min dotters ar är faktiskt både trevligare och mer genuin.

Jag for hem. Njöt av att taltrastarna kvillrade längs vägen. Surrade lite med grannarna, som satt ute när jag kom hem. Hade lite social kontakt med vänner på nätet. Surrade en stund med en vän.

Och kan inte annat än konstatera att herregud så trasig i själen jag har blivit… så omöjligt det har blivit för mig att tro att någon skulle kunna tycka om mig. Eller ens stå ut med att ha mig i sin närhet… fy fanken.

Går det att laga?

Annonser