Förstånd att inse skillnaden

”Sometimes a satisfying lie can make more good than the awful truth.
Från serien ”Alias”. Sagt av Sydneys självgynnande och fega pappa, i ett läge där han friserat verkligheten rejält bara för att rädda sitt eget skinn.

Pratade med C i helgen. Hon berättade om ett samtal hon haft med en man på en fest hon varit på: han hade sagt något i stil med att det är bättre att odla självlögner som får en att må bättre än att notera sanningar som får en att må dåligt… fast sedan vi pratat en stund visade det sig att det nog var hennes önskade omtolkning av ord som handlade om att det kan vara klokt att fokusera på de bra sakerna man har i sitt liv. En helt annan sak… och det sa jag också. Hon ville nog mest provocera mig. Få mig att säga ifrån på skarpen att jag inte höll med, så att hon skulle kunna få säga att hon faktiskt hade gått och lagt sig och inte orkade med att jag började ”bråka”… lite för ofta är hon alldeles för lik min mor.

Men jag tog inte den där fighten som hon ville ha. Utan konstaterade bara lugnt att utifrån mina erfarenheter är det lättare att hantera en verklighet som man ser och förhåller sig till, än att i efterhand få den verkligheten dunkad i bakhuvudet eftersom den alltid kommer ikapp en förr eller senare. Hon vill att jag ska ha fel i det, att hon ska kunna komma undan verklighetens smärta om hon bara blundar tillräckligt hårt. Men hon inser uppenbarligen själv att hennes argument inte håller, eftersom hon backade och bytte samtalsämne i stället för att försöka tvinga fram en roll för mig som hade passat hennes spel.

Härom dagen ringde en kollega och bad att få mitt coachande inför ett svårt samtal som h*n skulle ha med sin chef. Kollegan hade bestämt sig för att ställa flera obehagliga frågor till sin chef, kring beslut som gjorts utan andras insyn och som påverkar kollegans möjlighet att fortsätta jobba där.

Jag har frågat redan innan vad kollegan vill uppnå med att ta de där frågorna med sin chef. Kollegan har mått väldigt dåligt under en period och orkar nog egentligen inte med den fight som skulle uppstå om h*n tog de här frågorna med chefen, därav min fråga. Även denna gång frågade jag: ”vad vill du uppnå med att lyfta de här frågorna? Vart tänker du dig att samtalet ska ta vägen och vart vill eller tror du att situationen kommer att ta vägen sedan?” Jag behöver inte säga till kollegan att h*n sannolikt bränner sina eventuellt möjliga broar med chefen genom att lyfta de här frågorna, så jag förutsätter att kollegan har en mer långsiktig plan. Men kollegan svarar bara att h*n behöver ställa de här frågorna för att få sinnesfrid med sig själv.

Sedan kollegan beskrivit vad h*n tänkt säga till chefen, och jag föreslagit ett antal mindre konfrontativa formuleringar i stället för de anklagelser som kollegan tänkt uttrycka och som jag (och kollegan också) vet skulle leda till att chefen bara fäller ut taggarna och skadar kollegan ännu mer, frågade jag kollegan hur h*n skulle hantera situationen om chefen gick till personliga angrepp kring kollegans privata situation (vilket chefen har gjort tidigare och som kränkt kollegan ganska illa). ”Vad gör du om chefen lyfter det här? Om chefen säger så här?” Min tanke med att lyfta fram de här för kollegan obehagliga ämnena var att låta kollegan hitta ett samlat förhållningssätt att använda om chefen skulle ta till de fulgreppen. Kollegan blev upprörd, försökte byta ämne. Jag stod på mig. ”Hur tänker du göra om chefen försöker flytta fokus till de här för dig personliga frågorna?” Till slut var kollegan såpass upprörd, vid blotta tanken på att chefen faktiskt redan har använt just de fulgreppen mot kollegan, att h*n utbrast: ”nej, nu vill jag inte prata mer om det, det här känns inte uppbyggande för mig, snart blir jag arg på dig om du pratar mer om det!”

Jag backade. Men förklarade varför jag ställde de frågorna; för att hjälpa kollegan att vara mentalt förberedd på den typen av angrepp från sin chef… men det hjälpte inte. Så jag släppte det.

Men tänkte, idag när jag gick hem, på att det finns tekniker för mental träning som handlar om att just väcka liv i obehagliga känslor men i ett sammanhang och en miljö där man känner sig trygg. Och att jag själv absolut hade uppskattat om någon hade gjort mig den tjänsten, om situationen varit omvänd… men då är det det där med huruvida man vill förhålla sig till sin verklighet som om inget obehagligt fanns, och därmed vara lika oförberedd varje gång det obehagliga inträffar, eller om man vill tänka igenom framtida händelser utifrån hur de väldigt sannolikt skulle kunna bli och därmed förbereda sig på hur man ska hantera det om det kommer.

Det är olika förhållningssätt till livet. För mig har det alltid varit mer och mindre självklart (beroende på vad det handlar om) att föreställa mig sannolika otrevligheter som skulle kunna uppstå i framtiden, för att på det sättet vara mentalt förberedd att hantera dem om de inträffar. För C, och kollegan, och säkert många andra, är det mer självklart att bara tänka på möjliga trevligheter. Vilket är ett väldigt adekvat förhållningssätt om inga otrevligheter inträffar. Fast så blir det ju faktiskt ganska sällan… och att ”drabbas” av otrevliga upplevelser och vara helt oförberedd på det, gör åtminstone för mig väldigt mycket mer ont när jag har precis hela garden nere än om jag har förberett mig på att det kan hända.

