Family stuff

Det händer en hel del saker som jag vill dokumentera. Hela tiden… men orken att skriva, eller om det är lusten, verkar inte vilja infinna sig. Önskar att man kunde tala in orden på bloggen i stället… 😉

Men, nu ska jag försöka i alla fall. Att få ner några av sakerna.

Det tog hårdare på mig än jag insåg under tiden, att K betedde sig så massivt ointresserat mot… ja, inte bara mot mig, utan mot allt som inte hon kunde kontrollera, när hon var här med familjen. Det blev t o m så konstigt att trots att de kom hit för att ett av deras barn flyttat hit, och, som det slumpat sig, nu sysselsätter sig inom det som är mitt valda område, så klarade inte K av att fokusera på att lyssna på vad det barnet hade att berätta om sitt liv här. Är det något som K alltid har fokuserat extremt mycket på, så är det hennes familj; när vi har träffats genom åren har det bara pratats om barnen och deras aktiviteter, hälsa och liv i största allmänhet. Jag gissar att K kände sig hotad dels av att hennes barn råkat flytta till staden där jag bor, dels börjat ägna sig åt det som hör till mitt område och dels har blivit vuxnare och gör alldeles egna val (där inte mammas ord bestämmer allt längre). Men det kändes onekligen märkligt att, under första kvällens middag, jag frågade och pratade med det barnet medan K satt bredvid och endast riktade sitt fokus mot det andra barnet (vars liv och vardag inte alls borde ha varit särskilt intressant i just den situationen). Jag tyckte rentav lite synd om barnet som de besökte, som i stort sett inte fick någon uppmärksamhet alls…

När K lagt orimligt mycket fokus på det andra barnet under hela det första dygnet, och särskilt på det barnets smärttillstånd (som inte handlade om något extraordinärt), tyckte uppenbarligen även det barnet att det blev lite väl skev uppmärksamhetsfördelning, för h*n sa: ”jaja, men det gör inte mindre ont för att man håller på och tycker synd om mig”… varpå K reagerade skarpt och blev vass, som hon brukar när folk inte tycker eller beter sig så som hon kräver. Så det barnet fick genast börja gosa och gulla med mamma, för att bli tagen till nåder igen…

Det ser verkligen inte särskilt sunt ut. Hur deras relationer och umgänge fungerar. Och jag förstår att det handlar om att K blir otroligt otrygg när hon inte står i centrum eller kan kontrollera vad alla är, gör, vill och tycker… så jag tycker faktiskt synd om henne. Samtidigt tänker jag på det som min ingifta släkting sa, härom veckan: ”att det finns orsaker till att människor beter sig otrevligt innebär inte att det är okej att de gör det.”

Men det gjorde mig ledsen att tvingas inse att den relation jag haft med K under i stort sett hela livet, inte längre går att hålla liv i… så jag dippade en del i känsloläget dagarna efter att de åkt.

Ett par dagar efter att de åkt ringde min bror. För att berätta att han övernattat på det hotellet där J och jag och ungarna sov i samband med brorsans bröllop, och att han blev nostalgisk och tänkte både på hur fint det var med bröllopet för hans och fruns del, men också över tanken på mig och J och att det blev som det blev med det dramat. Jag visste inte vad jag skulle säga om saken; han framställde det, som vanligt, bara utifrån sig själv och sina känslors perspektiv. Det verkar faktiskt som om han tror att hela världen är en teaterkuliss där allt och alla bara är till för att spela med i hans personliga livspjäs. Jag tror faktiskt inte att han kan hjälpa det; det känns som om han har stannat  någonstans på småbarnsstadiet inom en viss typ av utveckling.

När han till slut frågade hur det var med mig, så sa han så här: ”hur är det med dig då, är du glad nu?”… och jag måste erkänna att det känns otroligt provocerande när närstående bestämmer på det viset vad jag får svara när de undrar hur jag mår. Han kunde lika gärna ha sagt: ”om du mår dåligt eller har det svårt på något vis överhuvudtaget, så vill jag inte veta det”. Det hade känts bättre om han inte hade frågat alls hur det var med mig, än att han sa det som han gjorde… Jag svarade, lite paff, att på det hela taget var det givetvis bra med mig som vanligt, och när det gäller J så mår jag lika dåligt som innan. Jag blev såpass provocerad av att han markerade sådär övertydligt att han inte ville veta om jag mådde dåligt av det här med J, att jag bredde på lite extra om hur illa jag far av alltihop… 😉

Och när jag frågade om han visste vad som hände kring J svarade han lika taggigt som de senaste gångerna att han ”inte visste något, J säger ingenting och jag frågar inte”. Som om det vore mitt fel… Den här gången backade jag inte bara för att han lät aggressiv, utan frågade vidare vad han trodde eller möjligen faktiskt ändå vet. Han sa då att såvitt han visste så hade J inte flyttat (i så fall har han inte berättat det, och det verkar inte så troligt att han skulle flytta utan att säga det till brorsan) och att han hade frågat J om han ringt till mig och fått ett nekande svar. Han hade då sagt till J att han tyckte att J borde göra det. Varpå J tydligen svarat, vagt och svävande, något i stil med ”förmodligen”, eller bara ”jaha”… det verkar inte som om J har tänkt ringa mig ändå. Trots att han sagt det till brorsan och även sms:at mig och sagt att han skulle göra det.

