Innan jag

tappar bort tråden alldeles vill jag sätta den på pränt. Den smiter iväg hela tiden, så jag får skynda mig… 🙂

Få se nu… jo, det var något som en av killarna på min kurs sa. Han som bestämde sig, under det sista kurstillfället, för att säga upp sig. Ringde sin fru under första kvällen och pratade ett par timmar med henne om att han måste förändra sin arbetssituation.

Han hade sagt att det som var den utlösande faktorn var att en av de andra killarna gav honom en varm kram på morgonen när vi sågs. En av killarna som han är som allra mest olik. Nu vet jag inte om just det hade någon betydelse. Men ändå.

Kramen. Det var den som var själva faktorn.

Idag var jag och pratade med företagshälsan om situationen på jobbet. Jag kände häromdagen att jag nog behöver prata med någon lite mer utomstående om saken. Kanske få lite råd. Rådet jag fick var att fokusera på det jag sa: att jag vill byta jobb, och att låta bli att ta strider som är min chefs sak att ta. Precis vad jag själv kommit fram till… 😉

När jag kom tillbaka till jobbet gick jag genom korridoren för att jag ville fråga någon kollega om en sak. Jag mötte en av dem som jag jobbat mest med och kommer att jobba mycket med framöver; en av dem som jag märkte fattade omfattningen av ”katastrofen” när jag berättade om ledningsgruppens reaktioner… Och h*n kom emot mig. Och när h*n kom fram till mig bredde h*n ut armarna… för en kram. Utan ord, utan orsak. Så ville den här kollegan ge mig en kram…

Jag reagerade inte så mycket just då. Vi pratade om det jag ville dryfta, och så gick vi på varsitt håll och jobbade vidare med vårt.

Inte förrän jag gick från jobbet och mot stan för att fixa några ärenden, kom jag på hur fantastisk den där kramen faktiskt var…

Det handlar om en människa som har beskrivit sin egen drivkraft i jobbet, på min fråga, som att ”jag skulle aldrig kunna arbeta inom vården för jag kan inte klema med människor”. Vi pratade vidare om saken och jag sa att ”service” handlar om något helt annat än att ta hand om människor i en utsträckning som de inte ens bett om och definitivt inte är betjänta av. Det kan hända att kollegan blev glad av det jag sa… kanske mest för att ingen någonsin har frågat om varför h*n jobbar med de h*n gör. Och kanske också för att min respons handlade om att jag tycker att kollegan har en sund inställning. Det är helt enkelt en människa med friska, medkännande och moraliskt vettiga värderingar. Som nog aldrig har fått lyfta ”meningen med jobbet” med någon enda chef eller medarbetare, innan…

Häromdagen pratade jag som kortast och ur ett väldigt sakligt och objektivt perspektiv med en kollega på en annan arbetsplats. Och den kollegan fattade direkt innebörden i det jag beskrev, från mitt perspektiv… utan att jag sa det. Innan jag gick därifrån sa den kollegan: ”kom tillbaka eller hör av dig om du behöver prata. Det där är ju en jättejobbig situation, en sådan som man behöver få prata om”…

Jag läste lite i en tidning idag. En artikel om Robyn och hennes fantastiska förmåga att hålla fast vid sin integritet. Det är en tjej som skiter i hierarkier och status… hon vet vad som är viktigt för henne, och håller fast vid det. Integritet. En förebild.

Mänsklig värme. Medkänsla. Respekt. Mänsklighet i dess positiva, och egentligen rätta om man frågar mig, bemärkelse. Men ack så sällsynt idag… kanske särskilt för min del, som inte har någon partner och inte många andra som är nära på ett sådant sätt att man kramas. Och jag inser att när man får någons mänskliga värme, kanske i synnerhet under perioder då människor omkring en beter sig otrevligare och hårdare än vanligt, så händer det något inuti.

En spontan kram, ett varmt skratt i samförstånd, några personliga ord… sådana saker väcker liv i minnet av att mänskligheten inte bara är ond. Det är fint att det finns människor som väljer att komma ihåg att juletider är kärlekstider.

Annonser