Som en död disktrasa

sa jag till en vän att jag känner mig idag. Fast det var nog inte helt korrekt egentligen. Om jag hade orken och förmågan att höja mig över situationen och titta på den utifrån så vore det nog mer rätt att säga att jag känner mig som en rätt levande disktrasa. Full med liv, i form av bakterier, men dock levande.

Det har varit otroligt intensiva dagar, de senaste. Jag har fyllt år, men det har jag knappt märkt av eftersom det har varit annat som har upptagit det mesta av min kraft och energi… men jag får ändå lov att glädjas åt att ett femtiotal vänner, bekanta och familj, har hört av sig på olika sätt och gratulerat. De allra flesta av dessa hälsningar har varit personliga och med värme. Det känner jag tacksamhet över. Det finns människor som inte precis gillar mig eller tycker direkt illa om mig, men det finns också de som visar tydligt att de tycker om mig. Kanske inte så mycket på djupet, men ändå.

Och så har jag deltagit i en grupputvecklingsprocess med en arbetsgrupp som jag nyligen har kommit in i. Eftersom jag är ny i gruppen (men inte som kollega) har det varit ganska turbulent. Gruppen som helhet har inte valt in mig, det är ledaren som har bestämt att jag ska ingå. Så de har reagerat väldigt hårt mot mig på vissa sätt. Och eftersom jag var helt oförberedd på att de skulle uttrycka bristande förtroende för både min roll och min kompetens (då de tidigare bara har uttryckt motsatsen) så tog deras reaktioner väldigt hårt på mig… och jag har sedan dess känt allt annat än förtroende och trygghet med den gruppen. Jag gruvade mig lite inför de här dagarna. Men inte lika mycket som jag gjorde när jag tvingades resa iväg på internat med en ledningsgrupp som jag ingick i för flera år sedan och där chefen hade trakasserat mig under en längre tid.

Arbetet de här dagarna började… inte så bra, enligt min mening. De övriga medlemmarna vägrade erkänna att gruppen har problem, och la dessutom allt ansvar hos ledaren, vilket jag redan tidigare har reagerat på. Jag tycker att alla människor har ansvar för sin roll, och det ansvaret har den här gruppen konsekvent försökt skuffa över på ledaren. Ledaren tog i det här fallet dessutom på sig mer ansvar (skuld) än jag kände var befogat. Men eftersom jag själv har blivit så otroligt hårt åtgången av de här människorna var det med stor tveksamhet, ganska virrigt och otydligt och väldigt svagt, som jag valde att försöka lyfta att det kanske inte bara var den enda personen som inte var närvarande som utgjorde ett problem i gruppen… Som jag uppfattade det var det ingen som lyssnade på det jag sa. Kanske dels för att min roll har blivit marginaliserad av alla, även ledaren som valt in mig, men säkert också för att jag betedde mig så svagt när jag försökte lyfta frågan om allas ansvar.

Inledningsvis kände jag det som om det var helt meningslöst att vi tog oss tid till det här utvecklingsarbetet. Alla visade ju ändå att de inte ville se eller utvecklas. Men så vände stämningen, i och med att en person valde att lyfta frågan kring varför den där frånvarande personen inte var med… Ledaren visade att h*n var känslomässigt berörd av just det faktumet, och det ledde till att övriga sänkte garden och gjorde sig mer sårbara. Efter det gick det bättre att prata även om de saker som var orsaken till att vi hade det här utvecklingsarbetet. Jag fick bli positivt överraskad av att motståndet mot samarbete, som har varit ett genomgående tema och som i sig har försvårat mitt arbete ganska mycket, slipades ner. När det kom till kritan verkade det som om de flesta (eller alla) i gruppen egentligen var på det klara med att det revirpinkande som de ägnat sig åt fram till nu, inte var en framkomlig väg att fortsätta på… och sedan blev diskussionerna så otroligt mycket mer konstruktiva. En hel del slingrande för att undvika att vara rak och att välja ny väg ägnade sig gruppen åt, men efterhand kom den ändå till det som både jag, ledaren och utvecklingskonsulten visste är den enda rätta.