Jag blev bara toklåg av att prata med brorsan. Av flera skäl: att han låter grinig (respektlös) när vi pratar, att han bara vill prata om sig själv, och sättet som han reagerar när vi pratar om J. Men också av att få höra att det verkar som om J faktiskt skiter i mig totalt… jag vill helst inte tro att J är en skitstövel. De flesta tecken tyder på att han är det, men det gör mig ännu mer illa att ha blivit utnyttjad av en skitstövel som inte ens betraktar mig som en människa än att ha råkat vara den som han blev förälskad i medan han inte var ett enda dugg klar med sin livskris och sin skilsmässa.

Det gör mig också ledsen att tvingas bli påmind om att min familj har en bild av mig som en överkänslig, depressivt lagd och ganska misslyckad människa. Jag inser att det är snarare regel än undantag att familjer bibehåller de bilder de haft av varandra under barnens uppväxt, trots att alla de ingående personerna förändras mer eller mindre under årens lopp. I min familj har bilden av mig som de har cementerat, varit att se mig som ”besvärlig” och ”överkänslig”, och jag kan förstås se att deras vinst av att betrakta mig så är att det ger dem en känsla av att ha ett övertag mot mig; något som de nog kan anse sig behöva ha, de gånger då jag talar om att jag ser vad de gör och inte accepterar det (eller när jag bara är tydlig med vad jag tycker om saker och ting och de inte tycker som jag men saknar förmågan/modet att argumentera för sina mindre politiskt korrekta åsikter). Jag tror att jag egentligen aldrig har varit det där depressiva, oroliga barnet som de har försökt ge mig rollen som… och min pappa har uppenbarligen inte alls varit den där ”alltid snälla som vill alla andra så väl” som han har lyckats lura i oss allihop (men jag är den enda som har tvingats, den hårda vägen, att acceptera att det absolut inte stämde).

Jag far illa av att umgås med min familj, helt enkelt. Och det gör mig ledsen, eftersom jag faktiskt behöver en familj…

Idag ringde mamma. Hon berättade att hon hade varit och sett en film av Aino Trosell, där man tydligen också fick se en del av Ainos relationer med sina adoptivbarn. Mamma sa, med förundran i rösten, att Aino Trosell verkade vara en ”så sympatisk person, och att hon såg ut att vara så fin med sina barn som var adopterade från Indien (eller något sådant, de såg ut att vara därifrån)”. Det lyste igenom så oerhört starkt att mammas outtalade fortsättning på meningen var: ”fast de var adopterade från ett asiatiskt land”… mamma var helt enkelt förundrad över hur en människa som själv valt att adoptera barn, sedan kunde älska dem som om de vore hennes egna biologiska. Det blev så tydligt att mamma har den där kristna imperialistiska inställningen som en del slavägare i USA hade på den tiden det begav sig; man betraktar ”svartingarna” som något annat än människor, så om man är snäll mot dem så innebär det att man är en god människa.

Och plötsligt blev det inte längre så konstigt för mig att min bror har blivit rasist. Min mamma gör ordentligt stor skillnad på människor och människor; hon respekterar allas rätt att få finnas och behandlas någorlunda värdigt, men kan tydligen inte alls sätta sig in i att en vit människa som väljer att adoptera ”utländska” barn sedan älskar barnen som sina egna – vilket de faktiskt är. Mamma blir imponerad av människor som beter sig medkännande, respektfullt och tar ansvar för sina val. För att hon själv saknar den förmågan.

Det slår mig hur många gånger jag har hört mamma uttrycka sig med vördnad i rösten över att min pappa valde att ta till sig min bror som sin egen trots att han inte är pappa till honom. För mammas egen del vore det uppenbarligen en omöjlighet… och hon höll nog ihop med pappa så länge som hon gjorde för att hon kände sig stå i tacksamhetsskuld över att pappa valde henne och hennes son – att han valde henne trots att hon hade ett barn när de träffades. Att hon har tagit pappas parti när han senare valde att trakassera mig, att hon har valt att inte riktigt tro på de saker jag berättat att pappa sagt och gjort, beror nog på att hon ser upp till pappa så mycket för att hon ser honom som en sådan där fantastisk människa som inte bara sätter sig själv i centrum för allt… för hon klarar inte att vara en sådan människa.

