Det går ju

några dagar mellan mina inlägg numera. Så ”läget” kan variera högst avsevärt… 🙂 Det ser kanske ut som om jag svänger hit och dit, eller så ser det kanske ut som om jag mest är på botten.

Fast i mitt verkliga liv så är det mesta rätt… sådär lagom. Jag jobbar som en galärslav utan slavdrivare. Det är möten i parti och minut, och dessemellan och före och efter gör jag allt det där som liksom är mitt verkliga jobb… så det blir lätt väldigt långa dagar. De senaste dagarna har jag varit obegripligt effektiv, och ändå kommit från jobbet först vid sex-sju-snåret.

Jag har ju ett så förbaskat roligt jobb. Jag har så mycket frihet att göra sånt jag tycker är viktigt. Den enda egentliga begränsningen, förutom fri tillgång till resurser, andra människors ovilja att brinna för de viktiga sakerna…

Jo, jag är faktiskt ofattbart effektiv. Kanske särskilt när jag har mycket att göra. Jag tar in och ger ut med en takt som innebär att jag bara med nöd och näppe hinner värdera det som kommer in innan jag sänder ut det… idag har jag suttit ganska många timmar med en kollega för att göra klart ett projekt som kräver att man håller väldigt många bollar i luften, samtidigt som man är väldigt noga med detaljerna. Och vid femsnåret sa kollegan: ”jag fattar inte att du fortfarande kan hålla fokus, min hjärna har helt lagt av nu”…

Det är klart att det tar enormt mycket kraft av mig. Jag blir väldigt trött, såpass att jag blir yr till slut. Men jag kan hålla fokus och leverera medan det pågår, och det känns så jäkla bra att åstadkomma så mycket… 🙂

Någon hade mejlat till Hanna Hellquists lyckoserie och undrat varför hon krånglade till saker så mycket, när det egentligen var så enkelt: lyckan består i att ha någonting att göra, någon att älska och något att se fram emot.

Och om man då varken har någon att älska eller något att se fram emot, så blir det där ”något att göra” kanske viktigare… tänker jag. För mig, i alla fall.

Jag har också hunnit med middag på ett uteställe med mycket prat med dottern och en kompis till henne. Och ett större framträdande med en av våra mer folkkära artister. Dessutom ett möte med chefen på en annan arbetsplats; ett slags intervju, kan man kanske säga. Det är möjligt att jag kommer att jobba där framöver.

Och så har jag träffat pratmänniskan. Mitt i all den här röran… det krävs faktiskt en viss förmåga till att både fokusera och hålla isär saker för att få till ett vettigt samtal med en människa som jag betalar för att h*n ska hjälpa mig att komma vidare med det rent känslomässiga.

Jag såg en intervju med Hugh Laurie i kväll. Intervjuaren sa att Hugh Laurie tydligen hade sagt: ”I cling to unhappiness because it´s a known, familiar state.” Laurie har tydligen vid något tillfälle diagnostiserat sig själv som ‘kroniskt deprimerad’. Citatet slog direkt an en sträng i mig, för jag har funderat över just den saken. När jag emellanåt, typ dagligen, stannar upp mentalt och tittar på min tillvaro lite uppifrån, så ser jag att det är egentligen inte klokt hur bra jag har det. Hur lätt mitt liv är, hur stimulerande, lärorikt och trevligt jag får möjligheten att ha det. Så som det ser ut precis just nu.

Jag har ingen relation till min pappa för att han har gjort sig till en elak jävel som lyder sin fru som om han vore helt livegen. Jag har en mamma och en bror som båda är helt uppfyllda av sig själva och helt saknar förmåga att känna med någon annan. I alla fall med mig. Jag har ingen familj, helt enkelt. Jag har inte heller någon kontinuerlig, verkligt nära relation med någon vän.

Men jag har en hel drös med vänner som, när vi väl hörs, jag faktiskt har nära relationer med. Jag har också en rätt stor hög med relativt nära bekanta omkring mig. Och jag har… lugn och ro. Jag slipper strida med någon människa i min privata vardag.

Pratmänniskan frågade mig lite om min bild av nära relationer, utifrån de saker som jag berättade. Och jag sa som jag tycker: att de nära relationer som jag ser omkring mig handlar om köpslående, kompromissande, villkorad kärlek: ”jag ger dig det du vill ha så länge som du ger mig det jag behöver”. Lojalitet baserad på äkta uppskattning och respekt är så sällsynt att de enda exempel som jag kan säga att jag ser av det, handlar om personer i filmer, böcker, tidningar… människor som jag inte känner, men som ändå inger ett intryck av att ha äkta relationer.

Å ena sidan har jag det ofantligt bra i min tillvaro. Å andra sidan har jag ingen att älska och inget att se fram emot. Och mitt i den balansen har tanken slagit mig att jag kanske håller fast vid ett utgångsläge som är ganska dystert, för att jag helt enkelt inte orkar hantera fler smärtor som har med relationer att göra…

Bara en tanke.

Nu ska här sovas. Och sedan ska det nog yogas, som vanligt, kanske städas lite, och besökas ett kulturevenemang tillsammans med en kollega, i morgon. Ungefär så är det.

Annonser