Fundera på

”Låt ditt leende förändra världen, men låt inte världen förändra ditt leende”

Hur känns den? Ganska positiv, uppmuntrande och optimistisk, kanske? Jag såg den på en bild som visade en whiteboardtavla bakom någon kvinna som sysslade med välgörenhets- eller biståndsarbete, och den fastnade…

… just för att den första känslan jag fick när jag läste den, var något i stil med ovanstående. Och sedan började jag tänka ett varv till… för vad är det den egentligen säger? Jo, att världen är ett ställe där det är ganska självklart att ett varmt, glatt leende kommer att bli dödat. Den utgår ifrån att världen (mänskligheten, tror jag att man får tolka det underförstått) är ganska svart och illvillig, i grund och botten… och hur positivt är det att utgå ifrån det?

Jag brukar emellanåt skriva om onda saker som människor har gjort under mitt liv. Mot mig, eller mot andra. Och på det brukar människor reagera med att bli obekväma och tycka att jag är överdrivet negativ, eller att min utgångspunkt är att mänskligheten är ond.

Jag antar att det är på det viset att man får tycka/tro att människor vill varandra illa, om man bara gör det på ett underförstått sätt.

Det är ganska mycket som de flesta går omkring och tänker eller känner, som man inte får sätta ord på. Det är okej att alla ser att kejsaren är naken, men att säga det – nej, det går inte för sig. Det är då man blir en negativ jäkel… 😉

Jag tror att jag har läst eller hört någonstans att de människor som klarar sig bäst här i livet, är de som är medvetna om att mänskligheten är ganska ond, men som inte låter sitt humör slås ner av det. Om man, som jag många gånger, inte fattar eller lär sig att betrakta andra med utgångspunkten att de ganska troligt kommer att försöka ta för sig på ens bekostnad eller rentav slå ner en, så klarar man sig faktiskt sämre… då går man ju på smällar hela tiden, liksom.

Jag tycker att det är ganska tröttsamt och slöseri med energi att spela sociala spel där man låtsas att allt är på något helt annat sätt än det är. Jag vet att det är oerhört vanligt att barn lär sig i sina familjer att sopa obekvämheter av varierande allvarlighetsgrad under mattan. Inte låtsas om att mamma super, att pappa är otrogen, att morfar förgriper sig på barnen… ju allvarligare problem familjen har, desto viktigare blir det att skydda den och låtsas som om allt är bara tipptopp.

Det är en av anledningarna till att jag är lite skeptisk till människor som bara höjer sina familjemedlemmar till skyarna; det är nästan alltid ett tecken på att någon form av kränkning har förekommit i hemmet…

Nåja. Det var en reflektion.

I fredags hade jag en träff med den som leder utbildningen jag går. Vi skulle prata lite om resultaten jag fått på ett test som hörde till utbildningen. Hur det nu var, så pratade vi massor om min arbetsplats och om ledningsfrågor som berör den, och dessutom kom vi in på mig

Jag vet inte riktigt hur vi hamnade där, men jag tror att vi pratade om hur mycket och lite det är lämpligt att ta till sig andras åsikter – både de positiva och de negativa. Jag beskrev att jag nog har ett för tiden ovanligt litet behov av bekräftelse på mig själv och mina insatser, från andra. Och att en sak jag har lärt mig genom mina självkritiska år är att det som en person beskriver som väldigt negativt hos mig, tycker en annan är något positivt och en tredje lägger inte ens märke till det. Det har lett mig till slutsatsen att man inte kan, och faktiskt inte ens bör, försöka förändra sig i enlighet med alla människors åsikter om en… för gör man det, så både blir och upplevs man av andra som schizofren till slut.

Utbildningen bygger ju ganska mycket på att man ska blicka inåt, försöka få syn på sig själv, både den man verkligen är och den som andra uppfattar en som. Det har gjort att jag har vacklat en del i hur jag ska tänka, kring den feedback jag har fått, både från medarbetare och kursdeltagare… Jag vill gärna se mig själv så tydligt och ärligt som möjligt. Både gott och ont. Det som blir svårt till slut är bara att veta vad som faktiskt finns där och vad som är andras projiceringar… och vad som är goda respektive sämre sidor.

För att förklara mina resonemang berättade jag att jag haft en del ordentligt smärtsamma erfarenheter av andra människors beteenden de senaste 10-15 åren. Att jag nog har förlorat tilliten till andra… att jag väldigt sällan, nuförtiden, känner mig nära andra människor på riktigt. Jag tror att det är en känsla eller upplevelse som den som inte gått på en del smällar, inte kan förstå…

Men jag sa också att jag skulle vilja få fler nära relationer med människor. Och h*n frågade mig om det fanns några i min omgivning som jag skulle vilja prova att komma närmare, och vad jag i så fall skulle kunna göra som första steg för att komma dit. Så där på rak arm kunde jag faktiskt inte komma på några personer som redan finns omkring mig, som jag skulle vilja få en sådan där riktigt nära relation med… och kom fram till att jag trodde att ”personkemi” nog är en ganska viktig faktor. Jag nämnde också att jag helst undviker människor som säger att de ”följer magkänslan”, eftersom det ofta resulterar i att de åstadkommer en väldigt instabil tillvaro för folk omkring dem. Tyvärr kunde jag inte heller komma på vad jag skulle kunna ta för steg som skulle kunna innebära ett väldigt försiktigt och långsamt (= stabilt) närmande till andra människor… hur bygger man upp tillit som har gått sönder? Jag frågade kursledaren, som inte hade några svar… och själv kommer jag inte på några heller.

