Säga vad man vill

men särskilt stilla är det inte i mitt liv… 🙂

När jag började på mitt jobb fick jag veta av min chef att min företrädare hade fått ledningens uppdrag att genomföra ett projekt som involverar hela arbetsplatsen. Fast först och främst berörs en mindre grupp personer som jag har haft mycket samarbete med under hela tiden sedan jag blev anställd, men då inom ett lite annat område.

Och så föll det sig så att de Riktigt Stora Projekten staplade upp sig på rad för mig, när jag väl började jobba… och inte förrän nu har jag haft möjlighet att ta tag i det här projektet.

Jag nämnde för min chef att jag tänkte påbörja detta för några veckor sedan. Bra, sa han. Och så försökte jag sätta mig in i vad projektet krävde och skulle handla om… hade inte särskilt gott om tid för att göra mig hundra procent klar över vad som ska göras och hur vi ska göra det. Men för att få det gjort under det här året var jag tvungen att samla till ett första möte… som jag försökte förbereda så gott jag kunde. Kanske inte helt och hållet tillräckligt, blev det… dessutom blev jag lite mer stressad än vanligt för att jag ville försöka tillämpa en del av det jag lärt mig under kursen i ledarskap som jag går. Kände inte riktigt att jag hade grepp om situationen… men gjorde så gott jag kunde. Och gruppen engagerade sig och diskuterade friskt det som projektet skulle handla om. Dock blev de en aning frustrerade, och till att börja med tyckte jag att det kändes som om det berodde på att de förväntat sig att jag skulle ha lagt upp planen mycket mer i detalj… men sedan jag funderat lite mer på saken någon dag insåg jag att huvuddelen av deras frustration handlade om att det här projektet innebär att de tvingas arbeta utifrån att de hör till en gemensam arbetsplats. Och de hör till flera olika arbetsområden, med till stora delar väldigt olika arbetsuppgifter och därmed förutsättningar… det gemensamma handlar egentligen mest om att vi har en gemensam kundgrupp.

Min chef har varit väldigt tydlig i hans och mina samtal om att hans strävan är att få den här arbetsplatsen att identifiera sig och agera som om vi vore en enhetlig arbetsgrupp. Eftersom jag, precis som min chef, inte hör till något av arbetsområdena som i övrigt utgör arbetsplatsen, så har det varit enkelt och självklart för mig att driva samma linje som min chef. Men i det tidigare arbetet som jag och den här gruppen har gjort, har det varit andra faktorer än den gemensamma arbetsplatsen som har varit det samlande fokuset… så där har de fått fortsätta att odla sin ovilja att betrakta sig som delar av den övergripande strukturen. Med det här nya projektet är det just hela arbetsplatsen som står i fokus, och att betrakta oss som ”ett”… så det är en stor del av orsaken till gruppens frustration efter dessa möten.

Mitt jobb med det här projektet handlar alltså i mycket om att fortsätta på den samarbetsinriktade linjen som min chef har startat… jag blir som hans förlängda arm i att ”tvinga igenom” en process som de inte vill ha. Typ.

Jag var med och beskrev arbetet med det här projektet för alla cheferna på mitt jobb innan jag drog igång arbetet. Vid det tillfället var det en enda av cheferna som överhuvudtaget yttrade något i frågan – att det här arbetet inte får ta för mycket tid från den vanliga verksamheten. Det är den chefen som alltid säger just det, vad det än handlar om, så varken jag eller någon annan gav någon särskild respons på det. Men resten av cheferna uttryckte endast acceptans, stöd och gillande. Till min förvåning.

Efter ett par möten med arbetsgruppen, som alltså uttryckt viss frustration över att jag inte från början kunde prestera ett glasklart schema över vad de ska göra (eftersom det här projektet till stora delar handlar om att omforma gamla invanda tankemönster), var det som om cheferna plötsligt… insett något. Eller vad det nu var. Men plötsligt blev hela högen väldigt upprörda över alltihop. Trots att de ett par möten tidigare gemensamt hade beslutat att detta ska genomföras…

Och efter mötet kom min chef till mig och ifrågasatte både projektet (som han gett uppdraget till) och min kompetens att genomföra det. Men framför allt ville han klargöra att det här projektet inte får ta någon tid från den ordinarie verksamheten… eller jo, tio timmar fick vi använda. Helt värdelöst.

Han sa att eftersom personalen i arbetsgruppen uttryckte frustration så skulle vi avblåsa det. Jag blev ganska paff… och sa att det egentligen i princip inte finns några människor som hanterar förändringar utan att protestera. Att det ligger i den mänskliga naturen att sätta sig på tvären mot förändringar – och att det knappast kunde användas som motiv för att inte åstadkomma en förändring som man vill ha och tror på. Jag sa det inte, men kände och visade nog också, att chefens nya uppfattning att man ska låta folk slippa utvecklas i jobbet om de inte vill, inte på minsta vis stämmer med den bild som han har gett mig att han har sedan jag började jobba där…

Jag var någorlunda förberedd på att detta skulle komma, så jag tog det lugnt. Förklarade att min upplevelse var att arbetsgruppen inte var i närheten så frustrerad och uppriven som deras chefer. Och nystade lite i vad som sagts på mötet, och vad chefen egentligen ville och tyckte… och talade om, varligt och med respekt, att jag tyckte att det såg ut som om chefen börjat släppa ifrån sig sin makt till cheferna under honom. Vilket gav dem mer luft och mod för att vilja skilja sig från helheten… att jag anade att chefens tanke med att ge dem mer bestämmanderätt kunde vara att de därigenom skulle börja känna mer ansvar för helheten, men att effekten blev tvärtom. Eftersom de aldrig någonsin har velat bli ett med helheten…

Jag sa att jag givetvis gör det som min chef vill. Att jag jobbar i enlighet med arbetsplatsens utvecklingssträvan. Och att jag hade uppfattat chefen som att han ville styra ihop arbetsplatsen till en, men att det nu lät som om det inte är så han tänker… så att han nog får berätta för mig vad han vill för att jag ska kunna ”gå hans ärenden” – för eftersom jag verkligen driver saker, så är risken annars stor att jag kommer att tolkas som om jag försöker ta över chefsskapet och att de andra cheferna i så fall trodde att jag försökte ta makten ifrån dem.

