Min älskade

dotter, som alldeles snart flyttar hemifrån för andra (eller tredje, beroende på hur man räknar) gången, jobbar idag dubbla pass. Först på sin nuvarande arbetsplats, och sedan kväll på det stället som ligger i Sverigetoppen inom den branschen – och varifrån en av ägarna ringde henne för några veckor sedan för att, på de omständligaste av vägar eftersom h*n visste att h*n ”snodde” personal från kollegor/konkurrenter, frågade min dotter om hon ville jobba där…

Att bli erbjuden att arbeta på det stället innebär att min dotter har alla möjligheter som hon själv vill, att bli en av de Sverigebästa inom det arbetsområdet. Framför allt innebär det att hon får meriter, kunskaper och referenser för att utan tvekan kunna starta ett eget framgångsrikt företag inom den branschen.

Trenden idag handlar om att tänka på sig själv och sina egna behov i första, andra och femhundrafemtielfte hand. JAG JAG JAG är trenden i vårt samhälle.

Och eftersom jag känner mig som en marsian eller åtminstone fullständigt främmande och dessutom ofta kräkfärdig inför det förhållningssättet, så gör det mig inte bara lycklig utan dessutom lite triumferande, att få se att en av mina grundläggande värderingar – att det inte bara är rätt utan dessutom lönar sig att sköta sitt jobb, göra sitt bästa, lära sig nya saker och tänka på kunden/sin nästa – fungerar. Och – framför allt – att jag har lyckats med att föra över min egen djupt rotade grundinställning till ”rätt och fel” till min dotter.

Hon har fortfarande ganska mycket av smitar-mentalitet. Det finns fortfarande sidor hos henne som hon hellre ljuger om än står upp för och hanterar. Men hon har lyssnat på sin jävla morsa när denna jävla morsa har förklarat för henne att livet inte är enkelt, att man vinner mest på att hellre försöka förstå varför människor ibland beter sig som obegripliga idioter, att det är allt annat än enkelt att vara både egenföretagare och chef och att man själv vinner på att stå upp för sig själv och det som är viktigt för en – och att man ska välja sina tillfällen och sina fighter, när man väl tar dem.

Jag må vara en gammal rutten mossbelupen stubbe till kärring på dryga fyrtio som ingen karl i världen längre vill ta i med tång. (Eller jo – det finns några få som vill ”ha” mig, bara för att se om de kan besegra och knäcka mig. För sådan är mänskligheten. Betydligt sämre än flera av de andra ryggradsdjuren.)

Men idag firar jag.

Jag firar att jag själv har lyckats åstadkomma en konstruktiv utveckling och bättre förutsättningar för mig själv. Att jag har hittat sätt att markera mina egna gränser mot andra på sätt som faktiskt fungerar. Som inte leder till aggressiva och våldsamma motreaktioner, utan till att mina gränser faktiskt respekteras. Eller, ja – att det pratas en del och är lite upprört här och där över vissa av de förändringar jag åstadkommer, det tar jag faktiskt med ro – eftersom jag vet att deras farhågor om att jag kommer att ta över makten och tvinga dem att göra allt det där som de trott att de ska komma undan med att smita ifrån, inte kommer att besannas.  Inte minsta lilla molekyl i mig vill bli chef eller bära maktens ansvar på mina axlar.

Men jag är beredd att stötta min chef till hundra procent. Så länge som han driver en linje som är hederlig, konstruktiv och ”ren”. Och det gör han, än så länge.

inihelvete glad är jag över att jag verkar ha åstadkommit detta, eftersom jag har sett problemet länge men inte har kunnat komma på hur tusan jag kan göra för att förändra situationen. Och tydligen har jag nu haft turen att befinna mig i en grupp av människor som har en bortre gräns för hur blodtörstiga de har samvete att vara. Det är en fullkomlig välsignelse att få veta från några av mina kollegor att det snackas upprört om att jag har blivit ”invald” i ledningsgruppen av vår chef – för på min tidigare arbetsplats fanns det inga gränser för hur lågt under ära och redlighet som människor, utan att skämmas, var beredda att slå under bältet.

Jag faktiskt älskar mina nuvarande kollegor som pratar lite skit i korridorerna över att jag i och med detta får (tror de) en makt som skrämmer dem. Det är mänskligt att reagera som de gör. På min tidigare arbetsplats betedde sig och reagerade människorna omänskligt. De reagerade som blodtörstiga arthatande djur. Vilket kanske inte var oväntat, om man betänker vad de valt att arbeta med. Men vilket inte desto mindre innebar en chock för mig att få inse och uppleva, eftersom jag faktiskt inte trodde att det fanns svenskar som reagerade och betedde sig på det sättet.

Men man lär så länge man lever. Det gäller bara att överleva vissa smällar. Och det har jag gjort. Och blivit stärkt i mina grundläggande värderingar.

Så jag firar också att min kära, älskade dotter, som i de flesta avseenden är så olik mig att det är svårt att förstå att hon faktiskt verkligen har hälften av sina gener från mig, har lärt sig av sin gamla mossbelupna jävla stubbe till morsa att det lönar sig att göra rätt för sig, att visa förståelse och tolerans inför andra och att faktiskt anstränga sig om man vill komma någonvart här i livet. Jag firar att jag tydligen, trots allt, verkar ha lyckats föra över några av mina värderingar till henne, i en utsträckning som har lett till att en av de mest framstående personerna och företagen inom branschen i landet, helt utan att hon själv har tagit något steg i den riktningen, ringer henne och frågar om hon vill jobba med dem.

I dagens samhälle, där ungdomar har enorma svårigheter att få jobb, är det alldeles häpnadsväckande fantastiskt. Underbart.

Men inte bara en slump. För ingen av hennes närmare eller mer avlägsna kompisar ”råkar ut” för liknande situationer.

De har ingen förälder som präntar in i dem att man faktiskt måste jobba för att det ska gå bra för dem. Men det har faktiskt min dotter.

Hon har mig. Och jag är uppenbarligen inte fullt så fel och dum i huvudet som en del vill att jag ska vara.

Pilutta dem! 🙂

Hurra vad vi är bra, och jösses vad stolt och tacksam och i största allmänhet glad jag är över allt detta som vi åstadkommer med våra liv! 🙂

Annonser