Sådär ja

Nu har jag börjat få kläm på det här nya ”temat”. Synd att man inte kan behålla inställningar för vad som ska visas när man byter bloggmall. Och att verktyget (WordPress) inte är riktigt så användarenkelt som man kan få intrycket av när man bara titta på menyer och knappar i administrationsgränssnittet… det är helt enkelt inte jättebra översatta begrepp. Nåja, till slut har jag fått det någorlunda som jag ville. Och det känns trevligt med det nya utseendet – hoppas att ni som ibland snirklar förbi här tycker det också! 🙂

Nu ska jag försöka samla mig till att formulera några av de senaste dagarnas funderingar också. Att byta bloggmall känns ungefär lika tryggt och säkert som att gå ut på nylagd is i november… 😉 Man är glad om det kommer att hålla, man känner sig allt annat än ”hemma” och har en liten aning av katastrofkänsla i maggropen. Märkligt att man kan införliva sina valda ”utseenden” på nätet så mycket i sin känsla av ”själv”… och den som inte bloggar eller på andra sätt ”visar upp sig” på nätet har nog jättesvårt att förstå att det kan kännas otryggt att byta bloggmall. Jag vet, det låter helt befängt. Men så kan det vara.

Åter till det verkligare livet.

I helgen hade jag ett kort besök av C. Hon hade andra ärenden i närområdet, och ville tydligen träffa mig också en stund… fast hon gjorde en halvstor sak av att det bara var som hastigast, och så fort jag berättade om minsta lilla sak ur mitt liv så tittade hon på klockan och sa att jag fick berätta snabbt för hon skulle ju snart åka. När hon pratade hade hon däremot all tid i världen. Hon har ett väldigt tydligt och lite irriterande behov av att ”markera” mot mig numera. Kanske är det inte bara mot mig hon markerar, kanske är det bara ett utslag av att hon är oerhört störd över att mannen som hon blev ihop med i somras, men som hon hela tiden noga har poängterat att hon ju inte är kär i, har gjort slut med henne mot hennes vilja. Hennes kontrollbehov har blommat ut starkare än någonsin, dessutom i samma veva som hon förlorat den kontroll som hon var så säker på att hon hade… Jag tycker att det är lite sorgligt att hon inte tillåter sig att faktiskt känna efter, för en gångs skull. När hon nu fick chansen att öva på att vara mer mänsklig, erkänna sitt beroende av andra och acceptera att hon faktiskt inte har kontroll över allt i sitt liv. Men, hon och jag vill verkligen inte alls samma saker med våra liv, just nu… och hon måste välja själv hur hon vill leva.

Hon har i alla fall raskt sett till att skaffa sig en distraktion och en ersättare för hennes behov av att vara behövd, genom att ta över en hund från en närstående. Om hon lyckas övertyga sig själv om att den där mannen inte var så viktig för henne som han faktiskt både var och är, så kommer hon nog att göra den här hunden till sitt nästa Stora Livsprojekt. Fast jag betvivlar faktiskt att hon kommer att lyckas, den här gången… jag tror att det faktum att hon blivit bortvald, och när hon till slut inser att hon inte kommer att kunna ändra på det hur mycket hon än försöker manipulera honom, tar hårdare på hennes livsglädje än hon orkar ignorera. Jag önskar henne inte att må dåligt så klart, men jag skulle önska att hon landade i den verkliga verkligheten och övade lite på att acceptera den. Det visar sig väl hur det går med den saken. Hunden var i alla fall osedvanligt trevlig.

Jag hade också min älskade dotter på middag i helgen. Det var väldigt mysigt att ha henne hemma en stund… hon har inte varit här mer än ett par gånger sedan hon flyttade. Och det har känts konstigt att hon plötsligt släppte kontakten nästan helt sedan hon flyttade. Kontrasten blev så enorm; från att hon har varit som ett plåster och pockat på uppmärksamhet från sin omgivning i en utsträckning som har gjort mig helt utmattad under hela sitt hittillsvarande liv, svarar hon inte ens på sms numera. I helgen frågade jag henne ordentligt om det finns några orsaker som jag skulle behöva veta om till att hon plötsligt nästan klippt kontakten. Om det är något i vår relation som hon har känt att hon vill fjärma sig från, om hon är arg eller ledsen eller besviken på mig på något sätt… och hon är ju inte den som vräker ur sig obekväma sanningar i första taget, så hon brukar vara svår att få att ”erkänna” när något är fel, men hon lät verkligen ärlig när hon sa att ”inget är fel mellan oss, jag är bara så ofantligt slut hela tiden och orkar bara jobba och sova”… Hon sa att hon är lika ”passiv” gentemot alla. Och till delar kan jag själv se att det stämmer. Av någon anledning så är hon helt slutkörd och låg, numera… och jag vet inte vad jag ska göra för att hjälpa henne med det heller. Jag sa åt henne att börja äta kosttillskott som har dokumenterat uppiggande effekt, den sorten som jag själv har ätit nu i en dryg månad och som faktiskt har lett till att jag känner små stänk av livsglädje då och då. Nästan dagligen, faktiskt. Och de små stänken får mig att inse att det är många år sedan jag kände glädje över livet, över att alls leva… det är ju inte klokt. Så ska det inte vara. Men så kan det bli, livet.

