Trådar, 6

Han sa innan han åkte att vi skulle höras på eftermiddagen. När klockan blivit närmare nio var jag ordentligt trött och tänkte lägga mig, tyckte dessutom att ”eftermiddagen” nog fick anses ha passerat… så jag skickade honom ett sms och frågade om vi skulle höras nu eller senare. Efter en lång stund kom ett svar: ”Hörs i morgon”. Inget mer.

Och på eftermiddagen dagen efter det, skickade han ett sms där han skrev att han var en idiot som betedde sig så att han föraktade sig själv. Att han skulle reda ut med frun, och sedan fick han se hur han ville leva sitt liv… men han ville inte lova någon framtid tillsammans med vare sig mig eller någon annan, tills dess. Det fick visa sig om våra vägar skulle mötas igen. Han bad om ursäkt för att han rört till mitt känsloliv, tackade för att han fått lära känna mig lite och avslutade med ”kram”.

I det läget kändes det sms:et som ett väldigt fegt ”tack och adjö”-besked… och efter vårt bråk, hans tvärvändning och oklara budskap och plötsliga avfärd var jag tillräckligt ur balans redan för att bara reagera med enormt smärtsam chock.

Jag kände det som om allt han sagt och visat under den tid vi haft tillsammans, bara var en lögn. Jag förstod inte alls vem han var, kunde inte sortera intrycken och få någon gripbar bild av vad allt detta egentligen hade handlat om för hans del, men kände det som om jag hade blivit grundlurad… som om jag borde ha sett det här komma, fast jag inte hittade något bland det som hänt som kunde ha förberett mig på att allt han sagt och gjort bara var skådespel utan innehåll. Jag kände mig som en korkad, naiv idiot som låtit mig utnyttjas och sedan slängd på sophögen… och jag pratade otroligt mycket, framför allt med min bror som ju känner J, men utan att egentligen bli klokare över vad jag skulle tro, tänka eller känna.

Det gjorde så ofantligt ont att jag automatiskt stängde av alla positiva känslor jag haft för J. Jag kunde inte ens få syn på om jag hade haft några positiva känslor… eller vilka de i så fall hade varit. Jag kände mig bara misshandlad och rädd.

Dagen efter hans adjö-sms skickade jag honom ett mejl. Där talade jag om att det såg ut, från mitt håll, som om hans känslor för mig inte bara hade försvunnit utan faktiskt aldrig hade funnits, och frågade om det var det han ville att jag skulle tro… och avslutade med att jag förväntade mig att han skulle ringa mig framåt hösten när familjesituationen hade satt sig.

Han svarade inte.

När min bror till slut, efter ett par veckor, fick möjligheten att prata med J, så svarade han inte på brorsans frågor. Det enda han sa var att han fortfarande ville skiljas men att frun inte ville det, att han inte trodde att det fanns något som skulle kunna få honom att ändra sig på den punkten, att det var helt slut med mig ”för tillfället” och att han skulle ringa mig så småningom.

Sedan var det tyst.

Efter någon vecka skickade jag honom ett sms: ”Tänker på dig”. En vecka efter det skickade jag ett nytt sms där jag tipsade honom om en bok som jag trodde att han kunde ha behållning av att läsa. Boken handlade bland annat om en man i en livskris och en situation som jag tyckte liknade J:s.

Han svarade inte på något av mina sms. Gav inget ljud från sig överhuvudtaget.

En dryg månad efter att han bröt med mig och försvann, kom det ett sms. Han skrev att han gillade boken jag tipsat om, och så tipsade han om en bok som han trodde att jag kunde ha behållning av… och så skrev han att han skulle ringa mig inom en ganska kort framtid. Jag svarade inte. Men skaffade boken, och läste den.

Boken handlade om en man (läkare) som lite på ålderns höst hade bosatt sig på en ö där den enda han (motvilligt) träffade då och då, var mannen som kom med posten. Man fick veta att läkaren hade gjort en grav felbehandling av en patient, och efter det blivit prickad och slutat sitt arbete… att han kände sig väldigt skyldig, men samtidigt inte riktigt ville ta ansvar för att han faktiskt hade gjort fel. En snöig dag stod plötsligt hans ungdomskärlek ute på isen…

Han blev skärrad. Rädd att hon var där för att straffa honom för att han övergett henne utan minsta besked eller förvarning, när de var unga… Hon visade sig vara dödssjuk. Och hon ställde honom frågor, sa att sättet som han hade lämnat henne på hade satt spår i henne för hela livet… och han svarade henne egentligen inte på varför. Men som läsare fick man veta att han hade blivit rädd. Att hon verkligen var hans livs stora kärlek, men att hon hade kommit honom för nära och att han därför hade flytt…

Jag gissar att något i historien motsvarade något som J ville att jag skulle veta, eller förstå. Mannen i boken var inte ond, men han var uppenbarligen oerhört självisk och ganska kall inför andras känslor… och kanske ville J att jag skulle förstå att han kände det som om jag kom honom för nära, så att han blev rädd. Men jag vet ju inte det säkert… och efter alla tankar och känslor och inga svar på hur han kunde tvärvända så som han gjorde, så förlorade jag tron på mitt eget omdöme, min intuition.