Dag två var det några som lyfte frågan om hur jag hade blivit inkastad i gruppen utan att gruppen upplevde att de fått möjlighet att vara delaktiga i beslutet. Det var ingen kritik mot mig, utan mot hur ledaren hade hanterat saken. Dessutom uttryckte alla att de fortfarande inte riktigt förstod ledarens motiv bakom att ha mig med i gruppen. Så det förklarade h*n en gång till, och jag hoppas att alla förstod det den här gången (även om jag tyckte att h*n var väldigt tydlig även första gången). Jag fyllde på med min uppfattning, att det inte är något konstigt med att personer med min roll ingår i den här typen av grupper på andra håll.

Men sedan… lyfte utvecklingsledaren frågan om hur jag hade upplevt det, att börja vara en del av den här gruppen. H*n frågade mig lite om det redan under dag ett, och jag förstod att gruppens ledare hade beskrivit ganska ingående hur jag upplevt det. Utvecklingsledaren verkade också väldigt klar över att gruppens reaktion och beteenden när jag plötsligt skulle ingå i gruppen inte var ovanlig eller oväntad. Och jag sa att visst, jag har förstått i efterhand att de tydligen upplevde att jag hotade deras makt på något sätt, men eftersom min roll inte innebär en maktfaktor var jag ganska oförberedd på att de skulle reagera så då… Utvecklingsledaren tyckte att det vore bra om jag berättade för gruppen hur jag hade upplevt det hela. Men respekterade när jag sa att jag inte var säker på om jag ville eller kände mig trygg nog att ta upp det med gruppen. Fast nu ställde h*n ändå frågan till mig, inför gruppen… och jag hade förstås kunnat väja, säga att ”det var inga problem”. Men då hade jag brutit mot en av reglerna som vi upprättade innan vi påbörjade utvecklingsarbetet: att vara ärlig. Och jag vet inte om h*n skulle ha pressat mig, om jag svarat undvikande… men nu valde jag att inte göra det.

Så jag sa att det hade känts ganska turbulent. Och en i gruppen frågade vidare. Så efterhand berättade jag om det där mötet där jag kände att gruppens beskrivning av hur de tyckte att jag borde jobba och där någon också uttryckte misstro mot min kompetens. Alla i gruppen blev förvånade. Den som frågat sa till slut: ”det låter ju som om du kände dig kränkt…?”, och jag sa att jo… något åt det hållet var det nog. Jag kände mig kränkt i min roll och min kompetens, eftersom jag vet att de vet vad jag kan men att de ändå uttryckte att de inte trodde på min förmåga.

En i gruppen, som redan under dag ett visat att h*n tyckte att det är upp till var och en att stå för sina åsikter och att ”tillit och öppenhet” i gruppen inte spelar någon roll, ifrågasatte hårt varför jag inte hade sagt något i gruppen. H*n sa t o m att jag hade gjort fel som pratat med min chef om saken; jag borde ha tagit upp det i gruppen igen, annars begick jag tjänstefel… att det innebar att jag inte accepterade gruppens beslut, och det måste jag göra. Jag vet inte om personen fattade att ”gruppens beslut” innebar att jag hamnade i en omöjlig arbetssituation, men jag sa det. Och då tyckte den personen ändå att jag bara skulle acceptera det… jag kom aldrig till att säga att det väl ändå är min chef som ska bestämma om mina arbetsuppgifter och förutsättningarna för mitt arbete, jag kände bara att det enda svaret jag kunde ge den här personen vore att jag får söka mig till en annan arbetsplats om den här gruppen krävde att jag skulle arbeta under omöjliga villkor. Men till slut sa jag: ”menar ni att ni aldrig tar upp saker som beslutas och som ni inte gillar eller förstår, med er chef?” Ingen ville svara, och för en stund låg mobbingen mot mig svindlande nära igen… men resten av gruppen verkade faktiskt uppriktigt förvånade över min reaktion vid det där mötet, och de ville verkligen veta mer, inte trycka ner mig. Eller så insåg de att de själva självklart pratar med chefen när de inte gillar ett beslut som de tvingas stå bakom officiellt. Jag vet inte. Och jag vet inte hur diskussionen hade utvecklats om vi inte hade haft utvecklingsledaren med… så jag känner mig väl inte helt trygg med att trakasserierna inte kommer att komma senare. Men men, en sak i taget, och jag får tro på detta tills annat eventuellt visar sig. Nu visade både gruppledaren och utvecklingsledaren stöd för mig när jag sa att det inte känns sådär självklart att visa sig sårbar när man upplever att man blir angripen av en hel grupp…

