Det intensiva livet

Det är en del som turbulerar livet nu. Vet inte om det ordet finns, men det passar just nu.

Har varit och sjungit med den gamla kören. Tror att det är första gången jag haft möjlighet att gå dit det här året… fast är inte helt säker. Mitt minne är skrämmande genomsläppligt. Uppenbarligen. Hur som helst så blev jag glad av sjungandet, som alltid. Såg lite senare ”Jakten på lyckan” där Hanna träffade Caroline af Ugglas, och blev påmind om att körsång ska vara lyckoskapande, utan att man riktigt vet varför. Min lilla analys av det senaste tillfället var i alla fall att jag gillar den nya lokalen som vi är i (som är större) och ännu mer det faktum att vi är betydligt fler som är med och sjunger. Varav jag känner max hälften. Passar mig kanonbra att få vara lite mer ”en i mängden” i sammanhanget… vilket tydligen inte passade ES alls, för han la av med sjungandet under hösten med motiveringen att det inte kändes lika intimt och att han inte gillade att det var en massa folk han inte kände. Synd för honom. Och bara ännu ett av tecknen i den oändliga raden av hur illa han och jag passar ihop… 🙂 En orsak till att jag gillar att vi är fler nu är att jag får lättare att inte ta på mig ansvaret för att ”leda” min stämma. Är man två eller tre i stämman och den/de andra är osäkra, så finns det liksom inte i mig att inte ”leda”… en intressant iakttagelse. Säger något om min personlighet. Men visst, nu var vi 5-6 personer i min stämma, och trots att jag inte tyckte att jag tog i ett dugg och inte försökte vara ett enda dugg ”ledande”, så nog tusan vände sig de lite osäkra mot mig för att följa… och då pratar vi om människor som jag aldrig sett tidigare i mitt liv. Inget jag konstaterar för att skryta, utan ser snarare som en belastning hos mig själv… jag tar på mig saker utan att ens reflektera över det. Vilket ibland leder mig till påfrestande situationer som jag inte vill vara i. Så det är något för mig att jobba på.

Jag vill ha, och har nu bättre möjlighet till att få, en annan roll i sjungandet. Riktigt vad jag vill vet jag inte, men det är just det som jag vill ha frihet att välja själv. Och att söka mig dit på egna premisser.

Kom ihåg att du är fantastisk.

Min tidigare närmaste kollega ringde just när vi skulle börja med kören. Jag kände inte igen numret och inte riktigt rösten heller, så jag lät nog rätt förvirrad genom hela samtalet… 🙂 Vi lyckades i alla fall till slut enas om att kanske gå ut som i kväll. Med brasklappen att möjligen ingen av oss skulle orka när det väl var fredag kväll… 🙂

Kom ihåg att du är fantastisk.

Och så har jag varit hos frissan. Tror det var länge sedan jag sa så lite om hur mitt liv ser ut… ett medvetet val, efter den senaste veckans beska erfarenhet.

Kom ihåg att du är fantastisk.

Igår ringde jag och pratade en längre stund med den tidigare närmaste kollegan. Någonstans registrerar jag att alla jag pratar med om den här situationen med kollegan och dennes alkoholvanor, säger att de uppfattar mig som någon som verkligen bryr sig om andra, som vill väl och som har hög integritet. Jag försöker hela tiden lära mig att inte bara snappa upp eventuella negativa signaler – och att faktiskt ta till mig de positiva… så jag tänkte att jag faktiskt ska lista de positiva sakerna som hänt den här veckan. Sedan jag noterat några fler saker som veckan har bjudit på.

Kom ihåg att du är fantastisk.

