Det blir bara svårare efterhand…

… att komma på en bra rubrik för mina inlägg… 😉 Ofta vet jag på ett ungefär en del saker som jag vill skriva om, men att sammanfatta inlägget innan jag skrivit det är faktiskt toksvårt. Och vem har sagt att jag måste sätta rubriken först… hmm… ja… ingen annan än jag själv, förstås… 🙂

Nå, färdigsvamlat.

Just idag funderar jag faktiskt mest över att det är lite frustrerande att jag inte kan berätta om det som gör mig mest glad, i de forum där alla vet vem jag är. Och att jag i det här forumet har ett så starkt behov av att vara anonym (för dem som hör till min irl-vardag) att jag inte kan berätta precis som det är…

Men nu är det som det är.  Och jag vill ändå sätta saker på pränt. Så:

Igår eftermiddag (sent) ringde kollegan som har varit sjukskriven pga sin chef. Berättade, numera utan den svaga och gråtande rösten, om ännu ett jobbigt samtal med sin chef. Fast med just det här samtalet kunde jag faktiskt höra mellan raderna att den där chefen faktiskt försökte… vilket kollegan inte ville se, och inte ville att jag skulle lyfta fram. Så för att ge ännu fler argument i relation till mig för att chefen är knäpp, berättade kollegan om en situation där den chefen uttalat hade sagt att personalen skulle bryta mot det beslut som samma chef, i egenskap av del i ledningsgruppen, fattade i höstas… och som handlar om min roll. Ett område där saker ska kollas med mig innan de slutförs. Och chefen hade sagt: ”strunt i det, det är lättare att få förlåtelse än tillåtelse”. Jag skrattade… för jag blev inte ens nästan förvånad. Men sedan sa jag att den här saken tänker jag prata med min chef om. Som råkar vara chef för oss allihop. Och då blev kollegan bra nära hysterisk, och sa att det får du inte… men jag sa att det här gäller faktiskt min arbetssituation, och jag har rätt att prata med min chef om saker som berör mig. Jag har känt frustration ett tag över att den här kollegan kräver tystnad av mig på en nivå som gör att jag känner mig bakbunden. Kontrollbehovet är helt enkelt inte alldeles friskt hos kollegan… så nu var jag tydlig. Allt kan inte handla om kollegan. Jag har rätt att se om mitt hus också. Och jag kände att om kollegan fortsätter att försöka utöva kontroll genom känslomässig utpressning mot mig, så tänker jag säga just det.

För mig äger faktiskt ingen. Det är ett av ”problemen” i mitt liv, som gör mig lite mer ensam än jag kanske skulle vilja. Att jag inte går med på känslomässig utpressning eller lojalitet som ger mig själv problem.

– – –

Kvällen slutade med ett långt, ganska djupt och personligt telefonsamtal med en ung kille som ville sälja på mig pensionsförvaltning. Jag köpte konceptet redan från början. Men samtalet… gled hela tiden iväg till personliga frågor. Mest hans. Fast också en del mina. Kändes lite märkligt… att ha ett så uppenbart ömsesidigt önskat personligt samtal med någon som försöker sälja på mig något. Vi pratade i över en timme. Och jag vet förstås inte hur stor del av samtalet som handlade om att han var duktig på att ”etablera en personlig relation med avsikten att sälja” och hur mycket som faktiskt snarare handlade om att han verkligen hade ett behov av… något som jag gav. Som jag alltid ger. Lyssnande. Respekt för människan. Ärligt intresse för människan. Morsan i mig, och en del av de roller jag haft i jobbet sedan tidigare, startar en slags autopilot i mig. Jag delar med mig av det jag kan och vet till dem som behöver det. Det är inte första gången som jag sitter och livsvägleder unga telefonförsäljare… 🙂

Det blev i alla fall såpass många och långa skratt att det mesta av mascaran satt under ögonen när jag lagt på… 🙂 Man blir glad av att skratta. Så är det. Men sedan vi lagt på kände jag ändå en osäkerhet om ifall allt bara var fejk, avsett att dupera en medelålders ensam stackars kärring… fast han kunde ju inte veta att jag är ensam. Eller hur jag ser ut. Med tanke på de saker han berättade om sin familj så tror jag att han är mer vilse i tillvaron än jag… och att han kanske behöver en ”morsa”, lite. Jag vet inte hur gammal han var, det enda han sa i den vägen var att han var ”den enda under fyrtio” i ett visst sammanhang och att hans syster var 31, men jag gissar nog ändå att han var under 30.