Ibland lyckas man undkomma obehagligheter för att man helt enkelt inte föreställt sig att de skulle kunna inträffa. Det gör att man signalerar något oskuldsfullt och ofarligt, så att den potentiella angriparen inte blir triggad att attackera. Men oftare ligger ”attack-villigheten” helt hos den andra personen; det spelar faktiskt ingen roll vad man själv gör eller säger, den andra har bestämt sig för att den har anledning att angripa redan innan samtalet startat…

Den man vill leva med har inte gjort mindre slut med en för att man själv vägrar tänka på eller prata om att det är vad som har hänt. Det tar bara längre tid av osäkerhet innan smärtan drämmer till en vid den ofrånkomliga insikten om att den andra faktiskt har gjort slut med en, sedan länge, och själv har man bara gått och slösat bort sin tid och sitt liv med att försöka tro att om jag inte låtsas om det så har det nog inte hänt…

Att hantera livets verkliga smärtor på sätt som inte skadar en mer än nödvändigt, är något helt annat än att förtränga livets smärtor medan de i själva verket gör en minst lika illa – bara under längre tid, och i värsta fall med mer ”våld” (den som har gjort slut med en tvingas till slut ta i med överkraft för att få en att fatta att man inte längre är ett älskande par).

I morse hörde jag Emil Jensen prata i ”Tankar för dagen” i P1 om att motsatsen till både sorg, demokrati och kärlek – är likgiltighet. Inte glädje, diktatur eller hat. Likgiltighet är den mest skadande icke-känslan som han befarade skulle leda till att samhället och livet blir sämre i framtiden. Som exempel tog han en intervju med Monica Zetterlund från någon gång på 70-talet där Monica, på frågan om hon var nöjd med sitt liv efter de framgångar som hon uppnått, svarade: ”nej, hur kan någon vara nöjd så länge världen ser ut som den gör”. Det kan förstås sättas i relation till det politiska klimatet under den tiden, men jag kom i stället att tänka på min psykiskt sjuka vän som under psykotiska perioder ringer och pratar om alla orättvisor och kränkningar som h*n har protesterat emot genom åren (utan att lyckas), och som på grund av misslyckandet har vänt alltihop mot sig själv och frågar mig, om och om igen, ”är jag terrorist? Jag tror att det är jag som har orsakat alla de där krigen som jag ser på TV”…

Att internalisera ”eländet i världen” som man själv varken har skapat eller faktiskt har möjlighet att påverka, är inte för mig ett tecken på att man ”inte är likgiltig”. Jag tror, precis som Jensen, att det största hotet mot en god framtid för oss människor är likgiltighet. Men den likgiltighet som jag tror hotar mest är den sorten som rättfärdigar att man är avundsjuk och missunnsam mot andra, att man hellre prioriterar att kapprusta med grannarna i hemrenovering än tar sig tid att prata med någon närstående som behöver få bli sedd en liten stund, att man hellre lägger alla sina pengar på ”mode” än att bry sig om att det faktiskt finns saker man kan göra för att hjälpa ”barnen i Biafra”. Att ta på sig tonvis med ångest över ”eländet i världen” som leder till att man blir handlingsförlamad samtidigt som man ju faktiskt inte gör det man kan åt saken, är varken konstruktivt eller ett tecken på att man inte är likgiltig.

Läste ett blogginlägg idag som handlade om att vi människor i första hand styrs av känslor, inte av det rationella förstånd som proklameras som god samhällsnorm idag. Författaren uttryckte rädsla för att vi ska bli som robotar. De som uttrycker rädsla för rationalitet och förhärligar känslor är oftast sådana som själva saknar förmågan att kontrollera sig. Tar man ut alla sina känslor på sin omgivning så blir det förstås betydligt lättare om man kan hävda att det beror på att ”människan är sådan”…

Men att vara starkt känslosam och alltid reagera och agera utifrån reptilhjärnan, är inte motsatsen till att vara likgiltig. Det är bara två ytterligheter längs ett spektrum där det faktiskt inte är särskilt eftersträvansvärt ur ett samhällsperspektiv att befinna sig i någondera änden; man är inte till nytta för vare sig sig själv eller sin omgivning om man befinner sig i endera änden. Snarare precis tvärtom. Det är de sorterna som skadar sin omgivning mest… den likgiltiga genom att kallt se på när andra far illa, den överkänslosamma genom att vägra ta ansvar för att ens känsloutspel leder till att andra får betala för konsekvenserna.

Jag tänker att 90-talets ”trend” med ”utbrändhet” lärde oss att vägen ut ur den sortens utmattningstillstånd är att acceptera sina känslor men inte låta dem kontrollera hela ens liv. Konsekvensen har blivit att man hela tiden förväntas låta bli att ta strider som man skulle kunna förlora. Kollegan har precis en sådan strid med sin chef, och jag uppmanar kollegan att tänka efter vad det är h*n vill åstadkomma hellre än att bara ”kämpa mot felaktigheter och orättvisor”… jag uppmuntrar kollegan att välja sina strider. Jag tror också att det är nödvändigt att göra det i sitt liv för att inte riskera att gå under; men om man inte passar sig, så har man plötsligt följt med strömmen som innebär att ”bra människor bråkar aldrig”…

Man är inte nödvändigtvis likgiltig för att man inte super ner sig eller blir psykiskt sjuk med förevändningen att ”världen är så hemsk”. Men man riskerar att bli likgiltig, när tapetvalet för hemmet får vara viktigare än att lyssna på en medmänniska som ropar på hjälp… det är den där balansen som jag tror att vi inte har hittat i vårt samhälle. Än. Jag hoppas att vi kommer att göra det, så att framtiden inte blir så där hemsk som Jensen befarade i morse…

Sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra.
Mod att förändra det jag kan.
Förstånd att inse skillnaden.

Annonser