Vad är glädje?

Dottern sms:ar ”god morgon” vid niosnåret, och undrar om jag har tänkt ge mig ut på en promenad idag och då skulle vilja komma förbi henne på jobbet med Kan Jang. Jag svarar att jag väl inte hade tänkt mig åt det hållet, men att jag ska fundera och återkommer.

Vädret är kallt men otroligt vackert. När jag ätit frukost och läst tidningen i sängen skurar jag duschen också innan jag städar mig själv och är redo för dagen. Väldigt nöjd är jag med att jag städade i reklampauserna av en engagerande men sent sänd serie en kväll tidigare i veckan. Det betyder att jag inte har några ”måsten” för helgen.

Jag packar ihop plagget som jag ska skicka tillbaka för att jag fick fel storlek, stoppar ner Kan Jang och lite andra småsaker som är dotterns, slänger kartonger i soporna på vägen och går iväg och postar paketet för vidare promenad till stan. Ser rakt in i solen som är lite dold bakom molnslöjor, suger i mig ljuset. Handlar lite mat och lite hygiensaker som behövs, och så går jag och lämnar sakerna till dottern som blir glad att se mig men som ser hyfsat matt ut och är lite febrig.

Sedan tar jag en fika. Och träffar både kompisar till dottern, med föräldrar, och dotterns far tillsammans med lillasyster och hennes kompis. Vi delar bord. Det är mysigt att prata med småtjejerna, som blir allt mindre av ”småbarn”. Hejar på en favoritkollega som passerar och ser lika glad ut som jag känner mig. Och dotterns far och jag har ett långt och både trevligt och givande samtal om ny teknik, sociala medier, dejtande, jobbsökande och vad man söker/vill ha/inte längre är beredd att acceptera i relationerna med människor.

Jag känner mig tveklöst glad. Lugn, liksom. Men inte riktigt känslomässigt ”här och nu”… och på väg hem, sedan jag gjort dottern sällskap under hennes middagspaus, funderar jag på det där. Att jag nog så gott som alltid känner det som om jag egentligen skulle vilja vara… i en annan situation. Jag tror att det är en mental vana som har fastnat sedan åren efter att det tog slut med exet. Då önskade jag så gott som hela tiden att han skulle komma tillbaka och vilja älska mig igen… och när jag till slut accepterade att det inte skulle ske, så gav jag upp tron om att jag hade några möjligheter att skaffa mig det jag vill ha eller vara i. Jag gav faktiskt helt upp hoppet. Och det sägs ju att hoppet är det sista som lämnar människan… men det är uppenbarligen inte sant, för jag lever ju än.

Jodå, jag söker jobb. Jag fixar till mitt hem och bestämmer mig för att landa i det, äntligen. Jag rör på mig och sköter om både själen och hälsan så gott jag kan. Jag agerar för att mitt liv ska gå framåt, för att det ska hända saker som ska vara bra för mig. Men jag har ingen känsla alls av det där ”flow” som jag haft under största delen av livet tidigare; känslan av att eftersom jag vill något väldigt mycket så kommer jag att lyckas få det till slut. Jag bara gör. Utan någon känsla. Utan längtan, önskan eller någon direkt glädje.

Länge, länge har jag burit på uppfattningen att det som saknas mig är en kärleksrelation. Eftersom den där känslan av att leva har funnits i mitt liv så länge som jag har haft någon att älska och som älskar mig. Det är inte hitte-på, det är faktisk erfarenhet. Men nu… när jag tänker på att leva i en relation, och det får ju bli med en fullständigt påhittad man eftersom det inte finns någon som jag vet om som jag skulle kunna eller vilja leva med, så… har jag svårt att känna att en relation skulle ge mig känslan av att det finns en vits med livet, tillbaka.

Jag kan faktiskt inte komma på något, någon aktivitet, person eller sammanhang, som jag kan föreställa mig skulle få mig att känna att ”nu är det rätt, nu är det som allra bäst”. Och jag tror inte att det är som jag är deprimerad. Jag tror att jag bara liksom har… genomskådat ”miraklet” med känslor.

De allra flesta människor har nog uppfattningen att ”kärlek” är det som gör livet värt att leva. Så jag tror inte att jag är ovanlig som har tänkt, utifrån egna erfarenheter, att en bra relation med en man som jag tycker om skulle vara det som ger mig livsglädjen tillbaka. Men… ja, jag har varit med om väldigt smärtsamma situationer med människor som jag har nära relationer med. Situationer som har lärt mig att aldrig någonsin räkna med en annan människa. Dessutom har jag läst och lärt mig så mycket om ”känslor” att jag vid det här laget ser att ”känslor” bara är kroppens eget sätt att ge sig kickar. Och levande varelser behöver kickar som meddelanden för att förstå om man ska söka sig till eller ifrån saker, och för att åstadkomma förändring som leder utvecklingen framåt. Det är liksom inbyggt, och inget magiskt.

