Trådar, 3

Det gick fort. Det får man nog säga ändå.

Vi var på ett bröllop. Hade inte setts på ungefär tjugo år. Den gången, för tjugotalet år sedan, umgicks vi inte precis heller; vi var i helt olika livsfaser och där med varsin partner. Ungefär tio år innan dess var vi unga, han och min bror var som ler och långhalm, J var supersnygg och spännande och vi hade en en-natts-historia som jag lämnade sedan han somnat för att det kändes som om det inte handlade om andra känslor än sex för hans del.  Jag svärmade lite för honom, då. Men hade hunnit få intrycket, genom brorsan, att J haft en aningen krokig och flummig ”karriär” sedan dess. Bortsett från att han varit stadgad familjefar under alla dessa år då vi inte setts…

Inför det här bröllopet hade jag fokus på helt andra saker än att han ens skulle vara där. Han berättade, senare, att han hade tänkt på att jag skulle komma… att han var nyfiken på att träffa mig igen. Och att han visste att jag var singel…

Innan bröllopet började gick vi runt och hälsade på folk. Min mor kom fram till mig och sa: ”där borta är J”… jaha, just det, sa jag. Och en stund senare, när jag kom den vägen, stannade jag upp och sa ”hej, det var inte igår!” till honom. Sedan stod vi där och pratade om hur livet ser ut just nu. En lång stund stod vi där; till slut var det bara han och jag kvar där, mitt i lokalen, medan alla satt och såg oss stå där… Jag frågade om hans familjesituation, markerade att såvitt jag visste så var han gift. Det var… trevligt. Att prata. Inte mer än så.

Och så försiggick bröllopet. Vi satt på olika håll. Det enda jag noterade när det gällde honom var att han hinkade i sig försvarliga mängder alkohol under middagen, eftersom den stod parkerad i närheten av där jag satt. Om jag överhuvudtaget spanade lite på någon, så var det på killen som skulle spela musik senare och som jag fått veta att han var singel.

Men så småningom hade alla som jag kände sedan innan gett sig av. Eftersom jag inte ville hänga på dottern och hennes pojkvän, bestämde jag mig för att prata mer med J. ”Jag sätter mig här med dig, för du är den enda kvar som jag känner lite”, sa jag när jag slog mig ner bredvid honom.

Senare fick jag veta att det var exakt i den stunden som han blev allvarligt intresserad av mig…

Och vi pratade. Om vad vi gjort under livet, vilka erfarenheter vi dragit och vilka värderingar vi hade idag. Ju mer vi pratade desto mer positivt överraskad blev jag… jag hade nog trott att vi inte skulle ha egentligen något gemensamt idag. Och så visade det sig att vi ”klickade” på område efter område…

Men hans kroppsspråk var stängt och lite bortvänt. Jag tänkte att det kunde bero på att han trodde att jag stötte på honom, så jag nämnde hans fru och barn så mycket jag kunde utan att det skulle bli krystat… för att han skulle förstå att jag inte hade några sådana tankar om honom och mig. Och det hade jag verkligen inte… mitt mer känslomässiga intresse väcktes långt senare. Men på kuppen fick jag veta lite om hans familj och äktenskap… när jag frågade om de hade det bra ihop och om hon fortfarande kändes som ”den rätta” för honom efter alla deras år tillsammans, svarade han att ”jovars… det går ju upp och ner såklart”. Men inget som tydde på att han gick i skilsmässotankar… vilket faktiskt kändes som en lättnad för mig, gjorde det lättare för mig att slappna av.

Dock kände jag det som om jag aldrig ville sluta prata med honom… som om samtalsämnena aldrig tog slut. Till slut kände nog han att det kunde verka lite asocialt och kanske lite konstigt att bara han och jag satt och pratade hela tiden, så han sa att han skulle gå en sväng. Så pratade vi med andra en stund, tills dansen drog igång. Då dansade vi ett helt gäng med varandra, i timmavis. Det var hur kul som helst. Jag pratade lite med killen som spelade, och det kändes som om han kunde vara lite intresserad av mig också. Han verkade… annorlunda. Egen. Kanske inte bara på ett intressant sätt… men för en stund sådär, så kändes han som en kul bekantskap.

Kvällen gick och de som var kvar började ge sig av också. Jag, dottern och hennes pojkvän skulle bo på ett hotellrum en bra bit ifrån stället där vi var, och killen som ställt upp med att skjutsa folk sa att han bara hade fyra personer kvar att skjutsa: oss tre – och J… Ungdomarna ville åka och sova och jag kände mig rätt matt också, så jag gick och hörde med J om han ville åka med oss nu. Han tyckte att kvällen bara var ung, och sa: ”ungarna kan väl åka, men du behöver väl inte gå och lägga dig redan?”

Det var det första tecknet på uttalat intresse för just mig som han gav…

Han sa att han skulle betala taxin om jag stannade kvar och åkte med honom senare. Och jag kände att jag faktiskt ville umgås mer med honom… så jag stannade. Några timmar senare satt vi tillsammans i baksätet av taxin och jag berättade om situationen med min pappa, som J sa att han inte hade fattat. Han var absolut inte närgången, men lutade sig åt mitt håll medan vi pratade och var uppmärksam och omtänksam.

