Känslor svallar

Igår kväll frågade jag ut dottern lite kring hennes väldigt plötsligt jätteviktiga beslut att hitta en lägenhet och flytta ihop med pojkvännen. Som jag brukar, pekade jag på en del mönster och farhågor jag har kring hennes livsförhållningssätt och val… men min mening var inte att få henne att ändra det redan underskrivna beslutet att flytta ihop med honom. Tydligen nuddade jag ändå vid en hel radda tår som hon redan själv gjort lite ömma… det slutade med att hon grät. Och när jag frågade varför hon grät, så var det allmän livsångest men mest eländigheten över att hennes kompisar är på väg åt alla håll eller har blivit konstiga, nu igen… Jag fick dåligt samvete i vilket fall som helst.

Och vaknade kring tvåsnåret i natt utan att kunna somna om. Förrän bortåt sextiden.

Så när jag väl vaknade för dagen, strax efter nio, mådde jag inte sådär himla lysande.

Måendet blev tyvärr inte bättre av läsningen av Sofi Oksanens bok ”Utrensning”. En fruktansvärt välskriven, allmänbildande och intressant bok om en familj i Estland från strax innan kriget och fram till 90-talet. Om socialt grupptryck, paranoia, våld, terror, kärlek och förnedring… och om Familjen. Jag får hur många tankar och insikter som helst om varför familjer fungerar som de gör, och framför allt varför människor i så hög utsträckning beter sig så omänskligt…

Situationen på jobbet i veckan, som faktiskt verkligen kränkte mig, är såklart den utlösande faktorn till att min hjärna svallar lite hit och dit. Dr Phil sa i gårdagens program (inte för första gången, eller som den första som sagt det) att kränkningar förändrar vem man är. Kränkningar förändrar ens personlighet, hur hjärnan fungerar och reagerar.

Jag var i alla fall väldigt ledsen i morse. När dottern kom upp sa jag till henne att jag var ledsen att jag gjort henne ledsen och att jag alls hade fört frågan på tal… men hon tyckte att det bara var bra att hon fått anledning att fundera igenom saker. Det är konstigt det där: när man tycker eller känner att man har gjort illa någon annan och känner sig skyldig för det, så spelar det i princip ingen roll om den andra förlåter en eller säger att det inte var någon stor grej. Man känner sig lika skyldig ändå…

Så jag mådde rätt upp och ner skit ändå.

Ända tills jag gick till affären i iskylan och handlade mat. Och sedan gick hem igen. För någonstans på vägen hade mitt dåliga mående trillat av mig…

På väg in tänkte jag på att när man utsätts för psykiskt våld så får det samma slags konsekvenser som för fysiska skador. Har man slagit i benet rejält så gör det först akut ont, sedan molande ont, man tvingas ändra sitt rörelsemönster för att det onda inte ska göra mer ont, man haltar och kompenserar för det onda… och våld mot själen skapar samma slags effekter i hjärnan, fast då handlar det om känslor som reagerar och anpassar sig efter den känslomässiga skadan. Och vi människor tenderar ju att uppfatta våra känslor som om de vore våra jag, våra personligheter… och vi tror ofta att känslan vi har för stunden är på riktigt och kommer att vara för evigt.

Väl hemma igen kände jag mig alltså mer som vanligt. Rätt glad, och lugn. Och den känslan har hållit i sig hela dagen.

Dottern har packat lite inför den förestående flytten. Sedan for hon iväg för att jobba och jag gjorde yoga. Hoppade över passet i veckan, jag mådde för dåligt efter den där grejen på jobbet… men idag gick det bra att göra hela passet. Sedan fixade jag mig lite middag och åt den medan jag såg Narnia-filmen på femman.

Till efterrätten såg jag ”Så mycket bättre” på fyran. Det är ett program som man blir lycklig av att se… varma samtal, superduktiga artister, härliga låtar. Det som värmer allra mest är just relationerna, människorna… kärleken. Som jag faktiskt tror är äkta och kommer att bestå. I alla fall hos en del av dem. Lite stör jag mig på att Plura, denna stingsliga, cyniska machoman, får så mycket kärleksbetygelser. Särskilt från Petter – tyvärr mest väntat, men ändå… nåja. På det hela taget är det underbart att se så olika människor faktiskt gilla och respektera varandra. Det är så sällsynt med respekt, äkta omtanke och mänsklig värme nuförtiden.

Så funderar jag lite på J. Jag försöker undvika att tänka på honom nuförtiden, för jag lyckas så sällan tro på att något alls av det han sa till mig (förutom ‘kåtheten’) var äkta och ärligt menat… och det får mig bara att må dåligt.

Men lite då och då kan jag få syn på saker, minnas saker, som gör att jag tror att det kanske ändå betydde något för honom… något mer än det gjorde för ”bloggmannen som försvann”, som fanns väldigt intensivt i mitt liv under ett par månader. För hans del tror jag att det bara handlade om något liknande kungens eskapader: att söka bekräftelse och att testa om det man upplever som sin maktposition tillåter en att använda andra människor lite som man vill. Men med J… ja, jag vet inte. Jag ser på en bild jag tog när han låg på soffan och sov, fullt påklädd, efter vår första lilla ”kris”. Och inser att den där killen, som brukar fly hemmet så fort det blir lite besvärligt och som faktiskt kände mig och hade någon slags känslor för mig när vi var unga, han valde faktiskt att stanna kvar där på soffan. Han ville nog faktiskt något med mig, ändå… och även om det kanske händer att människor far hem till sina äkta hälfter och familjer sedan årtionden tillbaka och meddelar att de vill skiljas och börjar satsa på en ny relation för att sedan tvärt ångra sig igen, så undrar jag om det är så vanligt. Det är nog vanligt att folk har passionshistorier vid sidan av sina relationer, men inte så vanligt att de tar ett dramatiskt steg ut ur dem, om de inte menar allvar någonstans…

För det mesta tänker jag att jag bara lurar mig själv. Att jag inte alls betydde något mer än sex och bekräftelse för honom. Men ibland kan jag tro att jag betydde något mer än så. En stund i alla fall.

Jag tänker också lite på den rara killen på kursen som… uttryckte en vilja att träffas framöver när han kommer på besök till min stad. Ung är han, närmare min dotter än mig i ålder, och jag hade inte en tanke på att han skulle vilja bli närmare bekant med mig förrän han sa det där innan vi skildes… och det behöver inte betyda att han menade något mer än att han just tyckte det kunde vara roligt att ses igen. Men han uttryckte inget liknande intresse för någon annan på kursen, och han var ganska blyg och försiktig av sig under hela kursen. Jag har jättesvårt att se oss tillsammans mer än som kompisar, för att han är så ung och har en helt annan livsstil än jag… men det är en härlig, levande kille. Säkert väldigt kramvänlig! 🙂 Och jag skulle absolut behöva kramas mer. Så jag blir i alla fall bara glad av att tänka på honom. Det är något positivt och därmed värdefullt för sig.

I övrigt har jag en del tankar kring hur folk omkring mig fungerar och varför jag har så svårt att få till nära vänskap med nya människor. Men det får jag ta en annan dag.

Annonser