Har pluggat

ledarskap idag. Ska iväg på kursen igen nästa vecka.

Att vara en bra ledare handlar väldigt mycket om att vara konsekvent mellan ord och handling. Om man påstår sig sträva efter de tjusigaste av värderingar men inte egentligen har de värderingarna själv, så upplever andra (och ofta man själv också, till slut) att det finns ett glapp mellan det man säger och det man gör. Och då tappar folk förtroendet för en, och slutar göra det man säger eftersom man själv inte ens gör det man säger.

Man brukar ibland säga om barnuppfostran att ”barn gör inte som du säger, de gör som du gör”. Det stämmer faktiskt inte i riktigt så hög utsträckning som klyschan påstår, men det gäller i alla fall i lika hög utsträckning för vuxna (som man leder) som för barn.

För att kunna vara som man säger, måste man veta vem man är. Man måste ta reda på vilka av ens värderingar som man faktiskt har, och som är grundade på riktigt i ens egen personlighet (och inte bara är ett resultat av vad andra har lärt en under livet). Och människan har ett ganska starkt behov av att odla och vidmakthålla en positiv bild av sig själv. Vilket ganska ofta leder till att andra upplever att man har beteenden, egenskaper och värderingar som man själv inte gillar och därför inte vill se. Glappet mellan ord och handling är ofta större när det gäller negativa beteenden än positiva, eftersom vi inte har några större problem med att se de faktiska positiva egenskaperna hos oss själva.

Jag funderar såklart en hel massa när jag läser om det här. Försöker se mig själv, rannsaka mig, för målet med den här utbildningen är ju att bli en bättre ledare. Lite skönt är det att en hel del av kursen egentligen inte är tillämpligt för min del eftersom jag inte är chef – men det mesta måste jag ändå jobba mig igenom… och jag tror att vi kommer att utsättas och utsätta oss själva och varandra för en del rannsakanden vid det här kurstillfället. Så det är lika bra att jag börjar granska mig själv redan innan.

Jag har fått konstatera att jag varken uppmuntrar till eller ber om särskilt mycket feedback från mina medarbetare i jobbet. När jag insåg det blev jag faktiskt lite förvånad och undrade vad det kunde bero på, för är det något som jag har fått en hel del av under livet så är det kritik… jag har gett en del också, för den delen.

Och jag kunde se att en del av min utveckling de senaste åren har handlat om att få syn på att människor ser väldigt olika bilder när de tittar på mig. Vilket i sin tur innebär att om jag skulle ta åt mig av och försöka förändra mig i enlighet med alla negativa åsikter jag fått under livet, så skulle jag bli både väldigt schizofren, otydlig och motsägelsefull, och väldigt olycklig.

Då kom jag på att jag får ju faktiskt ganska mycket feedback från folk. Även i jobbet. Oftast inte så destruktivt formulerad som det mesta av de negativa kommentarer jag har fått på bloggen, utan både positiv och negativ – men konstruktiv. Och att det kanske är så att jag har ett förhållningssätt som gör att människor känner att jag tar till mig deras åsikter och förhåller mig till dem – lyssnar, reflekterar, förklarar mig ofta, försvarar mig ibland (men faktiskt sällan), och ändrar både åsikter och beteenden när det känns som rätt sak att göra. Det förhållningssättet leder ibland till att människor som egentligen inte tycker något speciellt men bara vill göra illa mig, tar chansen när de ser att jag är öppen.

Jag har lärt mig bättre att sålla bort andras åsikter när jag känner att de inte stämmer, eller när jag märker att de bara syftar till att försöka skada mig. Men orsaken till att jag inte ber om eller uppmuntrar uttryckligen till feedback, är nog att jag faktiskt inte behöver göra det. Jag får den ändå. Vilket, när jag insåg det, kändes… som en komplimang. Hedrande.

Därmed inte sagt att jag inte behöver uttrycka frågor om feedback. Jag tror, eftersom människor ofta öppnar upp sig i min närhet, att jag signalerar att det är högt i tak hos mig – men det skulle nog bli ännu bättre om jag uttryckligen säger att jag vill ha det.

Det om det, just nu.

Annonser