När det hade gått över en månad sedan han skrev att han skulle ringa mig snart… skickade jag ett sms och kommenterade boken. Tipsade även om en bok för själslig utveckling. Ingen respons kom. En vecka senare skickade jag ett nytt sms där jag bad honom definiera vad han menade med ”ganska snart”… och inget svar.

Jag känner inte att jag känner honom tillräckligt väl för att våga tro att han faktiskt kommer att höra av sig. Såvitt jag vet har han inte separerat från sin fru än, och jag har ingen aning om ifall han tänker göra det heller. Jag kan överhuvudtaget inte gissa vad som händer i hans liv, eller varför han skrev att han skulle ringa och sedan inte har gjort det… när jag har pratat med brorsan så säger han, rätt irriterat, att han inte vet något alls om vad som händer i J:s liv. Att han inte frågar, och att J inte säger något alls som handlar om privatlivet. Kanske vill J inte prata med brorsan om det för att han tycker att det är mellan J och mig – kanske vill han inte prata om det för att han är medveten om att han har behandlat brorsans syster som skit… jag vet inte. Brorsan säger att J verkar nollställd, apatisk, och att han tror att J mår rätt dåligt. Så kan det vara. Det kan lika gärna vara så att J har gjort om mig till en icke-människa och gått vidare med sitt liv… jag vet inte, och kan inte bedöma det.

Jag försöker ta reda på vad J egentligen betyder för mig. Hur mycket av den trygghet och glädje som jag faktiskt kände med honom, som handlar om att jag tyckte att jag ändå kände honom såpass väl att jag kunde lita på att han inte skulle pissa på mig… eller om det faktiskt var kärlek jag kände. Bilden jag får när jag till slut lyckas hitta igen delar av känslan av hur det var när han var här, är att jag verkligen kände att den här mannen är någon alldeles särskild för mig. Han har kvaliteter som passar mig väldigt bra, och jag känner verkligen en äkta nyfikenhet på att få lära känna honom mer som är av ett slag som jag inte kan minnas att jag känt sedan jag träffade exet för över tolv år sedan.

Men jag har ju också förlorat förtroendet för honom helt. Jag vet inte vem han är, om han bara är självisk och grym eller om det där mänskliga som han visade mig medan vi var tillsammans var på riktigt… Ibland känner jag bara rädsla när jag tänker på att prata med honom, eller träffa honom igen. Och så, ibland, känns det som om han verkligen är en visserligen både feg och bekväm, men ändå mänsklig och ganska olycklig kille…

Igår ringde en kille som jag hade en passionshistoria med för massor av år sedan. Vi har mejlat, väldigt glest, och han skrev att han inte hade några planer på att återuppta kontakten med mig… och eftersom han har sett så plågad ut de gånger vi har sprungit på varann genom åren, så tänkte jag att han kanske fortfarande bara förknippar mig med sitt svek mot hans dåvarande flickvän – sveket att han fick känslor för mig, som till slut ledde till att hans förhållande tog slut. Så jag skrev och frågade om just det för ett antal veckor sedan, och berättade kort om min historia med J där jag tänkte att det kanske fanns en parallell… och igår ringde han alltså, den här killen. Som jag inte har pratat med på ett antal år, nu.

Han sa att han ville prata med mig direkt. För att säga att han inte känner något agg av något slag mot mig över att min existens indirekt förstörde det som han hade trott skulle vara hans livs kärlek. Och det kändes faktiskt skönt att få höra… det var fint att prata med honom. Vi pratade ganska mycket, och ganska personligt. Det kändes fint att vi fortfarande, eller igen, kan ha en nära relation, även om vi egentligen inte har en relation numera.

Jag chattade också en god stund med ES igår. Första kontakten som vi haft sedan jag klargjorde att jag inte vill vara tillsammans med honom… nu hade han blivit förälskad, och avvisad, igen. Och var oresonligt (som alltid när det gäller honom) låg över det… Jag försökte ge perspektiv och leda honom bort från drömtankarna som handlade om att om han bara fick prata med henne ordentligt så skulle hon kanske ångra det hon sagt om att hon bara vill vara vän med honom… Det blev nog en del rakare ”sanningar” än han egentligen ville höra, men han tog det faktiskt ganska bra. Fick bara ett ”är du dum eller?”-utbrott… 😉 På det hela taget var det ett bra och ärligt samtal, och han sa till slut att han var glad att jag hört av mig och att samtalet hade hjälpt honom lite upp ur sin deppgrop.

Och idag kom ett mejl från Jo, som jag inte haft kontakt med på några månader. Nu har vi mejlat lite fram och tillbaka. Värmen och medmänskligheten finns även i den relationen. Det känns också väldigt, väldigt bra.

Nu får tankarna vila lite en stund. Kanske har det hjälpt mig att skriva ner vad som hänt… att komma vidare, eller se alltihop med andra perspektiv. Det får visa sig.

Annonser