Mänsklighet

Idag är jag ledsen.

I början av veckan hade jag ett möte med den nya ledningsgruppen som… innebar att de visade att de misstror både mina avsikter och min kompetens. De kringskar också mina möjligheter att göra mitt jobb på ett sätt som gjorde att jag kände mig som om jag höll på att kvävas när jag gick därifrån. Mest ont gjorde dock deras hårda mobbarattityd och det faktum att de betedde sig som om allt arbete, alla övertidstimmar och alla fighter som jag har gjort för dem under de senaste åren, handlade om att jag försöker motarbeta dem…

Jag begär inte att någon ska visa eller uttrycka tacksamhet för att jag gör saker för dem. Det gör mig inget att ingen kommer med beröm när jag har åstadkommit jätteinsatser. Det är när jag blir påhoppad och anklagad som tack för det jag gjort, som jag känner mig kränkt…

Jag får inte arbeta med mina kollegor, var budskapet. Jag får inte störa dem i deras viktiga arbete med mina frågor som är av övergripande karaktär. Det värsta var nog att vår högsta chef var med under mötet på sin rundvandring hos ledningsgrupper, och h*n ställde sig snarare bakom gruppmedlemmarnas utfrysning av mig än agerade i enlighet med den utveckling som h*n jättetydligt har talat om att h*n vill att vår stora arbetsplats ska gå mot… Min chef gjorde en ansats i början av mötet att agera för min räkning, men han tappade tråden. Det faktum att hans chef var närvarande och dessutom snarast agerade mot mig gjorde nog också att min chef inte visste hur han skulle reagera. Jag tror också att han har tappat kraften av att ha brottats så länge med vissa av personerna i ledningsgruppen… och jag tycker att det är förståeligt att han gjort det. Jag förväntar mig heller aldrig att någon ska stå upp för mig. Det händer så gott som aldrig, och min egen familj har ju vänt sig emot mig när jag har blivit mobbad så jag har slutat ens tänka att människor skulle vilja försvara mig.

När jag kom tillbaka till mitt rum kände jag mig misshandlad och chockad. Där stod ett blompaket, och när jag öppnade det var det från min tidigare närmaste kollega. På kortet stod ungefär ”tack för att du är så himla bra!”… och kontrasten blev så stor att det nästan blev jobbigare med detta varma, positiva…

Sedan var jag tvungen att ge mig av direkt för att träffa dottern och äta en snabb macka innan vi åkte på familjetjosan med dotterns lillasyster och alla familjemedlemmarna kring barnen. Jag var så chockad när jag träffade dottern att jag inte riktigt kunde hitta orden för att beskriva vad som hänt och hur det var. Grät en skvätt över mackan innan vi fick ge oss iväg för att bli upplockade av dotterns far. Tillställningen kring lillasyster var hur trevlig som helst, alla i den utvidgade familjen var trevliga och betedde sig som normala människor och det var härligt att vara med barnen, men skitjobbigt att tvinga mig till att vara glad och stabil…

En av medlemmarna i ledningsgruppen, som inte drev den hårdaste linjen under mötet utan försökte hitta kompromisser, har varit ovanligt snäll mot mig efter det där mötet… h*n verkar i alla fall ha reagerat på hur de betedde sig under mötet. Min chef… har jag i stort sett försökt undvika, eftersom jag inte har vetat hur öppen jag ska vara med honom om hur detta kändes. Jag har velat hinna landa för att kunna tänka ut någon slags strategi för mig själv och min framtid innan jag pratar med honom…

Igår kväll var jag på krogen med ett par tidigare kollegor. Jag sprang ihop med en av dem förra veckan och då föreslog h*n att vi tre skulle gå ut en kväll. Jag blev så glad för det… för det händer ju i stort sett aldrig att någon frågar om jag vill med på något av mer privat karaktär.

Vi började med att prata jobb. Alla tre är i omständigheter som är mer omvälvande än vanligt. När jag berättade om situationen med min ledningsgrupp och på arbetsplatsen frågade en av exkollegorna om jag har någon plan för hur jag ska hantera situationen på lite sikt; om jag tänker söka nytt jobb eller har någon annan plan för att förändra situationen. Jag sa att jag tänker titta efter nya jobb, och söka om jag hittar något. H*n pekade också på en del omständigheter i min situation som kan innebära positiva meriter för att komma vidare i karriären om jag så vill. Det var bra att h*n nämnde de sakerna, även om just ”karriär” inte är något som är viktigt för mig just nu – det som är viktigt är att ha ett varierande och väldigt självständigt/fritt jobb med möjligheter att få lära mig nya saker… men också ett arbete där jag får tillåtelse att ingå i arbetsplatsen, räknas som en del av arbetsplatsen. Så är det inte i mitt nuvarande jobb, just nu.

