Någorlunda nöjdheter

Det är en hel del som gör att tankarna går i… inte så muntra banor, för tillfället. Förutom situationen kring kollegan så har jag lite allmänt svårt att komma på vad som egentligen är poängen med mitt liv… Jag inser att min tillit till människor når bottenrekord, och att det samtidigt bidrar till att jag både har svårt för att känna lust att umgås med människor men också att jag är väldigt dålig på att dra till mig eller behålla människor som jag kanske skulle må bra av att umgås mer med. Jag tycker att mänskligt umgänge bygger på så många andra saker än verklig omtanke eller uppskattning av andra personer. Det är nog delvis lite tidstypiskt, men det är så genomskinligt hur de allra flesta ”har” andra bara för att få sina egna behov tillfredsställda. Verklig uppskattning av andra är så sällsynt…

Jag tycker inte att det är andras sak att ge mig eventuell bekräftelse som jag skulle kunna tänkas få en kick av. Därmed tycker jag inte att det är min sak att göra det för andra heller. Men jag fattar att ”limmet” som gör att människor vill umgås med andra, handlar om att ge folk den sorts bekräftelse som de tror att de vill ha… och jag är sämre än någonsin på det, numera. Så det är nog inte särskilt konstigt att jag har svårt att få till varaktiga sociala relationer just nu.

Det är väl en balansgång mellan att bemöda sig för att ge folk det de vill ha, och att vara ärlig mot sig själv. Jag förstår att min bristande motivation för att anstränga mig för andras skull (utan att precis få något tillbaka) handlar väldigt mycket om att de flesta för mig viktiga människor de senaste 10-15 åren har visat sig vara mer eller mindre opålitliga. Det finns förklaringar till att jag inte orkar ge så mycket som jag har gjort tidigare i livet… och just nu är jag inte tillräckligt intresserad av socialt umgänge ”bara för att”, för att vilja bryta mönster mot min inre vilja. Så får det vara, just nu.

Idag har jag annars haft ett riktigt bra möte med en grupp som det har varit lite tjafsigt kring ett tag, just på grund av att mötes- och beslutsprocesserna har varit för otydliga. Det kändes riktigt bra efter det mötet.

Delade bord med kollegan med alkoholfrågan idag. Det var jag som valde att sätta mig vid det bordet, mycket för att göra vad jag kan för att försöka återfå en mer avslappnad relation med denne, och jag var lite rädd att kollegan skulle vara frostig mot mig men fick upptäcka att h*n snarare verkade ordentligt osäker… vilket jag såklart inte vill att h*n ska vara, men det känns ändå som ett bättre utgångsläge än om h*n varit iskall mot mig. This too, will pass. I believe.

Så pratade jag en kortis med favoritexkollegan. Mest om våra chefers träff med en annan chef i en gemensam fråga. Fick veta att exkollegans chef berättat att min chef hade varit tydlig under mötet med att han inte vill förlora mig till en annan arbetsplats, vilket var en av frågorna som fanns med i frågeställningen som de diskuterade. Det gjorde mig väldigt glad att få höra att exkollegans chef förde vidare det till exkollegan. Att jag är uppskattad av min chef. Och ännu bättre att min chef säger det även till andra, inte bara till mig. Det värmde ordentligt i hjärtat. Särskilt eftersom jobb-självförtroendet är och svajar någonstans i knähöjd, efter ledningsgruppens uttryckta förtroendebrist för min kompetens i höstas.

Exkollegan och jag pratade också lite om den här alkoholfrågeincidenten förra veckan. H*n konstaterade, precis som jag, att sådana där händelser tyvärr bidrar rätt mycket till att man inte vågar lita på andra… att man inte vet vem man vågar vara öppen mot. Jag behöver inte bli mer sluten mot mina medmänniskor, snarare tvärtom…

Det känns i alla fall som om jag ska våga lita på favoritexkollegan. Och jag har förhoppningar om att den här incidenten, som givetvis har skadat alla oss som varit inblandade, i förlängningen kan komma att leda till något gott i relationsklimatet.

Sedan gick jag igenom resultatet av ”sluttestet” på den där ledarutbildningen jag gick i höstas. Eftersom hela jobbtillvaron blev så turbulent mot slutet av hösten hade jag räknat med att kollegorna som jag bett ”utvärdera” vilka beteenden de ser mig göra, skulle ge ett sämre utfall än innan utbildningen. Och så var det också, delvis. Fast inte på alla områden. Tyvärr är det svårt att titta igenom en sådan där utvärdering utan att mest fastna på bristerna… men jag kände ändå dels att det blev tydligt vilka områden jag ska jobba mer med om jag vill bli en bättre ledare, och dels att det är intressant att få upptäcka att en del av de beteenden som jag tidigare i livet har fått väldigt hård kritik mot verkar ha försvunnit så mycket att det har blivit negativt åt andra hållet i stället… 😉 Det är faktiskt bra att kunna titta på båda dessa utvärderingar och jämföra det med min självbild. Det är lättare att förändra något som man vet, än något som man bara gissar… och så är jag ju medveten om att vissa av omdömena handlar om att jag inte jobbar särskilt nära några av dem som utvärderat mig.

Jag tycker i alla fall att jag är ganska modig och cool som väljer att utsätta mig för den här typen av ”granskning”. Det är det faktiskt inte särskilt många som vågar.

Och när jag promenerade hem, i det diamantgnistrande snöfallet, tänkte jag på exkollegan som för ett par år sedan sa att om han inte varit lyckligt gift så skulle han troligen ha blivit förälskad i mig. Tänkte också på sms:et jag fick från någon okänd människa på alla hjärtans dag. Med uppmaningen till mig att komma ihåg att jag är fantastisk… någon tycker tydligen att jag inte är helt värdelös, ändå. Det känns lite varmt i hjärtat att det finns någon som vill att jag ska känna mig… bra.

Annonser