”Vi har ju det gemensamt

att vi är ett gäng skadade människor”, sa kursdeltagaren som jag sällskapade med på resan till det senaste kurstillfället i ledarskap.

Jag reagerade med att formulera om det: ”vi har i alla fall livserfarenhet”… för att det faktiskt kändes en aning väl starkt att säga att vi är skadade. Han talade förmodligen för sig själv, och visserligen stämmer det även på mig, men jag vet inte om jag tror att det stämmer på alla som deltar i kursen… dessutom är just den här mannen av det slaget som jag brukar beskriva som ”känslomänniskor”. Även om han också har vuxit i mina ögon under kursens gång genom att han visat både förmåga att vara ordentligt seriös och mer mänskligt osäker än han gav sken av från början.

Ett femtontal människor som träffas för att de valt att delta i den här typen av utbildning kan nog ändå förmodas ha ett lite större intresse för människor och för mänsklig utveckling än ”gemene man”. Med den kursledare vi har skapas också ramar som inte ger utrymme för att inte ta människor och det mänskliga på allvar.

Mest påtagligt påverkade av kursen är nog de som hade den högsta svansföringen från början. De som jobbar i ”säljande” jobb. Driftiga personer med ganska många svartvita ”sanningar” eller lösningar på saker och ting. Men jag tror att vi alla har fått saker hos oss själva att fundera på.

Jag har funderat massor över vad jag egentligen signalerar till andra människor nuförtiden. Jag inser att jag är direkt dålig på att sätta gränser som respekteras, mot andra. Det är så sällan som jag känner det som värdefullt eller nödvändigt att markera mot andra… jag tycker oftast att det kostar mer energi för både mig och andra om jag säger ifrån eller säger emot bara för att försöka bevisa att jag är en egen person. Jag tänker att den som inte fattar det av sig självt, är den som har problem… men ibland blir uppenbarligen konsekvensen att jag blir så tagen för given att jag blir osynlig.

Det har blivit extra tydligt under den här kursen att de allra flesta människor strävar efter att statustävla med andra. Det behöver inte handla om pengar, prylar eller ”rollstatus” i livet; det räcker för de flesta att tuppfäktas för fäktandets egen skull. Och jag har svårt att både förstå och förhålla mig till det… jag har inte ens en gnutta tävlingsmänniska i mig, och imponeras inte av människor bara för att de har en viss status eller hierarkisk position. Har aldrig gjort.

Och jag känner inte att jag vill bli en sådan heller. Samtidigt märker jag att det känns lite ledsamt att bli så osynlig bara för att man inte tar den sortens plats… och jag har också insett att även om jag har slängt mig ut och vågat livet i de övningar vi gjort, så har jag hela tiden hållit mig till den roll som hör till mitt jobb.

Inte förrän under sista dagen, när vi bl a skulle prata om vad vi är stolta över, nämnde jag något som var mer personligt… och jag har faktiskt inte med ett ord antytt ens om jag lever med någon eller ej. Hela mitt liv har jag varit mer ”personlig” än de flesta, det är delvis därför som jag alltid har fått folks förtroenden (även från sådana jag inte har någon nära relation med). Och de senaste åren eller året har jag i stort sett helt slutat prata om mig själv och mitt liv med människor jag möter eller har omkring mig… och det råder ju ingen tvekan om att man blir en rätt tråkig person när man inte delar med sig av sin personlighet.

Jag har insett att jag har blivit ganska massivt tystad, på alla härskartekniska sätt, under de senaste åren, när jag har försökt vara personlig. Allra mest och tydligast från min dotter och min mor. Och att det är ett stort skäl till att jag har tystnat – man orkar inte slåss hur mycket som helst för att försöka tvinga människor att lyssna när man pratar om personliga saker…

Å ena sidan är det skönt att känna att jag kan tillåta mig att inte vara personlig. För en stor orsak till att jag har varit personlig är för att kompensera när andra visar upp personliga sidor men blir osäkra på om det är okej eller inte. Å andra sidan känns det som slöseri med liv, att försätta mig i situationer där andra inte ens får chansen att upptäcka om de tycker att jag är en intressant person eller ej…

Vi får se om det leder till att jag ändrar beteende eller inte. Jag inser också att en anledning till att jag slutat prata personligt är att jag, som de allra flesta andra, har använt det mesta av det personliga pratandet till att lyfta frågor som är problem eller jobbiga på ett eller annat sätt. Och jag jobbar med att förändra det sättet att tänka och förhålla mig till livet, och har då faktiskt inga invanda ”berättelser” som kan väcka intresse utan att handla om svensson-gnäll. Jag tror att jag behöver låta mitt tankeförändrande sätta sig, så att jag känner att jag har landat ordentligt i det icke-negativa förhållningssättet, innan jag börjar experimentera med vad och vem jag ska vara när jag är personlig med andra.

En av deltagarna tryckte jättemycket på att h*n uppfattade mig som väldigt positiv. Och jag hittar oftare positiva än negativa tolkningar av andra människor och situationer, än det omvända. Jag kan absolut se att jag kan uppfattas som naiv mellan varven, och att jag ”missar” elakt menade ord ganska ofta… även det är ju i viss mån ett medvetet val. Jag blir inte gladare och har ingen nytta av att reagera som om människor vill illa – inte ens när det är det som de faktiskt vill

En av deltagarna beskrev mig som ”en person som det känns som om jag gärna skulle vilja ha som vän”. Det här var en person som varit ännu mer tillbakadragen, tystlåten och opersonlig än jag under kursen, så jag kände mig väldigt hedrad av att den personen uppenbarligen hade sett mig mer än jag har sett den… och att få höra att någon gärna vill ha en som vän känns som bland det mest hedrande man kan få höra överhuvudtaget. Det värmde, på djupet.

En som jag pratat ganska mycket med och som jag delar ett mer analytiskt och faktabaserat förhållningssätt med, sa att h*n hade uppfattat mig som en som lyssnar mycket och när jag väl säger något så är det väldigt klokt och väldigt ”mitt i prick”. Jag vet inte om jag känner att den personen kanske riktigt har sett mig, men det var ju ändå ett hedrande omdöme.

När vi skulle skiljas åt var det små ord från flera av dem jag kramade om, som kändes personliga och varma. Allra mest värmde nog orden från den unga, lite blyga killen som är lite av ”pajas” men utan att han för den skull försöker stå i centrum av uppmärksamheten – han sa att om han kommer till min stad framöver (och det gör han mellan varven) så kanske han kommer och knackar på hos mig… det var både väldigt oväntat och väldigt glädjande. Visserligen tror jag att jag kan ha varit en av dem som i högst grad visat att jag ser och gillar honom som han är, men ändå… vi är ganska långt ifrån varandra både i ålder och i livsstil. Jag sa att jag gärna skulle vilja det, och hoppas att det gick fram så att min överraskning inte gav signalen att jag blev obekväm och inte ville det…

Hans ord påverkade mig såpass att jag i natt drömde om en ung kille (som inte var den killen) kysste mig… 😉

Jag tror att den här kursen har varit bra för mig i min utveckling mot att tina upp mitt känsloliv igen. Överhuvudtaget, inte på ett romantiska plan utan mänskligt, värme- och ömhetsmässigt.

Vi kommer att ses igen på andra sidan nyår. Jag hoppas att några av oss kommer att lyckas hålla kontakten till dess… och kanske även efter det. Jag vet hur det brukar vara med den här sortens möten… man befinner sig på ett mer eller mindre isolerat ställe, man går snabbt igenom förälskelsefasens första steg och när man väl skiljs åt brukar det rinna ut i sanden… Vi får väl se.

Annonser