Vi pratade sedan om deras jobbsituationer. Och så växlade jag ämne, och frågade dem om de upplever att de har människor omkring sig som de kan få vara svaga och trötta med, luta sig tillbaka hos och känna sig trygga med. Den ena sa att h*n inte kände att h*n har det, trots både sambo och syskon som h*n umgås ganska mycket med… men när vi pratat en stund visade det sig att h*n nog ändå kände en viss trygghet med sin familj. H*n har helt enkelt aldrig varit i en situation som liknar min… h*n har alltid haft familjen, och sambon sedan unga år. Jag sa som det är, att jag faktiskt inte har vare sig partner, familj eller några nära vänner just nu som jag kan luta mig mot, som kan eller vill låta mig få plats när jag mår dåligt. Som tar hand om mig. Och när det händer så här riktigt hemska saker på jobbet… skulle jag verkligen behöva ett stöd från någon människa. Det var skönt att få prata om det med dem, även om jag kände att även de visade en viss tendens till att reagera så som många gör när man berättar eller visar att man känner sig svag: genom att snarare ta det som en intäkt för att det är fritt fram att behandla mig illa, än att ställa sig upp på min sida och reagera mot det som är fel.

Det är ont om människor med moral och samvete som inte bara yttrar sig i ord utan även i handling. De allra flesta människor har mer jaktinstinkter än sociala, moraliska grundvärderingar när det väl gäller.

Men det var trevligt att vara ute med exkollegorna. Kändes ändå bra att ha ett seriöst vuxensamtal, för en gångs skull. Det går veckor och ibland månader mellan de ”riktiga” samtalen, som tidigare i mitt liv har hört till vardagen… mitt liv har verkligen förändrats enormt mycket, på inte så många år. Inte bara till det sämre, en del har blivit mycket bättre också. Framför allt har jag lärt mig att jag är ganska stark och klarar ganska bra att vara ensam i världen om att ta hand om mig. Men just det där att jag har blivit så ensam, att jag inte hittar några människor som liknar mig i värderingar och prioriteringar i livet… det är inte så bra.

Idag hade jag ett samtal med en kollega om det där området som jag har blivit helt kringskuren i. Den kollegan gav en bild av hur h*n har uppfattat min roll och inställning som gick tvärt emot vad jag inte bara har visat utan också uttryckligen har sagt massor av gånger… och jag höll på att börja gråta igen, för att det känns så hopplöst och förnedrande att bli så feltolkad när man vet att man är och har varit så extremt tydlig med var man står. Det är väldigt tydligt för mig att det som orsakar den här kollegans frustration är dennes chefs otydliga och konflikträdda ledarskap, i kombination med att kulturen i dennes omgivande arbetsgrupp är hård och otrevlig, men jag blev ändå ledsen över att den här personen valt att lägga ”skulden” på mig bara för att det är enklare…

Vi hade ett möte idag om en arbetsuppgift inom mitt område och som jag är satt att leda. Jag kände att det där mötet i veckan har gjort mig så extremt osäker på om jag egentligen får tycka eller driva något alls, så det blev skitsvårt för mig att veta hur jag skulle leda mötet… som tur var så var de flesta i gruppen engagerade och drev arbetet framåt ganska bra på egen hand. Men jag har helt tappat tråden…

I kursen som jag har gått har vi fått lära oss att forskningen inom området visar att en av de allra viktigaste faktorerna för att människor ska trivas och göra ett bra jobb, är att de upplever att de har tillräckliga möjligheter att själva bestämma vad, hur, när och med vilka de ska utföra sitt arbete. Just nu är jag i en situation där jag är oönskad på arbetet och samtidigt kontrollerad i detalj av vissa chefer som inte formellt sett är mina chefer. Jag får inte ens prata med vem jag vill när jag vill, på jobbet… och det dödar all motivation.