Det känns för jävla sorgligt att min tillit till människor är så stukad att jag förutsätter att om någon visar intresse eller söker kontakt så handlar det om att h*n försöker lura på mig något… men så är det.

– – –

Ny dag. Jag konstaterade, när jag gick till jobbet och affirmerade kraft och kärlek, att jag är ända in i märgen genomtrött…

Kollegan skulle ha ett möte idag. Som skulle kunna sätta stopp för en viktig del i vårt arbete. Och kollegans chef hade liksom tagit över hela frågan och fått vår högsta chef att ta över den. Kollegan pendlar friskt mellan att vara ett gråtande offer och att kämpa vilt för någon slags prestige som… ja, jag vet inte. Delvis kan jag känna igen mig från för flera år sedan när min dåvarande chef trakasserade mig; man vill inte ge upp och sticka, för man vill inte att den som gör fel ska ”vinna”… men jag börjar allt mer undra om inte kollegans ”sammanbrott” handlar mer om att h*n vill styra hela sin omvärld än att h*n faktiskt verkligen inte orkar. Hur som helst så hjälpte jag kollegan härom kvällen att skriva ett balanserat mejl till våra chefer om att h*n tänker ta det här mötet som planerat, och att om det inte fungerade så fick vår högsta chef ta över.

Kollegan var rädd att mötet inte skulle gå bra. Det var viktigt att ”lyckas”. H*n ville eventuellt ha med mig på mötet. Jag sa att om du vill så är jag med, men du får välja själv. Och i slutänden segrade väl kollegans behov av att bevisa något… så h*n tog det själv.

Jag donade på med en massa saker när jag kom till jobbet. Gick till en kollega för att fråga om en sak, och kollegan berättade då om mötet h*n haft med sin grupp dagen innan. Då h*n hade presenterat det gemensamma arbetet som de ska göra och som jag leder. Och att kollegans chef hade varit enormt tydlig med hur det här ska skötas, att det är viktigt, och att alla ska stå upp bakom kollegan i det… och jag blev så jäkla glad. Inte mest för att det underlättar mitt jobb och att det är ett steg i rätt riktning, utan mest för att det innebar att kollegan äntligen får stabil backup från sin chef… ja jädrar vilken glädjekick det var, den här dagen!! 🙂 Jag hör ofta samtalen i den här arbetsgruppen och att kollegan får en ordentligt underordnad roll, trots att just denna kollega är den som bäst lever upp till arbetsplatsens gemensamma visioner. Eller… antagligen just därför. Det är inte okomplicerat att stå upp för det gemensamma, på vår stora arbetsplats… jäkligt irrationellt och ännu mer irriterande, men långt ifrån ovanligt.

Nå, när jag satt hos denna kollega och gladdes med denne, så dök kollega ett upp. Hade varit på det där mötet. Som hade gått en bra bit över lysande… 🙂 Så jag blev tokglad för det också. Berömde och gratulerade kollegan.

– – –

Lunchade med min chef och några andra chefer. Vid ett tillfälle sa min chef att nu hade han skaffat sig en ledarskapscoach. Jag frågade vem det var (hoppades på dem som jag gått utbildning hos, men tyvärr), och så sa jag: ”Bra.” Varpå chefen, efter någon sekunds betänketid, klappade mig på axeln och sa: ”Tack, Leva, det var fint sagt; jag förstår vinken…” 😉 Vet faktiskt inte riktigt varför han reagerade så; jag tycker att han borde veta vid det här laget att jag inte ser på ”stöttning” som någon brist utan tvärtom… men det var nog mer inför de andra. Jag tycker att en av de saker som gör honom till min bästa chef hittills är just att han vågar erkänna sina svagheter, och dessutom jobba på dem. Det bör han veta vid det här laget. Men jag inser att för säkerhets skull så ska jag tala om det för honom. En av kollegorna vid bordet sa stillsamt något om att ”jaha, det är tacken det, när man kommer med uppmuntran…”. Faktum var att alla vi runt bordet är ovanligt positivt inställda till ödmjuk utveckling. Så jag sa, med ett skratt, till chefen: ”jag överlämnar ansvaret för tolkningen till dig”… 🙂 Vilket han köpte, rätt av.

