Musik som byggs av glädje

Härom dagen var det körsång. Vi är en större grupp numera, vilket känns väldigt bra, men samtidigt är det tyvärr flera av de nya som inte kan hålla tonen… och flera av dessa sjunger dessutom rätt högt. Det tar litegrann udden ur sångarglädjen. Som en kollega konstaterade, som också varit med från början: ”vi är inte vana vid att ha deltagare som sjunger falskt”…

Hur som helst så var det någon som nämnde att vår körledare skulle spela på ett ställe någon dag senare. Jag hade sett evenemanget i ett nyhetsbrev som jag prenumererar på, för platsen som han skulle spela på. En gammal kompis skulle också spela. Så var det en av tjejerna i kören som vände sig till mig och sa: ”ska vi gå dit?” Jamen det vore väl kul, sa jag… och så hade vi liksom bestämt.

Så sedan jag jobbat till sent den dagen och inte hunnit hem för att äta middag, gick jag till lokalen. Tog en macka medan jag väntade på kompisen. Kramade den gamla vännen, som var jätteglad att se mig där. Och så kom körledaren dit. Han log i alla fall när han hejade på mig… 🙂

Det var ett väldigt intressant evenemang. Först ut var pensionärsdamerna, som var så bitchiga och bittra mot ”ungdomarna” att man inte kunde annat än tappa hakan och skratta… 😉 Hjälp, måtte man inte drabbas av så mycket hämndlusta när man väl blir gammal!!

Sedan var det en ung och fantastiskt duktig kille som sjöng och spelade. Han var den största behållningen, faktiskt. Riktig kanontalang. Rolig, dessutom: sedan han spelat flera låtar, som han lagt fram ungefär som ”den här knåpade jag ihop hemma på kammaren i lillbyn när jag var ung”, presenterade han nästa låt med: ”den här fanns på min första skiva… ja, jo, jag har ju gett ut ett par skivor också…” 😉 Helt underbar underdog-självdistans, men utan att vara självförnekande.

Vilket körledaren faktiskt var, när det var hans tur att spela. Usch, jag blir så himla beklämd när han är sådär… han är det ibland när vi har kör också. Driver med sig själv på ett sätt som bara gör ont, i den som hör det… Men framträdandet var bra. Han är ju duktig på det han gör.

Dessutom kom hans flickvän dit. Kul att se henne. Hon var… söt, späd  och trevligt färgstark till utseendet, men kändes rätt neutral i beteendet. Men de passade ihop, rent utseendemässigt.

Roligast av allt var att min gamla kompis kom och satte sig med mig och kompisen sedan han spelat klart. Och vi fann varann alla tre, hade roligt ihop det lilla som vi hade möjlighet att prata. Jag hann fråga honom ifall han mindes en grej från vårt förflutna som hade koppling till sammanhanget, och det visade sig att han kom ihåg mer från min personliga situation än jag mindes själv… det kändes liksom hedrande. Det är otroligt skönt de gångerna då man får märka att människor faktiskt bryr sig om en, på något vis. Lägger märke till att man finns. Och innan vi gick tackade han för att jag kommit, och gav mig ännu en stor kram. Det kändes… nästan som förr. Som om jag hör till, i något slags sammanhang.

Och så var det jättetrevligt att gå på det där tillsammans med körkompisen. Vi känner inte precis varann, men har ändå någon slags rätt trygg kontakt sedan innan. Inte helt omöjligt kommer vi att hitta på fler saker tillsammans. Hon är också ensamstående, med utflyttade barn.