Det blir allt tydligare för mig att min mamma är en ganska usel människa. Hon är narcissist och vill att allt ska kretsa kring henne och så har det varit så länge jag kan minnas – men det innebär tydligen också att hon inte kan föreställa sig att göra något för någon annans skull. Vilket faktiskt inte är en självklarhet.

Tyvärr verkar min bror och jag ha dragit helt olika lärdomar av våra föräldrar… eftersom han har blivit såpass självcentrerad, han också. Medan jag nog har sett mest till pappas diplomatiska, tålmodiga och generösa förhållningssätt under min uppväxt – och faktiskt trott att det mina föräldrar stod för, var solidaritet och medkänsla med andra.

Någonstans kan jag faktiskt tycka lite synd om mamma. Jag tror att hon har missat en hel del både lärdomar och närhet till andra under livet, på grund av sin oförmåga att sätta sig in i (eller prioritera) någon annans situation. Och jag tror faktiskt att hon själv inser att hennes ”handikapp” har gjort hennes liv fattigare…

Mot slutet av samtalet ”råkade” mamma kläcka ur sig att hon tyckte att orsaken till att det gick som det gjorde för mig med J, berodde på ”något i samspelet mellan er”. Och det var strax efter att hon beskrivit att hon förstod att J har rört till det totalt i sitt liv… ändå kunde hon inte låta bli att försöka lägga ansvar för det skedda, på mig. När jag frågade henne hur hon menade – sa att ”J var ju gift, han stack ju för att han inte hade gjort klart i den relationen”, kunde hon inte förklara varför hon tyckte att jag var delansvarig till att J gjorde som han gjorde mot mig… det hördes tydligt att hon ville att jag skulle vara delansvarig (det stämmer med hennes vilja att pytsa över alla problem på mig när det gäller relationen mellan henne och mig), men när hon försökte förklara vad det var som hänt så lyckades hon själv inte hitta några argument som styrkte att jag skulle vara delansvarig.

Jag nämnde att jag tänkt en del på det där med att man som barn ges en roll i familjen som man sedan aldrig blir av med, hur mycket man än visar att man inte alls är den där personen som familjen har bestämt att man ska vara. Och att det många gånger är oerhört svårt att se att den där rolltilldelningen som familjen ägnar sig åt, skulle handla om ”kärlek”… Jag sa till henne att jag hade svårt att se hur hennes och brorsans beskrivningar av mig som helt eller delvis ansvarig för att människor beter sig kränkande mot mig, var något annat än destruktiv. Jag pratade lugnt, men var tydlig med att det är just den sortens ord och attityder mot mig som får mig att må dåligt – och om det är så att de uppfattar mig som att jag ”alltid mår dåligt” och de tycker att det är ett ”problem”, så vore det väl lämpligare om de lät bli att säga saker till mig som jag har tydliggjort för dem att jag mår dåligt av…?

Som alltid när det jag säger blir för uppenbart sant och dessutom ställer krav på att mamma är ärlig, så fick hon plötsligt bråttom med att avsluta samtalet. Men sedan hon sagt att hon ville sluta prata, kom hon ändå med sina beskrivningar av att hon inte alls kände igen sig i att hon skulle vilja att jag behåller rollen av ”den som alltid mår dåligt”… vilket innebar att hon använde klassiska härskartekniker för att ”vinna” argumentationen och få sista ordet. Och så sa hon, som hon brukar när hon försöker frånskriva sig själv allt ansvar, att ”men om du känner det så så är det ju så, jag kan ju inte styra över vad du känner”… Då svarade jag att eftersom jag talar om att jag mår dåligt när de försöker framställa mig som ”problembarnet”, så kunde hon givetvis fundera på vad hon väljer att säga till mig om hon verkligen inte vill få mig att må dåligt. I det läget ville hon förstås inte förlora sin självpåtagna maktposition genom att reagera, dra igång ett bråk och på det viset visa att hennes ord inte stämde med verkligheten. Så hon sa att det skulle hon fundera på. Fast det hördes rätt tydligt att hon inte ens ville fatta vad jag sa.

Min mamma är en obehaglig kombination av ganska inskränkt, väldigt självcentrerad, inte så intelligent och väldigt bra på härskartekniker… om hon åtminstone vore ”korkad” hela vägen ut, så skulle det vara lättare att känna värme för henne. Men det är oerhört mycket av livet och människorna som hon inte fattar – samtidigt som hon är otroligt duktig på att spela maktspel…

Och jag far fortfarande illa av det. Jag är ärlig, öppen, har inga svårigheter att visa upp mina sårbarheter – och uppenbarligen fortfarande jättedålig på att lära mig strategier för att undvika att fara illa av närstående som missbrukar mitt förtroende…

Men jag övar på det. På olika sätt, och utan att prata med familjen om det, bygger jag mig själv starkare. Jag övar varje dag på att känna att jag är älskad av ”universum”, av någon slags kraft eller människor som jag ännu inte har träffat. Det går faktiskt ganska bra… jag märker att jag blir tryggare efterhand med att det nog finns någon positiv mening med mig och mitt liv, också.

