Tumlar om

Det är så mycket att jag blir alldeles yr. Mycket jobb, mycket tjafs som stjäl massor av mental energi, och lite för många saker jag måste fixa och hantera i det privata livet… orkar inte ens sätta ord på allt. Det mesta är inte dåligt, bara för mycket.

Beskrev en del av det för pratmänniskan senast jag var där. Sedan jag berättat i väldigt anonymiserade ordalag om ett gemensamt projekt med en annan arbetsplats som bara sätter sig på tvären utan att det riktigt går att fatta varför, sa min pratmänniska: ”handlar det möjligen om den där arbetsplatsen…?” Och så var det… Pratmänniskan sa: ”ja, man har ju hört en del från olika håll om hur mycket problem de orsakar”… häpnadsväckande. På ett sätt skönt, att höra att det finns fler än jag som verkligen uttrycker hur frustrerande de är på den arbetsplatsen… men också för jävligt. Att de år efter år tillåts ställa till med så mycket problem för andra, och för hela arbetsplatsen…

Annars pratade vi en del om det där med tillit. H*n konstaterade, helt korrekt, att det verkar som om mitt jobb får ta så mycket kraft av mig att jag inte har ork eller tid att verkligen lägga krut på att försöka förbättra min privata situation… och h*n tyckte att jag borde ta tag i min privata framtid. Jag sa att jag tycker att det är så svårt, eftersom så många relationer de senaste 10-15 åren har blivit av ett slag som gör mig illa, som jag inte kan vara mig själv i och där jag inte får ta plats med mig

Men jag förstår ju att h*n har rätt. Stekta sparvar faller sällan från himlen och rakt ner i munnen på en, man måste arbeta själv på att skapa förutsättningarna… och samtidigt tycker jag att jag både har gjort och gör det också. Men visst, jag öppnar mig inte mot människor så som jag har gjort tidigare i livet, jag räknar inte längre med att människor kommer att vara schyssta och förvalta mina förtroenden… jag har fått lite för många slag under bältet och knivar i ryggen för att riktigt våga lita på min förmåga att bedöma människor längre.

Och å ena sidan skulle jag både behöva och vilja ha åtminstone någon nära människa, någon jag kan vara mig själv med och inte alltid tvingas tänka efter innan jag tar kontakt med… men å andra sidan tycker jag inte riktigt om människor på det sätt som jag gjort tidigare. Jag orkar inte med dem, orkar inte med deras jobbiga sidor… så hur kan jag förvänta mig att någon annan ska orka med mina.

Förmodligen behöver jag vila och läka mer. Jag ser inte riktigt någon annan väg vidare… samtidigt som jag har känslan av att jag bara går och väntar på att livet ska haka på spåret igen.

Men just nu orkar jag i alla fall inte göra något åt saken. För nu är det så mycket mer att hantera än jag alls orkar med… men sedan kanske. Kanske snart. Med ganska mycket tur, så.

Annonser