Kultur och natur

Jag har ett pågående mejlsamtal med en vän, där själva temat handlar om relationer som tagit oönskade vägar. Det som mest upptar mina tankar kring samtalet handlar dock om det eviga temat ”känsla eller tanke”. Min vän har perspektivet att eftersom h*n själv har svårigheter att välja vilka känslor h*n ska agera på och inte, så är det mer ”naturligt” för människan att styras av känslor än av tankar. Vi har alla ett behov av en positiv självbild och rättfärdigar respektive projicerar därför våra egenskaper eller handlingar; hur mycket min vän än anser att det är det känslostyrda hos människan som gör både människan och livet intressant, så söker även min vän skapa (rationella) mönster som utgår ifrån hur h*n själv fungerar.

Jag har nämligen inte hävdat att människans handlingar har sitt ursprung i förnuftiga val. Däremot har jag hävdat att människan har ganska stora möjligheter att välja vilka av hennes tankar som ska få mest plats i hennes liv, att tankar leder till känslor och att känslor också uppstår hela tiden utan att vi alltid kan hindra dem från att komma – däremot har vi alltid möjlighet att låta förnuftet få agera en stund innan vi väljer vilka känslor som vi ska agera på.

Min vän och jag har grundläggande olika syn på vilken grad av ansvar man har för att man väljer att bete sig i enlighet med sina känslor. Eftersom min vän har svårt med impulskontrollen har h*n valt ett förhållningssätt som innebär att man inte ska känna skuld, kanske inte ens alla gånger ansvar, för att och hur ens omgivning påverkas om man agerar på de flesta av sina känslor. Jag tror att om man upplever att ens känslor ofta drar iväg med en utan att man förstår varför eller vilket resultatet kan bli om man agerar på dem, så kan man nog också känna sig som ett viljelöst offer för sina känslor. Upplever man att man inte kan styra över känslorna så blir det svårt att ta ansvar för dem…

Konstnärer har genom tiderna förespråkat ett slags revolutionärt synsätt som handlar om att den som har lärt sig att kontrollera sina handlingar genom att inte agera på alla sina känslor, kanske många gånger inte ens veta om att man har de känslorna, den kan inte bli en lycklig och hel människa förrän den släpper totalt på kontrollen och ger sig hän åt alla känslor som kommer fram. Från överdriven och självstympande självkontroll, till att totalt hämningslöst låta alla känslor som kommer fram få styra ens handlingar… utan att alls bry sig om eller ta hänsyn till hur dessa känslouttryck påverkar omgivningen.

Jag känner att hela den diskussionen hamnar vid sidan av det som är min viktigaste aspekt i frågan. Både den överdrivet självkontrollerade och den ohämmat känslouttryckande har nämligen ofta en sak gemensam. Inget av dessa förhållningssätt inkluderar omgivningens känslor/behov/varande…

Ansvar för sina handlingar. Respekt. Integritet. Medkänsla. Hänsynstagande. Det är begrepp som jag återkommer till, hela tiden. Alla dessa förutsätter någon grad av förmåga hos individen att se sig själv utifrån, se sin del i helheten, inse att världen inte kretsar kring just mig, och förmågan att föreställa sig hur en viss situation kan kännas för en annan människa – oavsett hur jag själv känner det i den situationen.

Känslostyrd eller förnuftsstyrd – den diskussionen blir på något vis mindre intressant, om man i grunden saknar vilja och/eller förmåga att föreställa sig hur mina handlingar kan kännas för en annan människa, och att låta den människans värde, rättigheter och skyldigheter, vara lika stora som mitt eget.

Det om det.

Läser idag en ny filosofisk mejlväxling mellan ”tänkare”, i DN. Den förra, som de tryckte tidigare i höstas, försiggick mellan Göran Greider och Lars Gustafsson, den här är mellan Karin Johannisson och Ann Heberlein.

Det första jag slås av är samma sak som jag kände när jag läste den förra mejlväxlingen: här har vi två akademiker som är överförtjusta över att ha ombetts av nyhetsdrakens kulturredaktion att ta plats med sina fantastiska litterära förmågor och kulturella kunskaper, och som hyser respekt för den andra parten och vill imponera på denna. Inledningsvis tar båda ut svängarna med koketterande beskrivningar av sitt ”nuläge”; miljöer, tankar, sammanhang som gör dem lite speciella. Lite utvalda, ger de sken av att tycka själva. De har mer fokus på att imponera med sina märkvärdigheter än att faktiskt utbyta tankar. De gör vad de kan för att försöka analysera sina personliga situationer och sammanhang ur ett objektivt perspektiv så att de ska framstå som just intellektuella. Det blir definitivt pretentiöst. Intressant nog reflekterar Karin Johannisson över Greider/Gustafsson-mejlväxlingen, men hon tycker inte att den var så pretentiös när hon väl läste den som hon hade trott.

En skillnad mellan den förra mejlväxlingen och den här är att medan båda faktiskt ganska snabbt går in på personliga resonemang om den andras förutsättningar och ifrågasätter (fortfarande med ett intellektualiserat förhållningssätt som liksom döljer kritiken), så slipper man ta del av den beklämmande utvecklingen av oenigheterna i den här senare. Greider/Gustafsson hamnade till slut i ett läge där Gustafsson möjligen upplevde att han förlorade i argumentationsteknisk förmåga, men i vilket fall så satte han sig i ett självförhärligande hörn där han boxade vilt mot Greider, som i sin tur gav intryck av att tyvärr ha blivit besviken på sin forna hjälte. Känslan efter att ha läst deras mejlväxling blev lite sorgsen besvikelse över att det som startade med så väldigt hög svansföring och intellektuella ambitioner landade i ett personligt misslyckande för framför allt Gustafssons del. Mejlväxlingen mellan Heberlein/Johannisson kom i stället aldrig riktigt till skott…

Men det är intressant att få ta del av närmande- och förälskelseprocessen mellan intellektuella. Att jämföra med hur samma process kan se ut när den försiggår t. ex. vid dansbanan eller kring barnen (deras kompisar/kompisarnas föräldrar).

Annonser