Denna dag började med att jag var hos pratmänniskan. Och hade ju tänkt prata om det här med J… men eftersom det här med kollegan hänt under veckan så kunde jag inte riktigt bortse från det. Så största delen av samtalet handlade om det. Pratmänniskan uttryckte också att det lät som om jag hamnat i kläm på kanske lite orättvist sätt. Men jag håller fast vid att ursprungsorden var mina, och dem måste jag stå för själv. Och alltihop kastar upp mig i luften och förvirrar mig på ett inte särskilt behagligt sätt. Samtidigt som jag faktiskt nästan kan känna att det är lite skönt att det som går åt helvete faktiskt beror på något som jag har gjort. Eftersom det mesta av all annan skit i mitt liv beror på andras val och personligheter, medan jag kämpar för att försöka förstå vad jag gör fel och hur jag borde göra i stället…

Sedan kollegan kom in till mig och tog det där snacket har Justin Timberlakes ”What goes around…” snurrat i min skalle… ;/

Jag beskrev för pratmänniskan att jag redan innan har känt mig lite otrygg i det nuvarande jobbsammanhanget. För att människorna som jag har jobbat med under tusen år eller så innan, är socialt inkompetenta på gränsen (eller över) för asperger-typer. Där jag  varit tidigare finns i princip inga människor som bryr sig om eller ens förstår ”sociala koder”. Och där jag är nu… handlar det mesta om umgänget om just det. Att förhålla sig till sociala spelregler. Pratmänniskan undrade om det inte är så att det här nya sammanhanget egentligen passar mig mycket bättre, stämmer mer med den som jag är… och jag konstaterade att så är det antagligen. Men att jag har tappat de sociala kompasserna, efter så många år då det mesta av min vardag har varit i sammanhang där social kompetens snarare innebär ett handikapp än en tillgång.

Det är ändå intressant för mig att ännu en gång få responser från andra som handlar om att de uppfattar mig som väldigt socialt lyhörd.

Mot slutet lyfte ändå pratmänniskan det här med J… för någonstans lyckades jag väl ändå förmedla, förra gången, att det var en viktig fråga. Så jag fick väl en aning mer sagt om saken, om än inte så mycket. En del ord… gjorde väl lite ont att formulera. Jag har inte pratat om det på så länge. Och inte med… känsla.

Även denna gång sa pratmänniskan något om ”känslorna som kommer av upprepade svek”… och det faktum att en annan människa, med medkännande fast inte ömkande ansiktsuttryck, sätter ord på att situationer jag har varit med om med närstående människor de senaste 10-15 åren faktiskt handlar om att jag har blivit ganska brutalt sviken… det känns. Jag är inget offer, men jag har haft oturen att råka ut för lite fler svekfulla människor än vad som kanske är genomsnittligt ”normalt”. Och det är inte så ofta som människor omkring mig sätter ord på att det är så. Jo, flera av mina nära säger emellanåt att ”du har ju verkligen fått mer än din beskärda del av jobbigheter”, men… jag uppfattar det mer som något som de säger av lojalitet med mig än för att de faktiskt tycker det. Jag har säkerligen helt fel i den tolkningen. Det handlar nog mer om att de inte har någon tröst att ge… eller några svar, eller lösningar.

Pratmänniskan satte ord på det som jag redan vet, men som det var väldigt skönt att också höra från någon annan. Det kändes nästan som ett löfte om hjälp, att pratmänniskan (denna kloka och väldigt kompetenta människa) kan se och definiera en fråga som jag tyvärr inte har några andra människor som vare sig ser, förstår eller kan sätta ord på…

Att det jag behöver för att komma vidare i mitt liv är att antingen få svar från J om vad det egentligen var som hände. Eller, om det verkligen inte går (pratmänniskan tyckte att jag borde kontakta honom igen och förklara hur viktig det var för mig att få veta, för att komma vidare), att hitta ett ”svar” i mig själv som hjälper mig. Som är till nytta för min fortsatta utveckling. Jag hörde på pratmänniskan att h*n tyckte att jag nog borde komma fram till att trots att även J var en erfarenhet där jag verkligen inte kunde se skiten komma förrän den träffade fläkten… så är det värt att pröva igen. Med en man som, precis som J, utifrån en rationell och ärlig bedömning ser ut att vara värd att lita på.

Jag tror att pratmänniskan förstår och ser att det fanimig inte finns mycket för mig att ”hålla mig till” om jag ska undvika att få lika ont igen… typ inget alls.