När jag lagt på efter samtalet med mamma mådde jag dåligt, som oftast när jag har pratat med henne och inte nått fram på någon mänsklig nivå. Någon del av mig säger fortfarande till mig det som familjen alltid sagt: att jag är ”bråkig”, ”besvärlig” och borde hålla tyst när de försöker sätta mig på plats. Men efter en stund tänkte jag på bedömningen som jag har fått från en medarbetare om min ledarskapsförmåga: att jag ofta vänder kappan efter vinden. Den responsen gjorde mig enormt förvånad eftersom jag själv vet att jag inte låter mig övertalas till att ändra åsikt i frågor som är viktiga för mig om den andras argument inte övertygar mig, och att jag som sagt snarast har fått höra under livet att jag står fast för hårt vid mina åsikter och beslut. Och när jag pratade med den medarbetaren för att försöka förstå vad det var som h*n gjorde den bedömningen utifrån, insåg jag att jag i min iver att försöka förändra och utveckla mig själv och att lära mig att inte ta fighter om saker jag ändå inte kan förändra, kanske i stället har blivit lite för svag i att stå upp för mig själv…

Och trots att mammas härskarteknikförmågor faktiskt fungerar på mig; hon får mig verkligen att känna mig som ”den besvärliga”, fast jag samtidigt ser igenom henne och förstår motiven bakom hennes ”drag”; så insåg jag att det nog var alldeles rätt av mig att göra den här markeringen mot henne idag. Jag ska nog inte sluta säga ifrån för att försöka freda min rätt att inte bli kränkt av henne… även om det känns enormt destruktivt att ha de samtalen med henne. Det kostar mig en massa energi. Men den energin är nog i längden värd att lägga på de samtalen…

Det är nog så att hon både är rädd för och respekterar mig för att jag inte bara har förmågan att känna med andra utan faktiskt också lever enligt mina värderingar. Hon är nog lite avundsjuk på det, på något plan… och framför allt så har hon försökt konkurrera med mig sedan jag föddes, antagligen för att hon präglats till att alltid kämpa för att bli sedd och uppskattad, som mellanbarn och av ”fel kön” i förhållande till vad mina morföräldrar önskat sig.

Det är med henne som med min morbror – båda har på olika sätt farit illa av att deras föräldrar har behandlat dem rejält illa. Men det innebär inte att de har rätt att agera ut de känslorna på sina barn, eller andra omkring sig…

När mamma ringde var det min dotter som svarade. Hon berättade för mormor, med ointresserad attityd och ivrigt gäspande (eftersom hon hörde direkt på mormor att hon inte var intresserad), att hon pluggar ett världsspråk just nu som är användbart bl a i möten med människor som kommit hit som flyktingar. Det slog mig efteråt att om mamma tyckte att det var svårt att förstå att Aino Trosell kunde älska sina självvalt adopterade asiatiska barn, så måste det vara snudd på en provokation (eller i alla fall helt obegripligt) att jag har fått en dotter som är välvilligt inställd till människor från andra kulturer… och jag kände att ”något har jag tamigtusan lyckats göra rätt här i livet”. Det är faktiskt en otroligt stor tröst…

Vi pratar en del här hemma om hur beklämmande det känns att intoleransen, inskränktheten och bristen på eget ansvarstagande för det egna livet breder ut sig i världen, och nu även i Sverige. Det är skönt att plötsligt få ett slags ”kvitto” på att jag faktiskt har lyckats förmedla till min dotter att medkänsla med andra är något som man utövar, inte bara något som man säger… och på ett sätt är det också skönt att få se hur enormt olika min mamma och min dotter är. Sorgligt också såklart, men skönt att mitt sätt att vara väldig avvikande i relation till min ursprungsfamilj faktiskt är så genomgående att jag har lyckats få min dotter att tro, känna och veta som jag i det avseendet.

Jag har andra funderingar också. Mest kring att arbeta med att göra sig mer lycklig. Som t ex när jag promenerade genom det vackra solljuset till stan idag för att byta en sak som visade sig vara trasig när jag kom hem med den. Eller att verkligen känna, i ryggen, att jag är älskad på något plan och av något eller någon… men de här funderingarna är fortfarande på ett plan som jag har svårt att sätta ord på. Så det får räcka så här för stunden.

Annonser