Väl framme vid hotellet undrade J om jag ville följa med honom till rummet för en ”nattfösare”. Eftersom ungdomarna låg och sov i rummet där jag skulle sova och jag gärna pratade mer med J sa jag att någon alkohol ville jag inte ha, men att jag gärna följde med honom för att prata mer. Det var också vad vi gjorde, efter att han försökt få tag på mer sprit men kom tillbaka med en kaffe och en energidryck. Vi grejade lite med hans dator och pratade lite musik, men sedan kände jag att jag var svimfärdig av trötthet och sa att jag måste gå och sova… och så reste vi oss båda. Jag gick fram och kramade om honom för att säga god natt… och han höll kvar. En varm kram. Så kikade han på mig, gav mig en puss på munnen, skrattade till och sa: ”det känns lite bekant, det här”… och så kysste han mig på riktigt.

Vi stod så en stund, men jag var verkligen helt färdig av trötthet och sa att jag skulle gå och sova. ”Men… ja, det finns ju plats här… du kan sova här om du vill…?”, sa han. Jag sa att jag inte tyckte att det var någon bra idé. ”Varför inte då?”, sa han. Ja… av flera skäl, varav det främsta är att du är gift, sa jag. Vid det laget lite besviken på att hans uppfattning om ”trohet” verkade vara väldigt lös och ledig…

Han sa inget, till att börja med. Stod bara tyst och höll om mig. Sedan sa han att under de tjugo år han varit tillsammans med sin fru, så hade han varit otrogen en enda gång. Det var med en tjej som han träffat när han och brorsan var ute på jobb, för ungefär ett år sedan… och han hade haft så fruktansvärt dåligt samvete efteråt… men eftersom han inte hade något intresse av att fortsätta något med tjejen han var otrogen med, så hade han bestämt sig för att inte berätta något för sin fru. Men han hade själv känt att den där otroheten var ett tydligt tecken på att han och frun inte har det bra tillsammans. Och det verkade som om han nästan hade blivit lite lättad om hon hade kommit på honom…

Jag kände att vi nog inte hade pratat klart, trots allt. Och att jag inte orkade stå upp mer… så jag drog med honom till sängen, och vi la oss på den. Sedan pratade han massor om hur han känt det länge som om han och frun nog inte borde leva tillsammans… hur de inte längre hade lika värderingar, och att hon inte verkade intresserad av att umgås med honom. Allt handlade bara om livet runtikring – jobb, barn, hus, prylar, pengar, semestrar, släkt och vänner…

Under tiden som vi pratade så kramades vi också. Och han blev mer och mer tydlig med att han ville ha sex. Och jag sa att jag inte ville det; både för att han är gift, och för att jag tycker för mycket om honom för att vilja förstöra vår relation helt och hållet genom att bli den som han var otrogen med igen… Han försökte inte tvinga mig. Men han var väldigt sexuellt inriktad. Och på ett för mig ganska vulgärt sätt… vilket bidrog till att min känsla stannade vid att: jovisst, det var mysigt att både prata och hångla, men det som hände mellan oss var något som han skulle ångra dagen efter. Att han och jag skulle inleda ett förhållande under rådande omständigheter var inte ens en tanke som fanns med på min radar i det läget… jag kunde inte höra att det han beskrev av sitt äktenskap, var skäl nog att skiljas för. Jag fick helt enkelt ingen känsla av att hans intresse för mig var av det slaget att han skulle kunna tänkas vilja skilja sig och försöka med mig i stället…

Vi pratade om ungdomstiden. Vilka vi var då, vad vi önskade att vi gjort annorlunda, vilka vi blivit och vad vi kände oss nöjda med på vägen. Han sa att han hade tänkt då och då på varför det egentligen inte blev någon av dem han var tillsammans med då, som han valde att spendera livet med… hur det kunde ha blivit om han hade valt annorlunda. Jag sa att min uppfattning om det han och jag hade då, var att det bara var fråga om ett one night stand för hans del. Att han inte hade känslor för mig. Han sa att han tyckte att han nog hade varit förälskad i mig då… att han blivit förälskad i allt och alla under en period. Kanske lite desperat sökande efter en trygghet… men det dolde han i så fall väl, då. Men så som han pratade om mig och sitt intresse för mig, så lät det som om han hade varit mycket mer intresserad av mig, än omvänt… märkligt. Han hade i alla fall tydligtvis ganska höga tankar om mig nu. Det var inte riktigt vad jag väntat mig… och stämde inte heller riktigt med hur han visade mig sitt sexuella intresse.

Till slut var det morgon. Jag sa att jag måste gå till mitt rum för att ungarna skulle bli oroliga om de vaknade och jag inte var där. Jag sa också att vi skulle promenera till stationen och ta tåget frampå förmiddagen. Han sa ”men inte kan ni dit, det är ju långt! Jag skjutsar er, knacka på här när det är dags så kör jag er.” Mja… sa jag… det var ju snällt, men är du nykter nog att köra då…? Han insåg att risken fanns att han inte skulle vara det. Men tyckte ändå att jag skulle komma förbi, så fick han känna efter om han trodde att han var körbar eller ej.