Det är lätt för utomstående att strunta i fakta när de försöker skapa förklaringar kring detta som de själva kan förstå. Men den som är beredd att ta in fakta, och göra någon slags realistisk riskbedömning utifrån det, inser att det inte fanns några tecken på att J skulle dumpa mig så totalt som han gjorde… och de flesta människor vill ha enkla förklaringar och kunna dela in sin värld i ”goda” och ”onda”. Vad får någon att tro att jag inte skulle önska att verkligheten var så enkel och förutsägbar???

Walk a mile in my shoes, my friends… försök åtminstone, innan ni dömer enkelt utifrån det ni redan har fått veta.

Det kändes hur som helst som en jobbig och samtidigt väldigt önskvärd upplevelse, att faktiskt bli sedd och förstådd i den här situationen.

Och när jag gick därifrån kände jag att det satt en hel jätteklump med gråt i magen, som jag funderade på hur jag skulle hantera. Var jag ska kunna släppa ut den… med vem. För det finns ingen. Som jag känner att jag får vara jag med, på det sättet. Och jag är väldigt medveten om, av egna erfarenheter, att alla människor inte är så isolerade från andras ärliga lojalitet och medkänsla som jag är just nu.

Det är inte så jävla lätt att tro på att man är en människa värd kärlek och respekt när det inte är så man blir behandlad av dem som man har alla skäl att betrakta som ”närstående”.

Men någon vill att jag ska
komma ihåg att jag är fantastisk

Och jag försöker. Jag kämpar som fan.

En gång i tiden kände jag en cynisk tjeck som brukade säga: ”life´s a bitch – so why marry one”… han tyckte nog inte så mycket om kvinnor. Om man säger så. Men själva uttrycket, och en del av tanken, kan jag fortfarande känna igen. Relatera till.

Måste det verkligen vara så jävla hårt. Livet.

Lite skakig i själen lämnade jag pratmänniskan för den här gången. Uträttade några ärenden, och tog bussen till jobbet. Där jag jobbade på som en besatt med de saker jag hade att färdigställa idag. Och så en ganska snabb lunch – tillsammans med flera av dem som jag vet varit inblandade i den här historien kring kollegan med alkoholfrågan… och det känns skört. Jag hade svårt att lita på människor innan, och efter detta flyter allt sånt.

Jobbade på i hundraåtti en stund till, och så skulle jag ha ett möte med kollegan med alkoholfrågan, och en till person. Vårt förra möte om samma sak, som var innan jag fått veta att kollegan hade hört den här historien, var stelt och väldigt svårhanterat. Inte förrän de sista tio minuterna kom vi någonvart med själva sakfrågan… så även om jag inte hade fått veta det här från kollegan, hade jag känt mig lite pressad inför det här mötet.

Och så… kom den andra kollegan. Och vi pratade om lite andra saker medan vi väntade på kollegan med alkoholgrejen. Och när den kollegan kom.. vet jag faktiskt inte riktigt vad som hänt sedan förra mötet, men… det här mötet blev inte bara konstruktivt, där fanns också en välvilja, och vi hade kul.

Livet är fullt av saker som man inte förstår.

Men sedan vi fått frågan avhandlad på halva tiden av vad vi beräknat och kollegorna gått, infann sig en lättnad i mig som nästan kändes berusande.

Så… från att jag känt mig trött och sliten hela dagen innan, kände jag mig plötsligt lugn och tillfreds. Och som om jag kanske skulle orka gå ut med den tidigare kollegan på kvällen…

Fast h*n hörde av sig sedan jag kommit hem, och hade inte orken. Så vi skickade några meddelanden fram och tillbaks och enades om att kanske ses senare i helgen i stället.

Och jag kände mig först lättad. Fast efter en stund som om jag ville fara ut ändå. Men i slutänden vågade jag inte göra det själv. Och en stund senare dök en gammal barndomsvän som jag inte haft kontakt med på bortåt femton år upp på en chatt. Så det kändes i slutänden faktiskt både rätt och bra att jag blev hemma.

Men i morgon ska jag på ett evenemang som jag tror och hoppas kan komma att bli lite mysigt. Mest av allt är jag tacksam över att ha blivit bjuden.

Listan över bra saker denna vecka får bli i morgon i stället. Nu är det Linkin Park som låter i mina högtalare, och jag ska dra mig mot sängen.

Kom ihåg att du är fantastisk.

Annonser