Det är i vilket fall som helst inte ett dugg okej att man ska känna sig så slutkörd när man bara är tjugo år. Så får det helt enkelt inte vara, så något måste göras åt hennes situation. Jag hoppas att de där tabletterna ska kunna hjälpa henne…

Jag har varit ett par gånger och fått behandling hos en vävnadskunnig man. Första gången jag var där var han dels rätt flummig och dels försökte han i princip tvinga mig att ”känna” det ena och andra när han behandlade mig, saker som jag faktiskt inte kände. Jag fick känslan av att han försökte frälsa mig, eller imponera på mig… det kändes inte helt seriöst. Den gången sa han att saker släppte i ryggen på mig, själv kände jag det inte, men det ställe där jag hade lite ont när jag kom dit fick jag betydligt mer ont i dagarna efter. Hela bålen kändes… ostadig, efter första behandlingen. Men jag märkte också, dagarna efter, att behandlingen hade påverkan på hur jag kände mig. Det dök upp saker, minnen, som var lite jobbiga att hantera – men som säkert behövde frigöras.

Andra gången jag var där… var han helt annorlunda. Inte alls kaxig eller övertygande, utan väldigt respektfullt frågande och ödmjuk. Jag skulle gissa att hans arbetsområde uppfattas som… lite new age-aktigt, och att han har blivit ifrågasatt så mycket att han till slut har lagt sig till med den där attityden av att han vet saker om en själv som man själv inte vet, för att försöka rättfärdiga för sig själv att han faktiskt kan det han håller på med. Jag får lite liknande vibbar av honom som jag fick av U under första året som han ledde körsjungandet, och han berättade ju för mig att han hade blivit ”utskrattad” av chefer när han försökt sälja in sin affärsidé (som också är mer åt det alternativa hållet).

Nå, den här andra behandlingen gjorde i alla fall märkbar skillnad i ryggen, åt det bättre hållet. Den här gången kände jag verkligen att saker flyttade lite på sig i ryggen och det blev mer rätt balans. Jag känner fortfarande av avslappnade och stabiliserande effekter i ryggen. Har jag tur så kommer den här behandlingen till slut att leda till att jag blir av med de faktiskt kroniska smärtorna i och kring ryggen… om det blir så, så tror jag att det kommer att påverka hela min livsupplevelse, faktiskt.

Det kändes att den här mannen vill människor väl. Både hans händer och hela hans attityd utstrålar medkänsla och omtanke. Det är alltid lika… omtumlande, när jag träffar på människor som faktiskt utstrålar ömhet mot mig. Det händer ju faktiskt nästan aldrig; nästan inga människor är sådana… så det innebär helt klart ett lyckokorn i livet för mig när jag träffar på sådana eller får uppleva stunder då jag får av den där ömheten.

Säkert är den här mannen ovanligt bra på att känna in hur människor mår, vilka känslor de bär på. Jag kan tänka mig att han både är bra på att ”läsa” i folks beteende, och att han har erfarenhet av vad olika spänningar i kroppen brukar representera för slags känslor. Förmodligen fångade han upp… den totala avsaknaden av närhet, omtanke och gemenskap, som jag har levt i under flera år nu. Och när jag skulle gå därifrån, när han skulle släppa ut mig genom dörren… så gav han mig en kram. Och sa ”ta hand om dig nu”, med mycket värme i rösten… jag tror inte att han brukar krama sina patienter. Det måste ha varit något som han fångade upp, från mig, som gjorde att det blev så… det var bara en varm, ömhetsfull, medmänsklig kram, inget flörtigt eller som på något sätt kändes fel eller opassande.

Jag frågade en kollega som jag vet har varit hos honom flera gånger, om h*n uppfattade honom som en ”kramig typ”. Det gjorde h*n inte. Så det var nog något med stunden, situationen… det kändes i alla fall bara fint. Varmt och mjukt. Jag behövde absolut det, lite ömsinthet från en varm människa.

Annars… har jag känt mig… mer allmänt glad, den senaste tiden, än jag kan minnas när jag gjort senast. Det kan faktiskt vara så att jag äntligen håller på att läka, i själen… det vore underbart om det är så. Det skulle kännas så bra att vara på väg tillbaka till att faktiskt leva, igen…

Annonser