Det blev i alla fall ett (för mig, numera) ovanligt personligt samtal. Märkligt; jag som under hela mitt liv har haft hur lätt som helst för att spilla ur mig ord, tankar och känslor om vad det än må vara, har nu blivit lika sluten som de flesta andra är hela sina liv (och utan att de har gått på några smällar)… det är ju just min förmåga att kunna prata om precis vilka tankar, känslor och livsupplevelser som helst, som har gett mig så många väldigt nära och personliga kontakter med andra.

Men efter den här träffen kände jag en blandning av glädje över att ha fått uppleva ett samtal som faktiskt gav något, och en rädsla för att ha sagt för mycket till den här personen…

Jag har så sakta börjat inse att jag under de senaste åren har blivit en riktig push-over. Någon som andra försöker sätta sig på utan att jag protesterar. Jag är så in i märgen less på att bli skuldbelagd och dömd som ”bråkig” när jag sätter ord på vad andra gör, och protesterar mot det… för det mesta använder människor väldigt subtila sätt att försöka kliva på andra. Sätt som nästan inte går att ”bevisa” att de finns. Så att när jag protesterar och sätter ord på det som andra gör, kan de enkelt säga att ”så där var det inte alls”… Och jag är en värdelös manipulatör. På alla sätt, faktiskt. Den som ska tycka om mig får göra det som den jag är, för jag gör inget för att försöka ställa mig in eller smöra mig till att bli gillad. Jag kan helt enkelt inte det spelet. Men jag ser att de flesta andra kan det… och även att det är den rätta sortens charmande och smörande som faktiskt leder till att folk gillar dem. Sedan kan ju jag undra hur ärligt det gillandet är, men det spelar kanske ingen roll – kanske finns inte ”äkta” kärlek mellan människor i vilket fall som helst? Den sortens kärlek som handlar om att man tycker om människan som den den är och inte utifrån vad den gör för en själv… jag tror inte att den finns längre. En gång i tiden höll människor ihop, genom vått och torrt, dels för att de inte hade något val, men förmodligen också delvis för att om man inte har så bråttom med att koncentrera sig på ”what´s in it for me” och lämna alla människor som inte bara ger en själv fördelar, så hinner relationen gå några varv till. Då hinner man upptäcka att det fanns sidor och aspekter hos den andra som man faktiskt inte ens såg från början… och som man tycker om.

Jag kan inte minnas när jag såg en relation av det slaget senast. Oberoende av ålder/generation. Idag har människor varandra bara så länge som den andra bidrar till att skapa glada känslor i dem. Så fort det uppkommer situationer som är lite mer krävande och som innebär att man inte bara kan tänka på sig själv, så ger folk upp och börjar snegla efter enklare nöjen omkring sig…

Och sådana relationer är jag varken bra på eller vill ha. Det kan låta självklart, alla instämmer säkert i det, men de flesta lever ändå inte så när det kommer till kritan.

En del av utbildningen jag går handlar om att få syn på när man kommer med budskap som inte egentligen stämmer med ens egna värderingar, viljor eller åsikter. I utbildningen beskrivs det som självklart att man bör sträva efter att leva i enlighet med sina värderingar. Min erfarenhet av det är emellertid att eftersom de allra flesta varken vill se eller leva efter sina äkta värderingar, så upplevs man lätt som en moralisk eldgaffel i häcken på dem om man faktiskt lever som man lär.

Men kanske skulle det förhållningssättet fungera om jag bara hittade rätt sorts människor? Det är faktiskt inte helt omöjligt att det kan vara så…

Jag vill faktiskt inte leva med vem som helst. Jag vill absolut inte ha en relation som endast baserar sig på blind passion, bekvämlighet, rädsla för ensamhet eller att försöka ”vara som alla andra” genom att leva med en människa som man varken känner eller egentligen tycker om. Jag nämnde det för min kursledare också, i fredags: att det går upp för mig allt mer att människor lever tillsammans av alla möjliga orsaker som inte har att göra med kärlek, respekt, vänskap eller att den andra är den allra bästa människan man har träffat på i sitt liv. Och h*n höll med mig… sa att h*n kände precis som jag.

Och hur gärna jag än skulle vilja ha fler närmare relationer, så har jag just nu inga uppenbara människor omkring mig som jag känner att jag skulle kunna få till en sådan med. Och jag umgås hellre med mig själv än är oärlig i socialt umgänge med människor som jag egentligen saknar beröringspunkter med…

Annonser