Såg ett fantatiskt

vackert avsnitt av ”Spårlöst” härom dagen. Två bröder som letar efter sin biologiska mamma i Sydamerika. Hon lämnade dem på ett barnhem när de var 5 och 2 år. Särskilt den äldre brodern har tagit djup skada av att ha blivit lämnad… han har haft det som ett ok över sina axlar hela livet, att han ska ta hand om sin lillebror.

Jag har aldrig sett två bröder som så öppet och varmt visar och uttrycker sin kärlek till varandra. Faktiskt aldrig. Det är underbart att få se människor som kan leva kärlek… det är så oerhört och obegripligt sällsynt. ”Kärlek” handlar för de allra flesta om att följa sina impulser, agera på ”passion”, ha allt fokus på att få sina egna behov tillfredsställda och att stanna kvar så länge som det känns lätt, roligt och spännande. Den sortens ”kärlek” gör mig bara ledsen att se…

Så att få se de här brödernas uttalade och tydligt visade rena, enkla, varma omtanke och kärlek till varandra var som balsam för min besvikna själ.

När de väl till slut fick träffa sin biologiska mamma och, får man anta utan att man egentligen fick veta, fick svar på frågan om varför hon lämnade dem, var det oerhört uppenbart att den äldre brodern kände enormt starkt. Han gick från att vara en allvars- och ansvarstyngd kille, till att vara glad och lättad så att det syntes på hela honom. Han kände det som att han äntligen kunde lämna över ansvaret för lillebrodern (som ju var vuxen nu, även han; gift och två barn) till den som borde ha tagit det när de var små – alltså mamman…

Han hade levt i drygt trettio år. Sedan han var fem år hade han gjort som mamman sagt när hon lämnade dem på barnhemmet: ”ta hand om din lillebror nu – glöm inte det!”… och han hade levt med frågan om varför hon lämnat dem. Den ouppklarade relationen hade påverkat hela hans liv…

När jag, som vuxen, möter en man som jag ”känt” i bortåt 30 år, som jag faktiskt känner för och tror och litar på, och han på ett obegripligt sätt vänder från att ha visat trygg och konsekvent kärlek och pratat om en framtid tillsammans, till att lämna mig med ord om att han inte ens vet om han alls vill att jag ska finnas i hans liv mer… så är andra människors förståelse för min uttryckta oförmåga att komma vidare utan några förklaringar, väldigt liten. Så gott som obefintlig.

Inte för att jag har pratat med särskilt många om J och det som hände. Men mina närmaste förväntar sig att jag ska ha ”kommit över” J och gått vidare med mitt liv som om inget någonsin hade hänt. De förväntade sig förvisso samma sak från mig när min far tvärvände från vanlig och omtänksam pappa under drygt 30 år, till en fiende som ville sänka mitt liv… mina närmaste hör nog inte till de sundare människosorterna på jorden.

Men jag märker att det påverkar mina tankar om mig själv. Vetskapen om att mina nära och kära inte tycker att jag ska ta mig själv på så stort allvar att jag ens låter mig sörja när jag blivit djupt sviken… det blir faktiskt svårare att verkligen sörja och komma vidare när man vet att andra inte låter en göra det.

Men faktum är, och det vet nog egentligen de flesta som upplevt det själva, att det är oerhört svårt att bara vifta bort människor och händelser och gå vidare, när man inte har fått några svar. När man inte förstår. Inte vet något.

Min dotter sa till mig, när jag frågade henne för några veckor sedan om hon tyckte att jag var konstig eller knäpp som fortfarande tänker på J och försöker förhålla mig till det som varit, att ”nej, det är inte konstigt. Det skulle inte vara du att bara rycka på axlarna, inte ta en människa på allvar… det skulle vara konstigare om du hade glömt honom efter några veckor”. Hon är nog den enda som accepterar att J:s agerande har skadat mig allvarligt och att det som hände inte är något som man bara glömmer

Det vimlar av människor här på jorden som inte bryr sig det allra minsta om att försöka underlätta för andra människors liv. Sorgligt nog är det så. Jag ser de få undantagen som är varma, generösa, kloka och kärleksfulla på riktigt. Jag gläds åt att få se att de finns – och skulle önska att någon enda av dem skulle vilja finnas för mig… men jag får älska mig själv, vara min egen bästa vän, träna tankarna så att jag inte faller i besvikelsen och bitterheten över att den absoluta majoriteten av mänskligheten är så självcentrerade att det de skapar blir ondska.

Ett par bröder som ser på varann med värme och glädje i blicken, som kramar varandra och faktiskt säger ”jag älskar dig” till varann även när det finns en kamerakille som filmar en meter bort – de ger mig lite tröst. Lite, lite hopp om att jag kanske en dag kommer att få bli älskad av en varm, trygg, omtänksam, glad och pålitlig människa av det slaget.

Jag tänker ibland att ”jag finns ju – det måste finnas fler i världen som liknar mig”. Det måste finnas någon enda man, som inte redan lever med en kvinna som han älskar, och som skulle kunna älska mig… det måste åtminstone finnas en teoretisk möjlighet att det kan vara så.

Ibland kan jag hitta hoppet om att en dag finna honom. Och henne.

Annonser