Hade sällskap med grannen in härom dagen. Som ängsligt undrade om dottern i trotsåldern som skrikit oavbrutet i 1½ timme härom dagen, hade stört mig… och det kändes bra att kunna säga att jag inte ens hade hört det. Det är så härligt o-lyhört där jag bor, och det var skönt att kunna fråga om mitt musikspelande, framför allt på fredagkvällar, störde dem… och hon sa att de inte har hört det heller. Så himla härligt, då slipper jag känna mig vagt skyldig över det… 🙂

Såg en snutt av Dr Phil. Han pratade med tre kvinnor som var både rika, självständiga, kompetenta och framgångsrika. Och ensamstående. Han sa (en av dessa myter) att män behöver kunna se att de kan fylla en viktig roll för sin kvinna, och om hon redan klarar av hela sitt liv alldeles utmärkt på egen hand så blir männen rädda och vågar inte komma dem nära. Visst kan det ligga en del i det. I vissa fall. Men Dr Phil sätter inte riktigt ord på vad det egentligen handlar om: män vill känna att de har makten över en kvinna för att vilja komma nära henne. Och för de flesta män är pengar = makt… som en av de där kvinnorna sa, hon gjorde just det som Dr Phil förespråkade: visade en man hon älskat att han gärna fick bo hos henne efter en skilsmässa och med rätt ont om pengar, för att det var för andra saker som hon behövde honom. Men han lämnade henne med motiveringen att han kände sig otillräcklig… sorgligt.

Men det är fullt möjligt, antagligen troligt, att en kvinna som klarar av sitt liv utan en man uppfattas som alldeles för stark för att män ska våga närma sig henne. Det kan nog vara så för en del män i min omgivning.

När jag var på ett möte på en annan arbetsplats (där jag jobbat tidigare under en period) med några som jobbar praktiskt med ett av mina ansvarsområden, kändes det helt underbart med alla som hejade glatt på mig och sökte sig till mig för att socialsurra lite… att bli behandlad som ”en som hör till”. Som en frisk oas, i den emellanåt hårda verkligheten… och då kan jag egentligen inte säga att jag känner de människorna särskilt nära. Men de är varma. Välkomnande, för att jag är det mot dem. Det känns oerhört skönt.

Träffade på herre nummer ett häromdagen. Han som… är sådär intensivt nära, i röst och närvaro, när han pratar med mig. Jag kom gående i korridoren och han stod mitt i den och pratade med någon, och jag tror att han såg mig innan jag såg honom. När jag kom till där han stod och skulle passera, tittade han inte på mig men flyttade inte heller på sig. Hans kroppsspråk visade att han var väldigt medveten om att jag kom där. Och han stod kvar i vägen för att… ja, i stället för att heja, tror jag faktiskt. Kanske för att säga att han ville att jag i princip skulle tvingas gå på honom… och jag tittade på honom när jag passerade, gick ordentligt nära och sa ”tjena!” nästan i hans öra. Han tittade fortfarande inte på mig, men sa ”hej” med väldigt tydlig närvaro och medvetenhet… 😉

För honom kan jag nog vara en sådan där kvinna som klarar sig lite för bra på egen hand. Samtidigt som han finner mig uppenbart intressant…

Har plötsligt fått en del kommunikativ kontakt med en av de fyra herrarna som jag fann extra intressanta för något år sedan, i den vevan då en gift exkollega blev lite vinglig i relation till mig och sa att om han inte vore gift så skulle han väldigt troligt ha blivit förälskad i mig. Den här herren som jag surrat lite med nu är en vacker man med rätt starka värderingar och mycket kunskap i samhällsfrågor, något som imponerar lite på mig. Han är lyckligt sambo även han. Men det gjorde mig glad att han plötsligt fick för sig att surra lite med mig. Han är någon som jag känner stor respekt för, så det känns både trevligt och hedrande att han vill surra lite med mig.

All värme från män gör gott i mitt hjärta, helt enkelt. Så länge som den inte är kletig, krävande eller påträngande alltså, utan bara just varm.

I natt har jag vaknat flera gånger, och varje gång har jag drömt om relationer mellan en kvinna och en man. Ibland jag, ibland någon annan närstående kvinna, och en man. Relationerna har varit väldigt olika, och när jag drömt om de bra relationerna så är det inte jag som har ingått. Då har jag sett den utifrån. Undrar om det kan tolkas som att jag faktiskt inte kan föreställa mig att jag skulle kunna få en frisk, generös relation med en bra man?

Nog nu. Sovdags.

Annonser