Att det går så fort

Jag började jobba i måndags. Söndagen ägnade jag åt att skriva ansökningar för två jobb, det ena hittade jag i söndagens tidning… och igår skickade jag iväg ansökningarna.

På måndagen var jag på röntgen för att ta reda på varför jag fortfarande har ont i magen. Undersökningen var förvånansvärt smidig och relativt obehagsfri. På onsdagen, alltså igår, ringde min doktor när jag satt i ett möte och berättade att det inte syntes något anmärkningsvärt där jag har ont i magen, men däremot var min livmoder full av myom… och om det var det som orsakat att min ena njure tydligen var ”vriden” eller ej, det framkom inte av doktorns samtal. Jag hade lite svårt att ta ställning och ställa rätt frågor till doktorn för att jag var mitt i mötet och stod i en korridor där det gick förbi folk jag känner hela tiden, men det som blev sagt var i alla fall att han skulle skicka en remiss till kvinnokliniken för vidare undersökning av livmodern. Jag kan inte säga att jag har upplevt några besvär alls av myomen, men kanske trycker det på här och där och det är det som ger mig ont på andra ställen i magen… vem vet. Jag hoppas att jag ska slippa bli opererad igen i alla fall.

Jag har ägnat ganska många timmar denna vecka åt att prata med en kollega som mår väldigt dåligt och som bl a ringt mig på kvällstid. Det är svårt att komma på bra sätt att hjälpa… jag försöker få kollegan att lyfta blicken, fokusera på annat än alla detaljer kring sånt som händer på jobbet som h*n reagerar extremt mycket på. Det går väl sådär.

Och så beställde jag kläder från min favoritklädshop. De kom igår, och är jättefina.

På jobbet, i måndags, bad chefen mig komma in för att han ville berätta/fråga om jag var intresserad av att ta på mig ett par nya arbetsuppgifter som innebär mer ansvar och nya utmaningar. Jag förstod att han ansträngde sig för att försöka skapa en situation för mig på jobbet som kan göra att jag vill jobba kvar… och det uppskattar jag, verkligen. Men jag berättade att jag skulle söka jobb, och frågade om han ville vara referens för mig. Det ville han, och så sa han: ”men om de ringer kommer jag ju att säga att du är jättedålig på allt, för jag vill ju inte bli av med dig… ;)”. Det vet jag såklart att han inte kommer att göra, men jag uppskattade skämtet. Sedan sa han, allvarligt, att ”jag hoppas att du förstår att jag verkligen inte vill bli av med dig. Att du märker att jag har dig i åtanke för kommande uppgifter och uppdrag.” Jag svarade att jag förstod det, och att jag var glad för det.

Trots att det bara har varit några möten denna vecka, är arbetstempot redan uppe i hundraåttio igen… och för det mesta tycker jag ju att det är roligt. Jag vill arbeta, vill att det ska hända saker och att det ska bli bra. Jag har också känt mig lugn och väldigt tillfreds den här veckan, kanske hänger det ihop med att jag har sovit ganska dåligt för att jag har drömt en massa riktigt läbbiga mardrömmar… någonstans tror jag att hjärnan försöker skapa status quo, och är den inte van vid att jag känner mig glad största delen av den vakna tiden så kompenserar den nog nattetid.

Det känns lite konstigt att när det händer såpass mycket i min tillvaro, så har jag ingen att berätta det för… Ringde C idag och hann berätta att jag sökt jobb, sedan kom hennes pojkvän och då ville hon inte prata mer. Det är tydligt hur långt ner hon prioriterar kontakten med mig; honom träffar hon ju varje dag… och mamma är likadan, hela hennes liv kretsar kring mannen som hon varit tillsammans med i två år nu. Och även mamma är sådan att hon försöker låtsas som om han inte är viktig… och så släpper hon allt så fort han blir tillgänglig. Det irriterar mig – framför allt det att de håller uppe en fasad som stämmer så illa med verkligheten.

Käraste dottern jobbar som en tok just nu och ända fram till nästa vecka, så vi hinner bara precis sms:a lite till varann. Har inte pratats vid sedan i måndags och kommer nog inte att kunna prata förrän bortåt måndag…

Jag funderar till och från över vad som egentligen är viktigt för mig i livet. Det är spännande och utvecklande att söka jobb, och bra för självförtroendet att skriva ansökningar, men om jag blir kallad till intervjuer vet jag inte om jag vill åka… jobben jag söker finns i södra Sverige, och skulle jag ta något av dem så måste jag flytta. Så jag tänker en del på om, och hur, jag ska göra med mitt hem om jag flyttar… det känns mest bara jobbigt. Jag har ingen lust att flytta härifrån, jag trivs ju där jag bor… men kanske vore det stimulerande att flytta, även om jag bara flyttar till ett jobb.