Sedan tog jag honom på en liten promenad. För att visa den där grejen som kollega ett berättat om, och förklara vad det stora problemet med ”regelbrottet” var: dvs inte att den där andra chefen hade gått emot beslutet som h*n själv var delaktig i, utan att det skapar förvirring, osäkerhet och osämja hos personalen som försöker agera enligt beslutet, när närmaste chefen säger att de inte ska göra det. Min chef fattade förstås innan jag behövde förklara. Det såg jag på minen, som inträdde tidigt… 🙂 Och så berättade jag om de positiva utfallen som dagen bjudit på också. Så när han gick sa han något i stil med ”det blev ändå en välsignad jul”… 😉 Eller, det var min efterhands-omtolkning till Karl Bertil Jonssons ömma moder på julafton. Chefen sa något om ”bra helg”. Och visst kändes det härligt att kunna få lägga fokus på något bra för en gångs skull. Också, i alla fall.

– – –

Och mitt på eftermiddagen, medan jag som bäst knåpade på med ett utskick som alla berörda för en gångs skull uttryckte positiv entusiasm för, ringde mobilen… och av riktnumret att döma så gissade jag redan innan jag svarade att det var från ett av jobben som jag har sökt. Och det var det… wow! Äntligen! 🙂 Personen som ringde, som var chef för jobbet jag sökt, sa att eftersom de haft svårt att skilja mellan ett antal personer med likartade skriftliga ansökningar så hade de bestämt att ringa dessa, som ett underlag för vilka de så småningom skulle kalla till intervjuer.

Jag förstod rätt snabbt att avståndet mellan min nuvarande bostadsort och den där de håller till gjorde att de inte riktigt trodde att jag verkligen var intresserad av jobbet. H*n frågade varför jag ville byta jobb, flytta så långt… och jag fick trixa lite i skallen innan jag fick ur mig ett svar som stämde och lät bra, men som uteslöt den verkliga orsaken. Det kändes inte meningsfullt att berätta om situationen på jobbet som gjorde att jag ville bort… Och så frågade h*n mer om varför jag bytt jobb längs vägen, och hur mycket jag egentligen jobbat inom området som var relevant för jobbet jag sökt. (Jag lyckades nog dölja att jag faktiskt glömt vad som var huvudfokus i det jobbet… 😉 Jag har tittat på fler jobb än jag sökt, och det är inte så rackarns lätt att komma ihåg vad som var vad… ;)) H*n frågade också om hur jag skulle beskriva mig själv med tre ord, och vad jag trodde att mina medarbetare skulle säga var mina brister. Sånt tycker jag bara är kul, det ju passar mig som hand i handske med ärlighet. På det hela taget kändes det bara roligt och avslappnat att prata med den här chefen. Och jag kan verkligen faktiskt förstå att h*n kan undra varför jag skulle vilja byta från ett relativt ”högstatusjobb” på en större och mer etablerad arbetsplats, till det jobbet jag sökt… jag skulle nog också undra vad som var haken, om jag var de. Jag sa att jag har familjen i närheten och är uppvuxen i trakten, och att jag tänkt att nu när dottern flyttat ut var det väl bästa läget att prova på ett annat jobb på en helt annan arbetsplats. Tyckte själv att det lät trovärdigt, i alla fall… 😉

