Det verkar som om

jag har förlorat läkförmågan när det gäller att människor sviker, beter sig väldigt illa eller skadar mig mycket. Tidigare i livet har jag nog… på något sätt trott på att även det som verkar oerhört fel eller gör hemskt ont, kommer att ordna sig till slut. Nu är det mer som om när skadan väl verkligen är gjord, så hjälper det inte ens de (sällsynta) gånger som folk försöker ställa till rätta igen… jag har inte kraften att ”koppla tillbaka”. Jag släpper, glömmer och lever vidare.

På många sätt är det nog ett sätt att fungera som gör mitt liv lättare att leva, och mig gladare på det hela taget. Men det känns lite ledsamt att orsaken till att jag har lärt mig att stänga av och räkna bort folk, är att jag är så skadad att det inte finns någon förmåga att återkoppla…

Jag hade tänkt försöka formulera året som gått och vad jag planerar att uppnå under det kommande året. Men… jag är så trött. Jag lägger pussel, ser lättsamma filmer på TV, yogar och… bara är. Det behövs förstås också. Men det känns lite sorgligt att hjärnan liksom inte orkar ta tag i, fokusera, reda ut…

Det har varit turbulent på jobbet den senaste tiden. Så pass illa att jag har insett att jag måste börja söka jobb. Det ska jag också göra, filar på en ansökan som jag tänker skicka. Personer på min arbetsplats behandlade mig så hårt och respektlöst att jag tappade förtroendet och respekten för dem. De sista veckorna har det märkts på många på jobbet att de berörda chefernas agerande mot mig har spritt sig på något sätt, och flera (även bland dessa chefer) beter sig… obekvämt. Inte direkt mot mig, utan mer som om alla har tappat oskulden på ett otrevligt vis… Hela arbetsplatsen har tagit skada av att några tog fram sina allra lägsta drifter och beteenden.

Och jag har haft ett antal längre samtal med min chef om det som händer. Han pendlar längs hela skalan från att också tycka att de här personernas beteende är oacceptabelt, både på det mänskliga planet men även ur aspekten att de motarbetar den egna arbetsplatsen, till att undra om jag inte bara ska ta att de försätter mig i en outhärdlig arbetssituation… till slut fick jag lov att säga det till honom. Att jag upplever att han pendlar mellan extremerna, och att han försöker smita ifrån att ta sitt ansvar som ledare genom att försöka tvinga in mig i diskussionsrollen med dem som inte följer beslut och gemensamma strävanden. Jag har sagt ifrån ordentligt att jag inte tänker ta den rollen, att den är hans att ta och att allt garanterat skulle bli oerhört mycket värre om jag tog diskussionerna. Han slapp ur sig till slut, sedan jag frågat säkert fem gånger var han står i den här frågan och han slingrade sig ur att behöva svara, att om han tar den här fighten med sina underställda chefer så måste han vara säker på att vinna den – för om han inte skulle vinna den, kan han lika gärna byta jobb… och jag tror att han har helt rätt i det. Men det ändrar inte det faktum att vi bara kan lösa situationen genom att var och en tar ansvar för sin roll.

Till slut, antagligen efter ganska mycket funderande, skickade han ut ett klargörande till hela ledningsgruppen som… om jag förstår det rätt, klargör att alla ska arbeta för det gemensammas bästa och att vem som än har rollen som jag har idag, ska ha vissa förutsättningar för att kunna göra jobbet som var betydligt mer generösa än det som cheferna bestämde på det senaste ledningsmötet. Han var ganska skarp, ganska myndig, i det han skrev. Att det inte finns något utrymme för mer dribblande från chefernas sida. Jag tror att det han skrev innebar att han ”räddade” min arbetssituation, åtminstone formellt sett.