Jag är inte säker på om jag skulle vilja ha någon man i mitt liv igen. När jag tänker på att processen att bli tillsammans med någon bara handlar om passion, självbedrägeri och maktspel, och inget alls om vänskap, trygghet, gemenskap eller glädje… så blir det oerhört svårt att hitta någon anledning till att försöka. Det som kallas för ”kärlek” idag innehåller i princip inga komponenter som jag vill ha i mitt liv.

Jag tänker också ibland på att det skulle kännas bra att ha fler människor som är självklara i min vardag. Förutom dem jag har på jobbet, alltså. Men samtidigt… så har jag inte riktigt orken att försöka må bra med människor som inte ens försöker vara ”goda människor”. Och jag träffar nästan aldrig på människor som gör det. Det kostar mig en massa energi att stå ut med att hantera när människor ljuger, fuskar, smiter och lever utan moralisk kompass eller samvete… jag orkar inte riktigt känna mer kärlek än besvikelse och irritation för nutidsmänniskan, vars huvudsakliga intressen handlar om att synas, få bekräftelse och att konsumera. Kanske kommer jag att orka med dem så småningom… men just nu är jag faktiskt hellre själv än med människor som inte försöker vara bra.

Jag tänker att jag har tagit ställning och delvis valt bort flera människor den senaste tiden. Just för att jag vill att de jag har nära ska vara ärliga och utan spel. Samtidigt tänker jag på saken från andra hållet också: att jag förstår att jag uppfattas som ”för bra” för de flesta, de flesta vill ha människor omkring sig som har såpass mycket fel och brister att de kan tycka om dem för att de tycker sig stå lite över andra… och även att jag kanske inte är så bra på att få andra att må bättre av att vara med mig, än utan. Jag förväntar mig av andra sådant som jag förväntar mig av mig själv, och det är väldigt sällsynt med människor som kan eller ids försöka leva upp till sådant… Ibland tänker jag att mänsklig gemenskap faktiskt bygger på att man kan få tycka att andra är sämre än man själv. Och för mig är det tvärtom… jag längtar efter att få möta människor som jag kan se upp till. Som verkligen bär ansvaret för sin egen konstruktiva personliga utveckling.

En person som jag gick coach-kurs med för några år sedan vill gärna bli sedd hela tiden. H*n försöker vara en klok, balanserad och ”lycklig” människa, men hemfaller då och då till det gamla sättet som handlar om att försöka få andras sympati genom att beklaga sig. Det är avundsjuka och en ständig önskan om att vara eller ha något bättre… och det handlar om en människa som har det mesta: en lycklig familj, en partner som h*n verkligen har det bra med, en otroligt stimulerande utveckling på jobbsidan, ett perfekt hus, spännande fritidssysselsättningar och, såvitt jag kan se, vänner i mängder…

Det är tydligt att mitt sätt att faktiskt vara ganska nöjd och tillfreds med det jag har, att så gott som aldrig känna avundsjuka utan tvärtom väldigt ofta uttrycka äkta glädje när det går bra för andra, det upplevs som hotande, eller om det helt enkelt bara uppfattas som tråkigt… jag vet inte, det kan nog vara lite av både och. Jag är ingen jäkla perfekt människa, jag är bara en människa som faktiskt verkligen ser till att göra något åt sådant som jag inte gillar i stället för att bara gnälla. Och gör jag inte något åt saker, så är jag helt klar över att det är mitt eget val och mitt eget fel…

Tydligen är man inte spännande som människa om man inte hela tiden kämpar för att försöka vara som, eller bli godkänd av, sin omvärld. Jag anar att jag nog uppfattas som tråkig av de flesta i min omgivning… men om priset för att bli sedd som spännande är att sträva efter att vara otrygg, så är jag hellre tråkig.

Det gör mig faktiskt allt mindre. Att stå vid sidan av och se på. För att jag känner mig rätt trygg med den jag är. För det mesta. Även om jag såklart skulle önska att det vore möjligt för mig att ha vänner som strävar efter ett liknande förhållningssätt till livet som jag har. Och en man som ville älska mig, inte tävla med mig och inte bara se till sig själv och sina egna behov. Men just nu har jag svårt att se att det finns sådana människor i min omgivning. Så tills vidare strävar jag på med att åstadkomma bra saker för mig i mitt liv; kanske inte precis roliga saker, men uppbyggliga… Jag tror att jag passar ganska dåligt in i den tid som jag lever i. Jag värdesätter fortfarande ärlighet, uppriktighet, lojalitet, vänlighet och respekt. Det är egenskaper som inte alls värdesätts av nutidsmänniskan…

Annonser