Han satt och lyssnade på det jag sa som om jag var hans lärare i ledarskap… och såg samtidigt en aning plågad ut, förmodligen för att han insåg att det jag sa stämde – och att det ställde krav på honom att leva upp till det ledarskap som han har pratat så mycket om att han vill leva efter.

Jag sa att jag inte hade något emot att skippa projektet – det ligger ingen prestige för mig i att driva det. Däremot ville jag inte genomföra det i den ytliga och jätteförenklade versionen som chefen ville, eftersom det skulle motverka hela syftet med projektet och den utveckling gruppen hade påbörjat. Om det var så att de flesta hade för mycket att göra i den dagliga verksamheten just nu så tyckte jag att det vore bättre att lägga hela projektet på is helt och hållet just nu, och ta upp det igen i början av nästa år.

Chefen såg plågad ut. Han insåg att jag hade rätt i att han håller på med att abdikera från sitt ledarskap. Samtidigt ville han varken ta tillbaka ledarskapet fullt ut, för han vill tydligtvis just nu hellre bli gillad än åstadkomma utveckling, eller låta vare sig mig eller cheferna bestämma… eller, ännu hellre, både – och.

Innan vi gick hem sa chefen att han skulle prata med några i arbetsgruppen och höra vad de egentligen tycker. Jag sa att det kan han naturligtvis göra, men att det väldigt troligt skulle leda till att han undergräver min auktoritet inom mitt område. Att jag kan leva med att backa massor om arbetsplatsen kräver det, men att det i längden skulle göra att jag tappar lusten för arbetet och gör en allt mer medioker insats.

Och till slut sa jag att det kanske är dags för mig att se mig om efter ett nytt jobb. Chefen fnös i princip åt det och sa att ”det ska väl ändå inte behövas”… men jag kände att det nog verkligen är dags att ta tag i det. Att söka ett nytt jobb.

Och medan jag väntade på bussen hem kände jag att den här situationen, med den här chefen, allt mer börjar likna den jag hade med en av mina chefer på min förra arbetsplats… män som hellre vill bli omtyckta än att utöva ett ledarskap. Kappvändare. Chefer som borde byta jobb, eller arbetsplats…

Men jag kände mig helt lugn. Kände tydligt att den här situationen inte handlar om mig, i annat avseende än att jag är en jävel på att jobba och åstadkomma resultat; jag har den där ”naturliga ledarskapsförmågan”, var jag än är och vart jag än kommer… men chef vill jag inte vara. Inte nu. Fast det hjälper inte mycket att jag säger eller visar det; människor med maktbehov har en överkänslighet för att känna sig hotade.

Och apropå det fick jag veta av chefen att en av de andra cheferna hade ifrågasatt, inför alla de andra cheferna, varför jag får gå en ledarskapskurs som kompetensutveckling.

Det säger rätt mycket.

Och det är bra att få veta. Man ska känna sina potentiella fiender. Och just den chefen är en osedvanligt dålig chef som saknar organisatorisk förmåga, som söndrar och härskar och bränner ut sin personal en i taget. Väldigt duktig inom sitt ursprungliga kompetensområde, och direkt livsfarlig som chef. Förbaskat ansträngande att hantera, men inte mycket att bry sig om… faktiskt. Ärligt talat är det väldigt tydligt för mig att det är de här cheferna som har det jobbigt med sig själva och sina maktbehov; problemet är verkligen inte mitt. Men var och en av dem kan naturligtvis se till att göra min arbetssituation omöjlig, om de ger sig attan på det… och till slut blir det kanske nödvändigt för mig att flytta på mig. För att det blir för livsglädjeförstörande att stanna kvar där.

Dagen efter verkade lite av det jag pratat med chefen om ha gått in, för när jag fick möjligheten att fråga honom om han hade bestämt hur vi ska göra berättade han att han hade varit runt och pratat allvar med alla cheferna. Sagt åt dem att de ska följa gemensamt fattade beslut, och om de inte gillade besluten så ska de vara lojala med dessa inför sin personal och sedan ta upp saken till diskussion i den grupp som fattat beslutet. Det verkade faktiskt som om han markerat att han står på min sida, i relation till cheferna… till min förvåning. Vid ett möte under eftermiddagen där ovan nämnda chef deltog, märktes det tydligt på denne att den inte fått som den ville…

Livsglädje är annars något som jag faktiskt har förmått hitta igen under hela den här veckan. Utom i måndags, då jag tror att besvikelsen över att så uppenbart ha förlorat vänskapen med K tog ganska hårt på mig. Och jag är väldigt glad över att jag har förmått känna mig lycklig lite då och då under hela veckan… trots oerhört mycket aktiviteter av alla de slag, en råddig situation på jobbet, en förlorad vänskap och sömnproblem varje natt.

Och nu ska jag försöka hjälpa den frustrerade dottern att komma på vad hon ska klä ut sig till på maskeraden i morgon, och sedan sova. Livet är gott.

Annonser