Medan jag dammsög

idag funderade jag på det där med ålder. De jag umgås mest eller jobbar mest med, är alla yngre än jag. Minst fem år, och flera av dem bara aningen äldre än min dotter. Jag tycker mig märka allt mer (men det kan vara bara i mitt huvud) att de betraktar mig mer som någon slags morsa/mentor, än som en kompis på lika villkor… herre nummer två sa vid ett tillfälle när vi var ute och reste till mig och en annan kollega som är lite äldre än jag: ”kom igen nu gamlingar, nu får ni skynda er”… Han menade nog inget illa med det. Men det fick mig att vakna upp igen och komma ihåg att jag inte kan bete mig som om jag vore ”en av dem”, riktigt.

Och så funderade jag på… saker jag varit med om i mitt liv. Hur väldigt mycket som faktiskt har hänt mig, på alla möjliga sätt. Tänkte på en period mellan seriösa förhållanden då jag faktiskt hann med en hel drös av mer tillfälliga relationer, några av dem i princip samtidigt också… och nu har jag varit själv i snart sju år. Visst har jag ”provat” några herrar under den tiden, men jag har inte känt det som om det är ”på riktigt”. Jo, med J kändes det som om det skulle kunna bli det. Men det tog ju slut innan jag knappt hunnit fatta att det pågick, så det räknas inte riktigt heller.

Jag inser att det är fråga om inställning. Jag ser mig som singel. Tillfälliga prova-på-relationer är något helt annat än det jag söker, som är en djupare vänskap och samhörighet. Och det har jag inte upplevt de senaste sju åren. Men jag har ju inte levt i celibat de senaste sju åren. Så är det ju. Det bara känns som om jag har varit själv under den tiden.

Jag tänkte också på att jag faktiskt känner mig gammal. Jag tycker att jag har passerat ”mitt i livet”, och är på väg utför. Det roliga får man gratis när man är ung, sedan får man vara tacksam om man får någon ärlig kärlek eller uppskattning, oavsett hur man ser ut. Man är helt enkelt passé, och det kan man inte göra något åt. Det är åldern.

Då slog det mig att jag förstår varför människor skriver memoarer: när ”det roliga” eller spännande i livet har passerat, så har man inget annat sätt kvar för att försöka få andra att förstå att man åtminstone har varit intressant, än att berätta om alla upptåg man varit med om. Så länge man är ung får man uppskattning eller uppmärksamhet gratis, bara för att ung = intressant i det samhälle vi lever i. Även i det fallet ganska oberoende av hur man ser ut, faktiskt.

Sedan tänkte jag på att jag har beskrivit ganska många av mitt livs upplevelser i min gamla blogg. Det hände ganska ofta att folk kommenterade och tyckte att jag borde ge ut en bok, dels för att jag skrev bra och dels för att jag faktiskt har så många historier att berätta… men jag har hela tiden känt att det har varit så svårt att hitta ett ”tema”. Kanske är ”memoarer” ett tema?

Inspirationen slog till ordentligt medan dammsugaren dånade och jag tänkte på att jag skulle kunna börja kika på texterna i den gamla bloggen. Jag kom till och med på en titel som kändes rätt användbar: ”Halva livet – to be continued…” 🙂

Dyker den upp i bokhandlarna endera året så vet ni att det är jag som skrivit den! 🙂 Ifall ingen som läser här också faller för titeln och tar den till en egen bok, förstås.

Det har varit en trött dag. Jag vaknade, som vanligt just nu, vid femsnåret och hade svårt att somna om. Mådde rätt dåligt över tankarna på ”striden” jag tog med några kollegor i fredags, som handlade om att jag krävde respekt och utrymme för min roll. Men sedan somnade jag faktiskt om och sov till halv tio. Det minns jag inte när det hände senast…

Sedan har det varit tidningsläsning, städning, rensning av läbbigt avlopp i duschen, tvätt och disk och sopslängning och matinköp. Och en hel del arkad-spelande på mobilen. Känns rätt okej nu, men så här trötta dagar är egentligen ganska bortkastade för hjärnan gör ingen nytta överhuvudtaget.

Förutom när den kokar ihop snilleblixtar om memoarer då, förstås! 🙂

Annonser