Efter besöket

Under helgen har jag drömt mardrömmar om jobbet. Även om familjen och andra närstående, men mest om jobbet. Drömmar som pekat på att jag inte har grepp om situationen… och med den starka, genomsyrande upplevelsen av att inte ha något stöd. Från någonstans alls. Väldigt obehagligt.

Igår mådde jag ordentligt risigt. Hela dagen, faktiskt. Fick mycket gjort på jobbet, men kände mig otrygg och låg hela tiden…

När klockan var runt halv sex och min chef passerade mitt rum på väg för att fara hem, undrade han över att jag fortfarande var kvar. Jag sa som det var, att förra veckan jobbade jag till kring sjusnåret alla dagar utom fredag, då jag ”bara” jobbade till fem… Han frågade vad som skulle hända om jag gick hem klockan fem i stället. Jag svarade att då skulle inte de två stora projekten som jag just nu har/haft mycket arbete med, och varav det ena påverkar hela vår stora kundkrets, bli genomförda i tid och på ett sätt som skulle vara acceptabelt för kunderna. Som min chef brukar säga att han värnar om, som är de viktigaste… så han hade inget mer att säga när jag konstaterat det. Men han menade ändå att jag tar för mycket ansvar, eller på fel sätt… och jag frågade hur man gör för att ta sitt ansvar för det som ingår i ens jobb, utan att känna det ansvaret. Han konstaterade själv att det gick ju inte…

Jag blev klart provocerad av att han ifrågasatte hur jag hanterade mitt jobb. Särskilt som jag vid flera tillfällen, när det har blivit helt omöjligt mycket alldeles för mycket jobb på en gång, har gått till honom och beskrivit situationen och bett honom tala om för mig vad jag ska prioritera bort – och han bara har lagt tillbaka bollen i mitt knä genom att be mig prioritera. Vilket jag alltså inledningsvis sagt att jag inte kan, för att jag inte vet vad av mina uppgifter som min uppdragsgivare anser vara viktigast. Och i det fallet måste min chef anses vara min främsta uppdragsgivare…

Jag berättade för honom att jag drömt mardrömmar om jobbet, och att det är en särskild del av jobbet som känns omöjlig att driva på ett sätt som skapar positiva reaktioner från den berörda omvärlden. Jag har helt enkelt varken den ekonomiska eller personella makten – men jag står som ansvarig för det området, så folk vänder sig till mig med sin frustration och förväntar sig att jag ska svara ”javisst, det fixar jag”, när jag inte har den möjligheten… så jag sa som det kändes: jag vill inte ha det jobbet längre. Jag ser faktiskt inga positiva aspekter kring det området, längre… inga möjligheter. Bara hinder. Tyvärr.

Nu har jag kämpat på alla sätt jag kunnat komma på, för att få klart för mig vad som förväntas av mig och få andras hjälp och stöd där jag behövt, under ett drygt år. Jag ser inte längre att det kan bli bra…

Chefen sa, när vi stod utanför jobbet och pratade, att vi kanske borde träffa chefen för det område som min roll delvis handlar om. Jag sa att jag inte trodde att det skulle förbättra situationen; den chefen har inte kommunicerat något till mig på flera månader, och h*n hälsar inte ens på mig i fikarummet längre… jag vet inte vad det är för problem som h*n har med mig, eller ens om det faktiskt är mig det handlar om. Jag vet bara att jag beter mig trevligt och civiliserat som vanligt mot denna chef  (som har fått ett vansinnesutbrott mot mig vid ett möte, och kallat in mig på sitt rum vid ett annat tillfälle för att tillrättavisa mig i hur jag hanterade arbetet); det är h*n som beter som konstigt mot mig… och jag tycker att h*n får berätta för mig om det är något h*n har problem med mig kring. Jag tänker inte gå och fråga. Jag struntar i den chefen så länge som h*n inte säger vad som är fel. Om det är något.

Dessutom hörde jag tydligt på min chef att han visserligen ville hjälpa mig till en situation som kunde få mig att må bättre, men att han egentligen inte alls ville ta ett möte med den där andra chefen… det hördes att han är lite rädd för den andra chefen.

Jag sa till slut till min chef, eftersom jag har hört det från den andra chefens medarbetare, att det som förmodligen skulle hända om vi tog ett gemensamt möte, var att den chefen skulle säga att h*n tycker att min chef ska ta ansvar och engagera sig i det som området handlar om. På det svarade min chef: ”skulle jag engagera mig i det?? Varför det??” Tja… sa jag… kanske för att jag är anställd av dig för att ha det ansvarsområdet inom min roll, och du är min chef och därmed övergripande ansvarig…?

Det kunde han inte förstå alls. Han sa att han tyckte att han hade ett personalansvar för mig, men inget ansvar för det området som situationen handlar om.

