Trådar, 4

Jag sätter ord på detta för att försöka få balans i tankarna, och därmed känslorna, kring J.

Veckorna efter att han dumpade mig kände jag mig bara så totalt grundlurad och chockskadad att jag inte ens kunde minnas vad som faktiskt hände när han var här. Jag visste inte vad av mina minnen som var sant, och vad jag borde ha tolkat på helt andra sätt medan det hände… jag visste inte om han var en ”riktig människa” eller snarare ett psykopatiskt människoätande monster.

Det vet jag fortfarande inte.

Men historien med J var inte en så världsrevolutionerande kris att den är värd att jag mår så osannolikt dåligt av den som jag har gjort. Stora delar av mina kriskänslor efter J handlar egentligen mer om separationen från exet, och om bloggmannen som försvann. Och jag bestämde mig ganska snabbt för att försöka tro så lite som möjligt tills jag fått ord direkt från J som gick att tolka eller förstå, och att försöka tänka att ”det var ändå fint medan det varade”. Och det senare har jag tänkt – men inte alls kunnat känna, för alla tankar på J har bara gjort fruktansvärt ont… och nu gör jag ännu ett försök att råda bot på det.

Jag vill också försöka få mina känslor att inse att de inte har ett rimligt perspektiv, när de sänker mig så totalt över detta. Jag har en vän som drabbats av galopperande neurologisk sjukdom som har förändrat alla livsförutsättningar för henne, en bekant vars ofödda barn just dött, en vän som håller på med att skiljas från sin partner sedan många år och som bor i kappsäck medan h*n väntar på att det ska ordna sig både med jobb och bostad… mina ”problem” är så oerhört obefintliga, jämförelsevis, och jag vill få mina känslor att fatta att det är så.

Mina känslor har nog helt enkelt vant sig så mycket vid upprepade svek, besvikelser och varierande grad av psykisk misshandel från mina närstående, att de har förlorat förmågan att reagera med nyanser… och visst ser det ut som om jag har blivit utnyttjad och känslokallt bortslängd efteråt, av J – men egentligen vet jag inte om det faktiskt är så. Och så länge som jag inte vet, blir inget bättre av att jag tror att jag blivit sviken… faktiskt.

Jag vill kunna känna att det som var fint med J, faktiskt var det. Jag vill öva upp mina känslor av att leva i en trygg och lycklig relation, så att jag så småningom faktiskt kan känna det så när jag träffar mannen som jag vill leva med. Jag har blockerat den sortens känslor så länge nu, för att det har gjort så ont att längta efter något som jag inte har… och jag förstår att jag behöver träna mig på att känna de positiva känslorna skilt från de negativa.

Så jag skriver.

Annonser