I mental stiltje

har jag befunnit mig idag. Har inte ens orkat städa. Och yogan skippar jag ett tag, för att osteopaten jag går hos har sagt att det nog är bra för att läka allt ont jag har i ryggen.

Så… jag har läst. Tittat på ett antal avsnitt av en favorit-TV-serie. Dottern ringde på förmiddagen och sa att hon var nästan hemma nu. K ringde på eftermiddagen och sa att de var halvvägs på väg hit. Hon föreslog att vi skulle gå ut och äta ihop någonstans i kväll, men jag sa att jag egentligen bara behöver vara hemma och ta det fruktansvärt lugnt… hon accepterade det, även om hon nog tog lite illa vid sig. Vi ska ses i morgon, kanske göra något ihop och så äta tillsammans med hela familjerna. Mer än så orkar jag inte… tyvärr.

Jag har pratat med två olika människor om hur det var när K och familjen var här i höstas, och att det inte bara känns jättekul att de kommer. Båda dessa reagerade rätt starkt och tyckte att jag var i min fulla rätt att säga nej till att bli utnyttjad, när nu K inte alls ville umgås med mig i höstas… men jag vet inte. Det är svårt att putta ifrån sig barndomsvänner. Det är inte som att jag har särskilt många nära vänner numera… i alla fall inte som jag har regelbunden kontakt med eller som bor i närheten.

Jag har promenerat i det härliga vädret. Spelat spel på mobilen. Ätit lite.

Det verkar lite konstigt, även för mig själv, att jag hellre väljer ensamheten än att umgås med K och familjen. Om jag tittar på det utifrån. Jag borde liksom vilja vara med folk… men när jag känner efter så känner jag att… jag minns att det fanns en tid då jag längtade efter vissa nära och kära. Saknade dem när vi var ifrån varann. Blev glad när vi sågs igen… men numera finns det faktiskt inga sådana människor, eller rättare sagt, jag har inte sådana känslor för någon… Det känns lite tomt. Jag inser att jag alltid har varit en väldigt social och relaterande människotyp; det största nöjet i livet har varit att umgås med andra. Men sådan är jag inte längre… jag känner inte så för människor längre. Det kostar mig mer energi än det gör mig glad, att umgås med andra… jag är helt enkelt väldigt trött på människor.

Läser en science fiction-bok just nu, där den obligatoriska frågeställningen om huruvida människan är ond eller god och om det finns ren ondska i världen tas upp. Jag tror inte att vare sig mänskligheten eller världen i stort är så svartvit och polariserad. Men de flesta människor har behovet av att dela in mänskligheten så enkelt för att de inte förmår hantera större komplexitet än så. Jag tror inte på någon övergripande ”ond kraft”, inte på någon god heller för den delen. Vi bara råkar finnas, och världen råkar se ut som den gör och förändras så som den gör. Däremot tror jag inte att människan som varelse är född med någon inneboende godhet. Jag tror att de destruktiva krafterna och drifterna är de som är naturliga för människan, och det goda som människor gör beror på att vi är så beroende av andra för att överleva. Vi socialiseras till ”godhet”. Om vi var en art som var så starka som individer att vi klarade oss själva i livet och bara behövde träffas ibland för att göra ungar, så skulle människan inte göra några ”goda handlingar”. Och jag tycker att det är skillnad på ”goda handlingar” och ”godhet”; jag tror inte att mänskligheten som art har en stark, inneboende drivkraft efter att göra gott oavsett omständigheterna. Vi är djur, och tydligen har djuren på jorden utvecklats genom årtusendena till att ha en enda strävan: att föra sina gener vidare.

Människor gör snälla saker mot varann ibland. Vissa gånger är det av beräkning, andra gånger bara för att de råkar känna att de kan kosta på sig det just då. Men altruism, att vara god innerst inne och alltid ha goda tankar och strävanden i relation till sin omvärld… det tror jag inte finns. Tyvärr.

Och den här ganska enkelspåriga, lättdrogade, aggressivt lagda arten som är människor, tappar därmed sin tjusning för mig. Min nyfikenhet på människor har alltid utgått ifrån tron att det finns något gott och något komplext hos dem. Numera träffar jag nästan bara på människor som strävar allt de kan efter att vara så ytliga, oengagerade och icke-tänkande som de bara kan… och jag känner mig oftast som den där ganska jobbiga typen som försöker få andra att tänka när det är det sista de vill. Det finns säkert delvis både en ålders- och en tidstypisk förklaring till det; hjärnan stelnar, flexibiliteten hos människan försvinner, med åren… Men det handlar säkert också delvis om att jag inte ens orkar leta. Jag orkar inte förvänta mig att det ska finnas något mer komplext bakom folks ytliga, lättsamma masker…

Jodå, det finns gott om komplicerade människor. Känslostyrda, självomedvetna och självcentrerade människor som kräver att omgivningen ska behandla dem som om de vore gudasända. Men att vara krånglig är inte samma sak som att vara nyanserad…

Men visst önskar jag att jag någon gång mer i livet ska hitta människor som jag kan vara mig själv med, slappna av med utan att behöva vara redo för kniven i ryggen eller att bli utnyttjad… människor som är intressanta på riktigt. Som är egna i sina inre, utan att för den skull vara narcissister. Och som har omtanke om andra utan beräkning.

Kanske hittar jag sådana. Någon dag.

Annonser