Jag tror att de flesta i gruppen inte ville trycka ner mig. Att de helt enkelt inte har sett, inte förstått vad de gjort. Och jag höll mig väldigt lugn under hela situationen, väldigt… sökande. Så det kändes till slut som om fokus inte hamnade på mig som person (eller som roll), utan på ledarens icke-introduktion av mig i gruppen.

I slutänden tycker jag ändå att arbetet i sin helhet blev konstruktivt, och väldigt mycket mer ärligt och personligt än något möte jag någonsin deltagit i med den här gruppen. En av deltagarna sa, när vi summerade intrycken av dagarna, att det här var det bästa mötet som den personen någonsin varit med på i den här gruppen. Och den personen har nog ingått i gruppen ända från början… så det kändes ganska starkt, att h*n sa det.

Sedan fick den som lyft de här ”känsliga frågorna” (kring den som inte var med och kring min roll i gruppen) väldigt mycket credit från alla för att h*n haft modet att göra just det. Trots att en av dem i gruppen sagt flera gånger att ”det krävs mod att vara ärlig” så var det ingen som sa något om att jag varit modig, eller något annat positivt om mina insatser. Jag antar att det var ett uttryck för att de fortfarande inte helt accepterar att jag ska ingå. Kanske kommer det att förändras med tiden. Eller så gillar de inte mig, och det kommer aldrig att förändras. Som person, eller som roll eller symbol för förändring.

Det kändes ändå rätt okej när vi var klara. Lugnt. Och när vi skulle gå stannade jag en stund med ledaren för att jag ville säga att jag nog tyckte att h*n tog på sig mer ansvar än befogat för svårigheterna med personen som inte deltog. Jag lyckades nog inte få ledaren att helt förstå att jag tyckte att det var befogat att ge mitt stöd till denne… och till slut klappade h*n mig på axeln och sa ungefär ”gå hem nu, Leva”. Det kändes… inte särskilt bra. Som om h*n avfärdade mig som ett icke-vetande barn.

Så tyvärr kände jag mig rätt nedslagen ändå, när jag tog mig hemöver… och det var väl ingen annans fel än mitt eget. Jag borde nog inte ha sagt något till ledaren.

Och jag kände rätt tydligt under diskussionernas gång att för det första så var ledaren mer tyst än någonsin annars, och för det andra så la h*n tyngdpunkten på begrepp och uppgifter som inte stämde med vad h*n har förespeglat mig att h*n har, driver och förväntar sig att även jag ska ha. H*n fegade rejält, helt enkelt. Och visade att h*n inte riktigt förstår det som trots allt resten av gruppen har förstått: att nu gäller det att både ta riktning mot det här gemensamma, och att visa i handling att det är det vi gör. Faktum är att det kändes som om ledaren var den som mest av alla höll fast vid det gamla… och jag vet inte riktigt vad jag ska tänka om det. Jag kan förstå om gruppen uppfattar att det är jag som leder oss mot det nya… när ledaren agerar så passivt som h*n gjort de här dagarna.

Jag måste fortsätta att söka nya jobb. Jag får inte låta mig nedslås för mycket av att ett av jobben jag sökt gått till en annan utan att jag ens blivit uppringd eller kallad till intervju. Jag måste tvinga mig att försöka tro på att jag har någon kompetens… så att jag inte förtvinar i den här organisationen som jag just nu ingår i.

Men det känns rätt skakigt. Jag känner mig rätt skakig. När jag lämnar jobbet och arbetsuppgifterna kommer tankarna om att jag inte har något stöd, ingen familj, ingen som tycker att jag är bra som den jag är… och då känns det som om jag går på gungflyn. Har inget att hålla mig i, inget som känns tillräckligt ”konstant” för att jag ska känna mig trygg.

Just idag hade det varit skönt att kunna få komma hem till någon som älskar mig. I alla fall relativt villkorslöst.

Annonser