Och så gav jag honom en lång, intensiv kyss… och gick till mitt rum. Duschade, bytte om, väckte ungarna och vi åt frukost. När det var dags att ge sig av gick jag till J:s rum och knackade på. Tänkte att han nog låg och sov som en sten vid det här laget… men han öppnade direkt, duschad och påklädd. Släppte in mig. Stod sedan som förstenad bredvid mig… jag strök honom över ryggen och frågade om han hade ågren över att han trots allt varit otrogen (om än inte haft sex). ”Näe.. inte än i alla fall… ;)” sa han. Hur känns det då?, undrade jag.

Då vände han sig mot mig, la armarna om mig och kramade och sa: ”det känns jäkligt gott”…

Jag blev förvånad.

Vi satte oss på sängen. Rörde vid varann. Kysstes igen… och han sa: ”det här skulle man ju vilja… fortsätta att utforska… framöver, alltså.” Jaha, sa jag… ja, jag vet inte – du är ju gift, och jag tänker inte vara någon vid sidan av. Du får väl… fundera… och så får du höra av dig när du vet vad du vill. ”Ja… men då måste jag få ditt nummer”, sa han… och så fick han det. Jag var fortfarande förvånad. Kramade honom igen, sa ”vi hörs” och så gick jag.

När vi sågs sedan vid utcheckningen betedde han sig som om vi inte hade spenderat hela natten tillsammans. Mer som om han var på väg därifrån, mentalt… och där var ju mer folk, bland annat min dotter, så han ville kanske inte visa något. Jag vet inte.

Vi gick till tåget och åkte till mamma. Dagen efter åkte vi allihop till stugan. Jag kände mig fortfarande… förvirrad. Jag hade varit så säker på att allt J eventuellt ville med mig, var att ha sex en natt… och hans ord innan vi skildes gjorde mig lite mindre säker på om det var så. Men för säkerhets skull ställde jag in mig på att när han ringde, om han skulle göra det, så skulle han säga att han hade drabbats av tillfällig sinnesförvirring och inte alls ville skiljas.

Två dagar efter att vi skilts åt kom det ett sms från honom. Han undrade om han kunde ringa. Jag svarade att det gick bra.

Och så ringde han. Och pratade… frågade mig om jag alls var intresserad av att lära känna honom mer. Om han inte skulle vara gift… och jag kunde ju inte svara annat än att jo, det var jag ju. Jag skulle gärna ha mer kontakt med honom, men då endast som vänner, om han fortsatte att vara gift också. Då berättade han om sina senaste dagar, att han varit helt snurrig och berörd och… att han hade slagits av, medan han var ute och körde från ett jobb, att: ”vad fanken, jag är ju kär!”…

Oj… sa jag.

Han sa att han hade lekt med tanken att sälja bilen, köpa en motorcykel, lämna hela sitt tidigare liv bakom sig och köra till vår stuga och ställa sig på bryggan och bara ropa på mig… 😉 Jaha, sa jag, det skulle nog inte fungera så bra, för vår stuga ligger en bra bit från närmaste brygga så jag skulle inte höra dig… 😉

Helt klart var att han var alldeles känslomässigt yr. Eftersom han inte alls hade reagerat så som jag trott att han skulle, så visste jag inte hur jag skulle tänka, känna eller göra… Han sa att han tänkte prata med frun, och se till att de skiljer sig.

Dagen efter ringde han och berättade att frun hade frågat om han hade träffat någon ny. Och efter lite funderande och en del första förnekande, hade han sedan sagt till henne att han ville skiljas…

Tre dagar efter att vi skilts åt, alltså. Två dagar senare var han hemma hos familjen, och sa även till sitt barn att han och frun skulle skiljas. Därefter berättade han det för hela sin familj, och för min bror. Alla fick veta att han hade träffat mig, utom hans barn… där tyckte han att det vore lite väl mycket på en gång, och det höll jag med honom om.

Jag tyckte nog att det var lite väl mycket på ingen tid alls, överhuvudtaget.

Men när han nu uppenbarligen hade dragit igång skilsmässan… så blev det svårt för mig att säga ”nej” när han ville komma och träffa mig, precis en vecka efter att vi skilts åt…

Jag visste inte vad jag kände. Jo, jag visste att jag var intresserad och attraherad. Att han kändes som en person som jag gärna ville ha i mitt liv. Att jag ville lära känna honom mer. Men jag hann inte känna efter vad jag egentligen kände för honom… allt gick så vansinnigt fort. Jag visste också att det var en begränsad tid som han skulle befinna sig på sådant avstånd från mig att det vore ganska enkelt att träffas. Sedan skulle han åka tillbaka till där han bor, vilket är långt ifrån där jag bor. Så när han undrade om han fick komma… så sa jag ja. Med en aningen stressad klump i magen…

Annonser