Den förvirrande världen

När jag inte alls förutser svårigheter eller problem så ramlar de ner i mitt knä. Och när jag tror mig ha lärt mig något av tidigare erfarenheter och försöker förbereda mig på ”mer av samma”… jaha, då inträffar inte det heller.

Livet är fruktansvärt knöligt att hantera. Numera.

Det är som om jag har levt två helt skilda liv, som helt olika människor. Faktiskt.

Jag har varit en människotyp som har haft en väldigt bra intuitiv förmåga. Utan att tänka aktivt har jag lyckats anpassa mig på ett fungerande sätt efter de situationer jag befunnit mig i. Och nuförtiden verkar jag gissa fel mest hela tiden…

Vad är det som har hänt? Vilken är den avgörande vattendelaren?

Det finns så många saker… som har förstört min tillit till människor, som har fått mig att dra mig undan, som har ändrat min personlighet i grunden… men jag ser inte riktigt vad, hur eller riktigt varför.

Det hade kanske varit enklare att urskilja det ena från det andra om inte åldrandet hade funnits med i bilden.

Ingen kan såklart avgöra hur min kropp och hjärna hade utvecklats om de inte hade behövt hantera och förhålla sig till ganska ordentligt smärtsamma och energikrävande situationer under den andra halvan av det här livet.

– – –

När jag promenerade till stan igår tänkte jag på att jag är mer lik min pappa än jag riktigt har sett. Det är väl något biologiskt kanske. Men jag insåg att jag har ärvt den där oskuldsfulla och godtroende sidan som innebär att människor gärna får ta plats på min bekostnad.

Jag tänker att det nog delvis kan handla om ett slags inre trygghet. Något som innebär att det inte blir särskilt viktigt att slåss om makt.På något plan vet jag nog att jag är bra nog som jag är, så att jag inte hela tiden måste försöka bevisa det. Men den negativa sidan av det är att man låter folk köra med en utan att man ens fattar att det är det som händer – förrän efteråt…

– – –

När jag pratade med K i telefon igår förmiddag pratade hon mer med familjen som hon hade omkring sig än med mig. Dottern har andra sätt att visa att jag inte är en prioriterad människa.

Och jag spådde mig innan jag gick hemifrån igår. Korten var entydiga: jag måste stå på mig bättre. Sätta gränser mot andra. Tro på mig och min rätt att finnas på mina villkor. Samma sak som pratmänniskan påtalade sist jag var där… att vad händer egentligen med mig, medan jag inte alls tar plats i mitt liv?

Men när jag träffade K och hennes familj igår… så var de helt annorlunda jämfört med sist vi sågs. Mycket mer lyhörda. Mer… normala, faktiskt. Inte alls lika många dysfunktionella beteenden som går ut över både mig och dem själva. Både K och hennes man hade gått ner i vikt. Ingen oviktig faktor, med tanke på att senast vi sågs så var MAT det allra viktigaste som de pratade om och levde… De hade inte heller samma slags osunda överdrivna fokus på sig själva och varandra som senast.

Jag vet inte vad som kan ha hänt sedan senast. Jag kände mig likadan som sist… öppen, lyhörd, accepterande. Pratade inte särskilt mycket om mig. Hade inget jag ville säga. Och led inte av det. Men de var annorlunda… mer som vanliga människor.

Och hur skulle jag ha kunnat förutse det? Lika lite som jag kunde ha förutsett att de skulle använda mig för sina syften, senast vi sågs? Hade jag kunnat hantera och förhålla mig annorlunda, nu, eller då?

Jag vet inte. Men det känns konstigt att jag liksom ligger en och en halv fas efter… inte fattar, inte hänger med, inte hamnar i fas. Det känns konstigt för att jag helt enkelt inte känner igen mig i att jag inte hittar rätt i umgänget.

– – –

Det blev helt enkelt trevligt igår. Största delen av tiden. Även om familjen övergick till det ganska självcentrerade mot slutet. Fast där var det tydligt att det var tre av dem som blev på det viset… medan ett par av dem inte gjorde det.

Min kära dotter var med i slutet. Och jag märkte att hon hade ännu svårare än jag att fatta var hon kunde eller borde haka in… det är kanske det som är min brist. Att jag har så lätt för att greppa var folk befinner mig, och anpassa mig efter det… jag borde kanske söka mig mer till människor som är mindre självcentrerade och mer lyhörda för andra. Jag vet inte. Jag ser inte vad som är vad riktigt.

– – –

Idag skulle dottern och hennes pojkvän komma och äta hos mig. Jag mådde halvrisigt under dagen och orkade inte riktigt försöka tänka ut vad det var de förväntade sig. Ringde dottern innan jag gick till affären för att be henne tala om vad de förväntade sig. Hon ringde upp efter att jag ringt henne tre gånger… och lät ordentligt ointresserad.

Kanske är det mest hennes attityd som har tärt på mig i flera år nu… jag vet inte.

Jag vet tamigtusan inte mycket.

Men när de kom satt jag vid mitt köksbord och spelade spel på mobilen. Och orkade inte haussa upp något alls… inte för att jag tror att det hade tyckt att det varit bättre, men de hade nog ändå förväntat sig det.

Nu var det bara lugnt och oplanerat och trevligt att träffa dem.

Vi lagade mat ihop. Åt ihop. Pratade. Mycket, och på riktigt. Och sedan röjde vi undan och spelade spel för hela slanten en god stund. På en nivå och med ett förhållningssätt som åtminstone för min del innebar att jag fanken inte tänkte leva upp till minsta lilla förväntning som de kunde tänkas ha på min ”roll”… och det kändes rätt skönt. Jag bara struntade i hur de tyckte att jag borde vara. Jag var som jag ville, inte för dem… tycker att det funkade bra ändå. Särskilt med dotterns pojkvän. Tror att det kanske ändå är lättare för honom att acceptera att jag är en människa snarare än en ”förälder” eller ”representant för en generation” som de har bestämt hur den ska vara. Jag struntar i om hans föräldrar är lika eller olika mig. Jag är faktiskt jag, och det får de någon gång acceptera. En egen människa som är värd att respektera precis som jag vill vara.

Det kändes bra. Inte superlyckligt eller extraspeciellt, bara bra. Och kanske håller jag på att ta tillbaka en person och en roll som passar mig.

– – –

Men inte fattar jag vad som ger vad. Eller varför. Och det känns trots allt rätt meningslöst att vara hänvisad åt en helt slumpartad omvärld där det mesta jag gör är fel i relation till det som händer. Det blir väldigt svårt att försöka skapa ett liv och en framtid som ser ut ungefär som jag skulle önska när jag inte alls kan se varför det blir som det blir. Kanske har min hjärna pensionerat sig många, många år i förväg. Så att det inte finns minsta lilla chans att jag ska kunna få ett liv som liknar vad jag önskar mig…

Annonser