Strax innan hemgång idag kom chefen in till mig, på väg hem. Han ska vara borta några dagar och ville väl mest säga hej då… men så frågade han hur jag kände det efter mötet i veckan. Jag sa att det kändes hemskt. Han sa att han hade sett på mig att jag for illa… Jag sa att jag faktiskt kände mig kränkt. Det är ett ord som jag nästan aldrig använder om mina känslor, så han reagerade på det. Han reagerade nog också på att jag höll på att börja gråta när jag sa det… ”Är det illa” sa han, och så satte han sig ner och sa att vi nog måste prata lite innan han for. Han frågade vad det var som gjorde att det kändes så… och jag hade inte tänkt ut vad jag ville säga till honom, så jag beskrev mest bara att det som kändes hemskt var att de betedde sig som om jag försökte hindra dem i arbetet när jag har gjort så otroligt mycket för motsatsen, och att resultatet av besluten under mötet blir att jag förlorar all frihet i mitt arbete. Att jag inte ens blev nerpetad till botten av hierarkin – jag blev utputtad från arbetsplatsen.

Jag har lyft frågan med ledningsgruppen om vad de tycker att min roll egentligen ska vara, eftersom jag har fått slåss en del mot vissa i personalen för att få göra mitt jobb. De har sagt att de har förtroende för min kompetens och min roll, samtidigt som de har fråntagit mig allt handlingsutrymme och sagt att de inte tror att jag ”kan” verksamheten tillräckligt bra för att de ska låta mig göra vissa av sakerna som ingår i mitt jobb. Sedan har de gett mig i uppdrag att formulera hur jag tycker att min arbetsbeskrivning ska se ut… så jag har försökt skriva ihop vad jag uppfattar att de har sagt åt mig att de tycker att jag ska göra, efter denna veckas jobb. Jag har verkligen bemödat mig om att beskriva det så ”neutralt” som möjligt… och när chefen kom in till mig höll jag på att gå igenom det igen för att försöka fila bort sådant som han skulle kunna uppfatta som överdrifter. När jag fick klart för mig att han skulle resa bort, och han sa att han hade tänkt prata med mig innan han for, så skrev jag ut dokumentet och gav det till honom att läsa när han är iväg. Jag talade om för honom att jag hade bemödat mig om att göra en så positiv tolkning som jag kunnat…

Jag grät hela vägen hem.

Jag förstår att ledningsgruppens beteenden och reaktioner handlar om att de är rädda att förlora makt. Dessutom är det fortfarande, efter alla år, en väldigt ”omogen” grupp där deltagarna inte har förtroende för varandra. Det är tydligt att de ser gruppen som ett forum för dem att bevaka sina verksamheters frågor, inte som en grupp som ska leda hela arbetsplatsens utveckling framåt. De flesta i gruppen kräver en massa av chefen men visar att de inte kan eller vill se eller ta sitt ansvar för sina egna områden.

Men jag orkar inte vara slagpåsen för deras oförmåga att hantera sig själva och varandra. Jag har inga ambitioner att ta ifrån någon annan någon makt, och det har jag varit extremt tydlig med. Jag vill inte behöva bli en bepansrad robot och svika min egen personlighet helt genom att slåss med stenhårda vassa armbågar bara för att de har det beteendet och den kulturen. Jag har inte kraften eller intresset att styra upp mobbare så att de åstadkommer en mer civiliserad kultur; det är dessutom min chefs jobb och inte mitt. Jag vill inte heller berätta för dem hur det här känns; mobbare kommer sällan till sans genom att de får se att deras offer tar stryk, snarare tvärtom.

Jag kommer att leta ett annat jobb. Jag ska försöka stå ut och försöka göra mitt jobb i den mån det är möjligt inom de här snäva, kvävande ramarna, och så fort jag får ett annat jobb kommer jag att lämna den här skutan.

Det hade bara varit skönt att ha någon lojal, omtänksam, stark, generös och varm människa att luta sig mot på hemmaplan, när det blåser så här hårt på jobbet… det hade gjort situationen lättare att leva med.

Nu är det bara jag. Som dessutom mellan varven fortfarande får brottas med dottern om ungefär samma frågor – att visa respekt och hänsyn. En dotter som strax kommer att flytta hemifrån igen, så då blir jag verkligen helt ensam igen… Jag vet inte hur det kommer att gå.

Den ena kollegan sa igår att h*n hade tänkt på att jag har blivit så tyst de senaste månaderna. Att jag inte har kvar den där ”fighting spirit” och engagemanget som h*n tyckte att jag har haft tidigare. Jag pratar inte med andra om mig, mina känslor eller vad som händer i mitt liv; det kostar mig för mycket att försöka och få märka att folk inte är intresserade av någon annan än sig själva.

Vi får se hur länge jag orkar klara detta alldeles ensam. Och vad som händer om jag inte orkar mer.

Annonser