Det är svårt, kanske omöjligt, att hitta människor som är så lika en själv att man känner sig som ”sig själv” tillsammans med dem. Jag har tidigare i livet trott självklart att människor ser, förstår och lyssnar på varandra på riktigt. Att omtanke med andra är ärlig och inte bara ett sätt att själv försöka få det man vill ha. Till slut har jag lärt mig se att det faktiskt inte är så… att det finns ett litet antal människor i världen som vill och kan agera för andras skull helt utan en underliggande drivkraft som handlar om att själv vinna på det.

Och det går alldeles utmärkt att leva med den insikten. Det går bra att acceptera att allt umgänge bygger på kompromisser som syftar till att var och en söker tillfredsställa sina egna behov. Men det går inte att behålla tron, tanken eller känslan av att en annan människa är magisk, med den insikten.

J var den första personen på väldigt länge som jag kände ett djupt, äkta intresse för. Jag ville veta mer om honom. Lära känna honom på riktigt. Han var den första på eviga tider som jag kände att det fanns dimensioner kvar hos även efter att vi pratat några timmar. Men inte ens han kändes magisk på det sätt som exet gjorde, och de allra flesta av mina kärlekar innan honom.

Det finns gott om människor som poserar och försöker spela intressanta för att få uppmärksamhet och bekräftelse på den roll de vill att andra ska uppfatta. Men nästan inga alls som faktiskt är intressanta, intressanta för att de är äkta. Jag vet inte om det bara är tidsandan som har förändrats väldigt mycket på 20 år som är orsaken till att så gott som alla människor numera bara är yta, eller om det är mitt åldrande som gjort att jag ser igenom spelet mer nu.

Jag kan absolut acceptera att nästan inga människor vill vara äkta, vare sig mot sig själva eller mot sin omvärld. Men jag kan inte förmå mig att tycka att de är intressanta.

Jag har tänkt en del på det faktum att vi människor är så väldigt fokuserade på vår egen art. Det finns säkert naturliga orsaker till det; både att vi är sociala för att vi inte klarar oss ensamma, och att vi måste vara mest intresserade av varelser ur vår egen art för att kunna föra våra gener vidare. Men nog är det lite underligt att de flesta av oss låter oss triggas igång på vilka IQ-befriade stolpskott till människor som helst, när det finns så mycket annat som universum erbjuder som är bra mycket mer komplext, äkta, spännande och utvecklande. Jag har dock insett att ”utveckling” inte är ett fenomen som intresserar majoriteten av den bortskämda västvärldens människor idag.

För egen del finns det massor av saker, fenomen, situationer, som jag reagerar med ungefär samma grad av entusiasm inför. Jag kan inte komma på något specifikt som verkligen får mig att gå igång på det sätt som jag gjort tidigare i livet. Det mesta är ganska trevligt, lagom bra förströelse. Men inget känns precis som om det vore värt att anstränga sig mycket för att få del av det.

Jo, det är bra att ha ett jobb. Jag är tacksam över att jag har fått möjligheten att skapa mig en situation som innebär att jag har ett roligt jobb som ger mig helt okej betalt. Men inte finns det något som jag brinner så mycket för att det spelar så himla stor roll vad jag gör. Jag blir glad av utmaningar, att tänja på mina gränser, lära mig nya saker. Men det kan handla om lite vad som helst. Jag är jätteglad att jag har ett fint och bra hem att bo i. Att jag har ett bekvämt liv på många sätt. Det är skönt att slippa kämpa ihjäl sig på alla fronter, verkligen. Jag är också tacksam över att jag fick ett barn, att jag har träffat intressanta människor, att det finns de som har gjort jätteschyssta saker för mig, visat att de tycker att jag har ett värde som människa eller tjänsteande. Det är jättefint att ha tillgång till naturen i vardagen. Och bo i ett land som erbjuder förutsättningar och möjligheter för människorna som nog bra mycket liknar Bibelns Himmel.

Men inte är det saker som gör mig lycklig. Inget av det gör att det känns extra viktigt att det kommer en ny dag.

Jag tänker på att det kan visa sig vara så att jag har en dödlig sjukdom, när jag fått nästa undersökning. Det är inte så troligt, men möjligt. Och jag tänker att… det känns läskigt att dö, men jag kan inte komma på något som mitt liv skulle kunna erbjuda som känns så viktigt att jag skulle sörja att bli utan det om jag nu skulle vara döende. Det är inte så att jag vill dö, jag kan bara inte komma på något som gör det jätteviktigt att leva.

Undrar om det finns något sätt att få tillbaka känslan av att något i livet är magiskt?

Annonser