Och jag får konstatera att jag inte riktigt litar på att han kommer att stå fast vid det han bestämt, eller att cheferna kommer att lyda honom. Jag hoppas att det här kan bli ett första steg mot en förbättring, en upprensning av gammal skit som har fått råda alldeles för länge. Om inte annat för chefens skull hoppas jag det. Men jag blir inte riktigt glad… det känns inte som om ”okej, nu är allt bra igen, nu kan jag jobba vidare som om inget hänt”. Jag har tappat förtroendet för de andra cheferna, och som det känns nu så kommer jag inte att kunna reparera det. Förmodligen oavsett vad de gör… tyvärr.

När människor beter sig tillräckligt djuriskt grymt och själviskt, så förändrar det hela relationen på ett sätt som inte går att reparera. För mig. Numera. Det är som om jag har blivit överkänslig mot mänsklig grymhet. När människor passerar en slags socialt (och lagligt) vedertagen gräns, så hamnar hela relationen i rännstenen… den blir nedskitad och går inte att tvätta ren igen. Lite som när man har varit i en förälskelsefas där den andra bara är fantastisk, ända tills h*n plötsligt skriker åt en utan egentlig anledning eller… ja, visar sitt ”rätta jag”. Då går det inte att ta sig tillbaka till förälskelsen igen. Så känns det i alla fall nu.

Jag tänker lite på J, som tydligen har bestämt sig för att stanna med sin fru trots allt. Hur svårt jag har att förstå att hon kan vilja ha honom kvar… hur hon kan älska honom när han har visat att han är så totalt självisk, utan empati eller respekt. Vad blir det kvar att älska, kan jag undra… För min egen del tror jag inte att jag någonsin kommer att kunna känna förtroende för honom igen. Vad som än händer. Och det är en slags sorg i sig… jag hade behövt få upprättelse från honom, hade behövt få att han förklarade för mig att han inte alls totalt tappade både respekten, intresset och medmänskligheten för mig. Att det fanns andra förklaringar som gjorde det möjligt, logiskt, att han kapade bort mig helt ur sitt liv utan att ens förklara vad det var som hände. Men det hade jag behövt få höra för länge sedan. Nu är det för sent. Nu kan jag inte se honom som något annat än en människa som utnyttjade mig för sina egna behov och syften, bara för att jag råkade finnas tillgänglig. Ett slags omänsklighet, som jag ser det. Och jag sörjer varje gång som en människa visar att den saknar respekt, hänsynsförmåga eller medkänsla inför andra människor.

Jag har haft en fantastiskt fin julhelg, med hela den utvidgade familjen. Den lediga veckan har inneburit fullt av aktiviteter, möten, praktiska saker att fixa… jag har varit ute med olika kollegor ett par kvällar, och det har varit både trevligt, kul och givande på en massa sätt. Dotterns pappa och jag har hjälpt dottern att flytta till hennes och pojkvännens nya lägenhet, och det var första gången som vi verkligen gjorde en gemensam ”föräldragrej” som var just bara för henne… både hon och jag konstaterade efteråt att det kändes att det var så, och att det kändes väldigt fint. Jag har pratat med företagshälsan om jobbsituationen och varit hos frissan och fått fräschare hår och en del personligt prat. Frissan sa att hon hade tänkt på mig, på att hon tyckte att det var viktigt att jag inser att de här väldigt obehagliga situationerna som jag har hamnat i med människor (ffa med män) inte handlar om att jag är eller gör fel, utan att de flesta människor tyvärr faktiskt är sådär usla som hon tyckte att jag inte är… Det värmde, att hon tänkt på mig och att hon ville att jag skulle veta att det var så hon såg på saken. Mest värmde det att få veta att någon annan människa tänkte på mig, liksom var medveten om att jag finns… det har varit fler omkring mig den senaste tiden som på olika sätt har visat att jag finns i deras medvetande. Det värmer verkligen mycket.

Det finns massor att berätta om sådant som har varit både dramatiskt, obehagligt och otroligt fint, både de senaste veckorna och under hela detta år. Jag orkar bara inte riktigt formulera det… kanske orkar jag imorgon, innan dottern och jag påbörjar nyårsfirandet. Annars blir det kanske efter nyår…

Annonser