Att stå upp för sig själv

Läste en artikel i någon tidning häromdagen. Det var någon forskning som hade kommit fram till att brottsoffer som hade utsatts för misshandel, rån eller våldtäkt får bestående men om de inte får psykologisk hjälp. Depression, ångest, känslomässig överkänslighet eller skamkänslor. De drar sig gärna undan från andra människor. De flesta har kvar symptomen ett par år senare.

Många av dem har sedan drabbats av nya motgångar efter våldsbrottet, som separationer eller att de utsatts för nya brott.

Offren känner sig ofta misstänkliggjorda och övergivna av samhället.

Och inte helt sällan reagerar omgivningen också genom att lägga skulden på brottsoffret. Det förklarar forskarna med att ”vi står liksom inte ut med tanken att den värld vi lever i är ond, så då intalar vi oss hellre att brottet måste vara den drabbades fel”.

Mm. Det känner man ju igen. Och effekten av andras onda reaktioner blir, hos brottsoffret, en ökande misstro mot mänskligheten.

Jag har inte blivit rånad, misshandlad eller våldtagen. Annat än själsligt, mentalt, socialt. Jag vet vad som kan hända med svaga människor som inte vill hantera verkligheten, inte vill ta ställning för det rätta. Hur människor tydligen tycker att det är lättare att ställa sig på kränkarens sida än stå upp för den som blir kränkt.

Det är också därför jag inte tror att mänskligheten är god. Mänskligheten, människor i allmänhet, försöker bara bete sig så som de tror är socialt accepterat. Och svaga människor tror hellre att den mest psykiskt våldsamma är den som sätter den sociala agendan, än följer sitt samvete.

Såg en film med Jennifer Lopez igår, har sett den förut men det var bara den här gången som en viss aspekt av filmen verkligen grep tag om mig. I filmen spelar hon en kvinnlig polis som växt upp i en familj där pappan slog mamman sönder och samman. Lopez bror fick också sin beskärda del. Bara Lopez själv slapp den fysiska tortyren.

Och bara hon väljer att ta ställning för det rätta, och griper sin far när hon kallas ut på ett ”familjebråk”. För det förlåter familjen henne inte.

Pappan blir så ”sårad”. När hon försöker nå fram till honom säger han, den jävla martyren, att ”det känns som om jag inte har någon dotter längre”.

Hennes misshandlade mamma väljer att förnya äktenskapslöftena med svinet som misshandlat henne under så många år.

Hennes bror misshandlar sin fru. Så att Lopez blir kallad till nästa familjebråk i familjen. Och får se samma historia upprepa sig: frun med blåtira över halva ansiktet försvarar sin man, ”han är en snäll man”, och Lopez brorsa som inte på minsta vis tar något ansvar för vad han har gjort…

I slutet av filmen gråter hon. Och frågar sin kärlek hur det kan komma sig att hon, som är den enda som faktiskt har gjort rätt, är den som blir utfryst av sin familj…

Jag känner ju igen det. Precis. Min mamma vill tro att min pappa är en ”snäll man”, lika mycket som han själv, med martyrskapet drypande, kräver att vi ska tycka. Min bror som saknar ryggrad tar inte ställning för mig, vare sig i relation till min pappa eller till brorsans gamla kompis J…

Det är därför som jag tycker att mänskligheten är en osannolikt dålig art.

Men i jobbet har jag till slut valt att vara ärlig, sårbar och sätta en gräns.

Jag fick ett mejl från chefen på den där arbetsplatsen som har jävlats så himla mycket med oss de senaste veckorna. Ett mejl som var trevligt, normalt och ett försök till försoning… och när jag läste det började jag gråta. Vilket fick mig att inse hur otroligt illa jag har farit av hur de har betett sig den senaste tiden…

Så efter att jag pratat med min chef, vars enda reaktion på det där mejlet var att bli skraj för att den andra chefen skulle lyckas locka över mig till den arbetsplatsen, och med min kollega som farit ungefär lika illa som jag, satte jag mig och skrev ett svar. Där jag talade om att jag behövde vara ärlig, för att inte bruka våld på mig själv. Så beskrev jag, med väldigt mycket giraffspråk, hur jag har uppfattat den situation som vi nu befinner oss i. Jag beskrev också att jag uppfattat det som att det är den här chefens underordnade som har drivit den destruktiva agendan, men att jag inte har uppfattat att chefen gjort några ansatser att i så fall hindra den destruktivas framfart. Och att jag far så illa av deras valda agerande att jag är nära sjukskrivning eller att säga upp mig.

Jag vet att man ”ska” jobba på att ställa sig in hos den som erbjuder en hand. Men det har aldrig legat för mig att gå med på att friskriva fegisar ansvaret för de saker som de faktiskt har gjort. I människornas värld innebär det ofta att jag får alla emot mig. Men jag drivs av ett samvete som jag förväntar mig att mina medmänniskor också ska ha. Tycker inte att det är något alls bevänt med människor som saknar en inre resning. Och är medveten om att det kanske är en promille av mänskligheten som har det, eller mindre.

Jag har hittills inte fått något svar från den där chefen. Jag skulle kunna tänka mig att h*n skäms.

Jag satte i alla fall en gräns när det gäller det fortsatta samarbetet som ställer rätt tuffa krav på dem. De har det kanske inte jättelätt just nu. Men jag var tydlig med att människor som har någon annan agenda än det bästa för våra kunder, tänker jag inte försöka samarbeta med mer. Om de har svårt att stå upp för någon inre mänsklighet så ”hjälper” jag dem genom att sätta en stenhård gräns som de får lov att förhålla sig till.

Och sedan jag skickat svaret kände jag bara… en inre frid. Det finns inget som den chefen kan göra med mitt mejl som skulle kunna skada mig, ens om h*n skulle vilja. Faktiskt. Om det skulle bli en strupsökande vargskock av detta så kliver jag bara av, med omedelbar verkan.

Jag är kanske känsligare än många, för andras sviniga beteende. Men jag känner att det inte finns något alls som säger att man ska behöva tåla misshandel för att kunna göra sitt jobb. Och den värderingen kommer ända inifrån mitt inre, så jag känner faktiskt bara ro med mig själv för den väldigt ovanliga öppenheten och ärligheten som jag har levererat.

Kanske, med lite tur… så har jag nu tagit ett första steg mot att stå upp för mig själv igen.

Men visst blir man skadad, förändrad i sin själ och sin personlighet, av att bli illa kränkt. Särskilt av närstående, eller av människor som man har litat på. Och särskilt om det händer flera gånger.

Annonser