Efter en stunds småprat, då jag hunnit med att fråga lite om hur långt de kommit inom området som jobbet handlade om och hur många sökande det var (drygt 70), sa h*n att h*n måste iväg på ännu ett möte (”sådär är det ju, möte efter möte…”, och jag bekräftade deltagande) men att h*n gärna skulle vilja ringa mig igen och prata lite mer innan de bestämmer om de ska be mig komma på intervju. Jag sa att det gick alldeles väldigt bra det, tackade för att h*n ringt, la på… och kände hur kolsyran liksom bubblade upp i kroppen.. 🙂 Jag som tänkt att nu har det gått så många veckor sedan jag sökte jobben, så eftersom de inte har hört av sig från någondera ställena så har de väl valt bort mig. Och så ringde h*n från det ena stället!! 🙂 Och jag förstod att de bara precis knappt har börjat lyfta på ansökningarna… det känns ändå väldigt bra.

Det mest glädjande som hänt på… en evighet, eller två.

Kolsyrebubblet i kroppen faktiskt krävde att jag skulle få berätta detta för någon. Så jag ringde favoritexkollegan… och vi pratade en god stund, inte bara om detta utan mest om… livet. Jag råkade nämna att det blir en träff med gänget som jag gått utbildning med under hösten, och att den träffen innefattar en typ av fysisk aktivitet som jag känner väldigt stort motstånd mot att delta i. Men hon sa: ”näe, du måste delta i det där!! Det är en sådan där chans som man inte får missa…” Hon menade att det skulle bidra till att jag skulle komma in i gänget och kanske knyta mer långsiktiga band med dem. Och… jag vet ju att hon har rätt… men det känns bara så hemskt, så himla mycket inte jag… men hon stod på sig. Och var tydlig med att hon inte kommer att sluta ”tvinga” mig till att delta i det här… 🙂

Killen som uttryckte intresse av att ses när han är här, är en av dem som arrangerar den där aktiviteten. Den andra arrangören är också en av dem som jag känt lite extra kontakt med… båda är väl unga för min del, men också himla fina killar. På väldigt olika sätt, dessutom, väldigt olika personlighetstyper som faktiskt båda passar mig väldigt bra. Så… å ena sidan är jag helt säker på att jag inte skulle imponera på dem genom att delta, men å andra sidan skulle jag hamna lite för mycket utanför om jag inte deltog. Ja ja, det är bra att kollegan är på mig… 🙂 Och så får vi se hur jag gör. Fast det svaret accepterar inte kollegan… 🙂

Vi pratade också lite, apropå den svåra frågan om vad andra ser som ens brister, om huruvida vi är tråkiga, pushovers eller om det är något annat fel på oss. Jag nämnde att jag pratat med dottern som varit ganska ur slag över att kompisarna kommit med rejält lama ursäkter till att de kanske inte skulle komma på inflyttningsfesten i helgen, och faktum var att jag kände igen mig lite i hennes situation.. jag har tänkt på det där med att jag sällan blir tillfrågad om jag vill med på fester eller andra aktiviteter och att jag inte vet om jag vågar bjuda hem några – för att det faktiskt skulle kännas jobbigt om de tackade nej… Kollegan sa att hon inte trodde att folk skulle tacka nej om jag bjöd hem. Och faktum är att det finns några som jag tror skulle tacka ja, sådär direkt. Och att ett av mina fel, numera, nog är att jag liksom glömmer bort att ens försöka

Nåja. En sak i taget. Nu reser jag bort ett par dagar nästa vecka, för ett möte i mellanlandet med ett större gäng människor som jobbar med en del av det som jag gör. Ihop med en kollega. Det blev en väldigt sent och hastigt bokad resa, jag har väldigt lite koll på det hela, men det blir säkert intressant ändå. Som favoritexkollegan sa: anta utmaningar, spränga gränser… jag gör knappt annat nuförtiden. De senaste åren. På ett plan. På ett annat plan kastar jag mig ut mindre än någonsin i livet innan. Vilket beror på att väldigt bränt barn inte bara skyr utan rentav är beredd att slåss mot, elden…

Jag behöver bara hitta igen känslan av att det faktiskt är något särskilt med mig. I positiv mening. Något som även andra kan tänkas se. Hur man nu gör det.

Annonser