Ännu en söndag

Jag är trött. Det har varit en jobbintensiv vecka med ordentligt långa dagar. Sedan har vi haft besök under helgen, av K med familj. Det har varit en… intensiv och tankeväckande helg.

Bland saker jag fått syn på finns att min lättsamhet, att jag gärna skrattar åt det mesta, inte är ett dugg rädd för att berätta om mina osäkerheter och dessutom har väldigt litet behov av att bestämma eller markera mot andra, gör att vissa människor tror att de har ett övertag över mig. Jag förstår att orsaken till att den sorten reagerar så väldigt starkt när jag väl säger vad jag tycker (dvs när något spelar roll för mig), är att de tror att jag har valt eller accepterat en roll under dem i hierarkin. När jag väl visar att jag inte alls befinner mig i deras hierarki, så blir jag väldigt hotfull för dem… eftersom de som har ett stort behov av att hierarkiska ordningar oftast är sådana för att de är osäkra och har lätt för att känna sig hotade.

Det har inte jag. För mig spelar hierarkier väldigt liten roll.

En annan sak jag insett är att jag och min dotter är väldigt socialt kompetenta. Att jag inte har någon större anledning att känna mig osäker såpass ofta som jag trots allt kan göra.

En tredje sak handlar om att jag har valt människor som gärna intar samma slags konkurrensinriktade och självcentrerade attityd som min mamma har, och alltid haft… jag har bara inte sett att när jag lyssnar, engagerar mig och låter dem stå i centrum, så tror de att de har ”vunnit” över mig. Förrän nu. Och jag inser att det faktiskt är dags för mig att leta nära vänner som är mer lika mig… jag kan ha kvar de vänner jag har, C och K och andra, men jag ska nog inte låta dem få ta del av mina förtroenden när jag funderar över mig själv och mina eventuella brister, eller när jag råkar ut för saker och behöver få prata med någon om det.

Jag ser också, sorgligt nog, ju mer jag jobbar med att öka min egen medkänsla och kärlek till andra, hur sällsynta de egenskaperna eller förmågorna är bland dagens svenskar…

I övrigt har jag haft väldigt roligt. Skrattat otroligt mycket.

Jag har också, igen, fått syn på aspekter av förhållanden som jag känner väldigt tydligt att jag inte är intresserad av att få i ett förhållande. Maktspel och osund rädsla för sin partner eller andra familjemedlemmar, framför allt.

”För vad vuxna människor gjorde mot mig när jag var liten har jag inget ansvar för. Men jag har ansvar för vad jag gör mot andra människor som vuxen.”, har Morgan Alling sagt i en intervju i Expressen. Om en människa som verkligen har farit illa under sin uppväxt kan välja att ta på sig ett sådant ansvar för sig själv, så kan alla vi andra mer eller mindre halvtrasiga människor lära oss att vi kan förändra våra sätt att förhålla oss till livet och människor genom att ändra hur vi tänker om det.

På den underbara, soliga promenaden till stan idag pratade dottern om träffen hon haft med sin pappas ex. Denna kvinna känner efter och teraperar sig i all oändlighet… och jag tror inte att det gör henne någon nytta alls. Hon är en av alla de politiskt korrekta människorna som brukar säga att de känner ett ansvar för svårigheterna i sina relationer, men som i själva verket tycker att deras sätt är ”det rätta” och som inte har några seriösa planer på att förändra sig. De säger att de ser sig som ansvariga för att andra ska tycka att de är stora och fina människor.

Skulle jag få tillfälle att ge henne ett råd, så skulle jag tipsa henne om att sluta gräva i sin barndom efter förklaringar och helt enkelt ta KBT-hjälp för att ta itu med att hantera sitt liv som det är nu. Men det vill hon nog inte höra. Det är ju enklare att fortsätta förvänta sig att omvärlden ska anpassa sig efter ens egna sår och inlärda hämningar, än att inse att det är man själv som hindrar sig från att trivas med livet som det är.

Jag tycker ganska ofta att människor har en lite väl stor tendens att fastna i navelskådande. Många blir mer upprörda om bussen kommer fem minuter sent än över att de lever i destruktiva relationer, eller inte utvecklas som människor – eller, ännu tydligare – att världen är överfull av människor som förtrycks, torteras, inte har mat för dagen, inte ens har rent vatten att ge sina barn… Kunde de lyfta blicken från sina i-landsproblem skulle nog många komma på att det inte har så stor betydelse om chai-teet var slut för dagen när de besökte ett av alla caféer som fanns att välja på inom hundra meters avstånd. Bara som ett exempel.

Det är alldeles tillåtet och okej att vara ledsen och behöva få prata och gråta över att man farit illa av händelser i livet. Men någonstans bör man sätta punkt för ältandet, och försöka göra det liv som man har just nu till något som är så bra som man kan göra det… så tänker jag.

Då blir maktkamper, spel och härskartekniker i det trygga vardagslivet ganska ointressanta att lägga särskilt mycket energi på.

Men alla gör som de själva vill. Min vän K har en massa gamla orsaker till att bära på ett kontrollbehov som leder till att ingen omkring henne får prata om något som hon inte har valt är viktigt. Preskriptionstiden för de barndomshändelserna har dock passerat nu, med råge. Man kan förstå att hon styr med psykologisk järnhand över sina närstående så att ingen av dem vågar säga något alls utan att först kolla om det är okej för henne – men mitt i livet, där hon är nu, så ser hennes beteende bara socialt inkompetent och ganska otrevligt ut.

Vid ett samtal med en ingift släkting härom veckan sa jag att det finns orsaker som jag kan förstå som bidrar till att min morbror beter sig som en skitstövel mot sina barn. Då sa släktingen just det – att hur mycket man än kan förstå varför morbror beter sig som han gör, så ger det inte honom rätten att göra det…

Men det är ganska lätt att känna med manipulerarna och kontrollfreaksen. Det går att förstå varför de beter sig på sätt som faktiskt blir just otrevliga och oförskämda. Det gör också att det (för mig) sällan finns skäl att markera mot dem – men konsekvensen av att jag inte markerar, blir emellanåt att de bara blir allt otrevligare mot mig… tills jag ledsnar, säger ifrån och sedan backar undan. Likförbaskat känner jag mycket med bl. a. K…

Men jag behöver fler människor omkring mig som väljer att känna med mig också, lite oftare. Jag behöver bättre balans i de relationer jag har, och får.

Dags för en ny vecka. Med arbetsuppgifter i en omfattning och av ett slag som gör att jag faktiskt har drömt mardrömmar om jobbet… men jag tänker gripa mig an dem, och försöka göra det bästa av dem. När det är gjort ska jag fundera över hur länge jag vill ha det här jobbet…

Annonser