Och jag blev så paff av hans självklara inställning att det inte är hans ansvar, att jag inte kom på något att säga alls…

Men när jag gick hem igår mådde jag pyton. Jag kände mig misslyckad som inte klarade att hålla ifrån mig att jag bara får ta emot kritik och missnöje kring det här området, att jag inte orkar vara helt ensam och utan något stöd alls inom ett område som berör hela min stora arbetsplats; som betydligt fler borde känna ett ansvar för, men väljer att inte göra… jag kände mig som jag gjort under perioder på mitt tidigare jobb. Där förutsättningarna att leda och driva arbetet var ungefär lika omöjliga, där cheferna visade lika tydligt som min nuvarande chef att de är medvetna om att jag sitter i en skitsituation, men i stället för att ta på sig att förbättra förutsättningarna så försöker de lägga över på mig att det är jag som har problem…

Idag fick jag höra från en kollega att andra kollegor visar ovilja att engagera sig i det projekt som jag just har påbörjat (på uppdrag av min chef), för att de tror att det är jag som har ”hittat på” att det här ska göras. Jag blev inte förvånad. Inte särskilt upprörd heller. Jag har sett de här tendenserna ett tag nu, och förstår att den här attityden handlar om dels att jag ”tvingar” mina kollegor att faktiskt samarbeta när de inte vill göra det (och har tillåtits slippa det också, under lite för lång tid), och dels om att cheferna som hierarkiskt är på samma nivå som jag, har börjat inse (och störa sig på) att jag faktiskt påverkar deras områden också, genom mina arbetsuppgifter och mitt sätt att driva på så att saker faktiskt blir gjorda. Dessutom tror jag att det är ett utslag av att fler än jag har märkt att vår chef har tappat/släppt greppet om arbetsplatsen på senaste tiden…

Senare på dagen fick jag besök av en av dem som jag delar det formella (men tyvärr alltså inte det faktiska) ansvaret med för det där området som jag inte längre vill jobba med. Av honom fick jag en officiell mejlutskällning i förra veckan. Som jag hanterade genom att besvara innehållet i hans utbrott, och be honom om förslag på bättre sätt att hantera frågan när han nu var missnöjd med mitt sätt. Han återkom inte, i mejlväxlingen. Alla andra tystnade också, antagligen för att de blev rädda av hans utbrott. Vilket jag alltså inte blev.

Idag dök han upp i alla fall, och såg lite spak ut när han knackade på… 🙂 Jag beskrev för honom hur jag upplever situationen kring vårt område just nu, och berättade vad jag sagt till min chef och vad han svarat. Kollegan berättade då att hans chef, och våra chefers chef, uttryckt saker som visar att de har förlorat förtroendet för min chef… vilket inte kändes kul att höra. Jag vill helst inte behöva förlora förtroendet och respekten för min chef… han är trots allt faktiskt den bästa chef jag haft hittills.

Men det sätter min situation i en lite annan dager, för mig. Det blir helt enkelt ännu tydligare att jag inte vill ha den delen av mitt jobb, längre… och det innebär faktiskt att det känns lite lättare för mig. Jag känner att det faktiskt inte är jag som är ”problemet”; det är för det första den otydliga rollen och hela organisationen kring den, och för det andra min chefs pågående abdikerande, som är problemet.

Så idag har jag mått bättre igen…

Jag vet inte helt säkert vad som gjorde att jag mådde jättedåligt igår, och inte alls lika illa idag. Jag tror att ett par saker som spelar in, förutom den faktiska jobbsituationen, är att jag har haft mer ont i magen de senaste dagarna, och så tror jag att helgen med K och hennes familj påverkade mig rejält negativt… det gör helt enkelt ont att tvingas hantera att en av ens bästa och äldsta vänner beter sig ganska illa emot en.

Pratade med en av bästa kollegorna om K och helgen, på lunchen igår. Jag sa att jag insåg att jag valde K medan jag fortfarande inte alls såg hur min relation med min mamma påverkade mig, och att jag nog har vuxit ur relationen med K nu när jag har sett det mönstret… och att det gör ont och innebär en sorg att tvingas ta ett steg bort ifrån den nära relationen med K. Att jag dessutom inte har så många nära vänner längre, att jag har råd att förlora fler vänner…

Men jag antar att jag numera studsar tillbaka ganska snabbt när något fått mig ur balans. Eller så är det något annat, som jag inte ser, som gjorde att jag mådde så dåligt igår och såpass mycket bättre redan idag… jag vet inte. Jag tror dock att det hjälpte mig mycket att få prata om hur det kändes, både med favoritkollegan, med cehefn och med min ofattbart kloka och förstående dotter.

Idag har jag haft en mötesfri dag då jag haft tid att jobba undan saker i lugn och ro. I morgon är ruljangsen igång igen… har ett ordentligt energikrävande möte att styra upp i morgon. Så, eftersom jag var vaken flera timmar i natt ska jag gå och sova nu.

Annonser