Drömmar

I natt sov jag rätt dåligt. Igen. Var trött intill svimningsgränsen när jag kom hem efter en intensiv (men bra) dag med min ledningsgrupp.

Och så har jag drömt… om mannen jag surrade med häromdagen. Nu minns jag inte drömmarna, men temat i dem var att vi… hade något på gång. Fast ändå inte helt säkert. Ingen stor förälskelse, ingen fysisk närhet, men ett försiktigt utforskande av… vad som skulle kunna bli närhet.

Jag är glad över de drömmarna, eftersom de innehöll en potential till att kanske vara redo att… i alla fall stanna kvar och känna efter. De flesta drömmar jag haft som involverar män eller relationer de senaste månaderna har varit av det slaget att om det alls har funnits något vackert i relationerna så är det inte jag som är den delaktiga kvinnan.

När jag såg U tillsammans med hans flickvän härom dagen, kände jag att jag inte hade velat vara i hennes ställe. Inte bara för att jag inte alls är intresserad av honom på det sättet längre, utan för att det kändes som om den där ärliga närheten som jag vill ha i en relation inte fanns mellan dem. Det som slog mig var att det där som de flesta söker när de vill ha en relation, alltför sällan verkar vara vad de får i slutänden… och för egen del är jag hellre utan en relation, än med en relation som ändå mest gör mig besviken eller desillusionerad.

Annars pågår tydligen fighten på jobbet. Den där som jag inte fattar vare sig avsikten eller ursprunget med. Jag var arg som tusan ända till igår över att kollegan betett sig så kränkande och högg mig i ryggen när jag inte fattat att det fanns något att slåss om, men då slutade jag orka känna mer i sammanhanget. Idag mejlade jag den som ingår i arbetsgruppen för att det var nödvändigt, nästa steg måste tas nu, men jag fick inget svar. Innan chefen gick hem kom han dock in och bokade en träff med mig i morgon, och till slut fattade jag att han hade fått mejl från den där kollegans grupp… uppenbarligen inget trevligt sådant, men vi skulle prata mer i morgon.

Jag har så osannolikt svårt att förstå människor som drivs av känslor så till den milda grad att verkligheten, utvecklingen och verksamheten helt försvinner i fjärran… de där som utan att tveka bränner hela sitt jobb för att deras egen agenda tar över hela deras synfält. Så jag kan inte riktigt se hur vi ska kunna lösa vad-det-nu-är som är deras problem… och för min egen del kan lösningen gärna vara att de tar över hela det som varit mitt jobb att driva hittills, om jag bara slipper deras energiätande destruktivitet.

Men nu ska det sovas. Hoppas jag.

Annonser