Puh…

Har haft ett som oftast ganska dåligt samtal med min mor. Den här gången orkade jag inte helt undvika att bli provocerad…

Hon inleder samtalet med att berätta att hon ringer från mobilen och har inte så mycket pengar kvar på den, så vi kan inte prata så länge. Standardfrasen sedan många år… och jag blir bara så trött. Om vi pratas vid en gång i månaden, är det då absolut nödvändigt att ha sitt enda fokus på att samtalet ska bli kort? Ja… tydligen.

Sedan stressar hon mig extremt medan jag försöker berätta något som hon frågat om, genom att avbryta mig hela tiden innan jag kommit ens halvvägs genom meningarna. Hon lyssnar inte på det jag säger, och hon försöker inte ens låtsas att hon gör det… jag bemöter det så som jag brukar nuförtiden, genom att prata ännu långsammare för att försöka bryta hennes hetsiga tempo. Det lyckas bara sådär…

Så säger hon att min bror hade ringt henne härom helgen och då frågat om hon hade hört något från mig. Hmm… jag ringer min bror ungefär en gång i veckan sedan i somras, och när jag ringer låter han oftast irriterad och som om han inte vill prata, men ändå verkar han varken inse att jag pratar oftare med honom än med mamma – och dessutom verkar det som om han tror att det har hänt en massa med mig sedan jag ringde honom någon dag innan!? Nåja, det kan jag leva med. Men sedan sa mamma att hon sagt till brorsan att jag hade verkat ha kommit igenom krisen och kommit över J… och det stör mig enormt att hon både uttrycker sig som om jag vore sjuk på något sätt för att jag blev upprörd över detta med J, och dessutom verkar de (mamma och brorsan) vara överens i den ”diagnosen” på mig.

Den här jävla familjen… bara yta överallt, och bara skitsnack. Familjen håller ihop av att prata skit om de icke närvarande, verkar det som… det känns så otroligt osunt och så fruktansvärt främmande för mig.

Och mamma försökte markera ännu mer att hon tyckte att jag borde vara glad och ha kommit över J (egentligen, förstår jag ju, så borde jag inte ha reagerat överhuvudtaget, från början) genom att plötsligt engagera sig så otroligt mycket i frågan om den här utbildningen som jag ska gå och som hon varit totalt ointresserad av hittills… hon försöker sätta sig på mig, tala om för mig hur jag borde vara och att jag är misslyckad jämfört med henne, och i vanliga fall skulle jag bara känna att hon är patetisk och strunta i det. Men idag orkade jag inte… och till slut, efter att hon talat om för mig att jag borde gå och lägga mig nu om jag ska orka upp i morgon bitti och jag sa att ”vet du, den saken tror jag att jag vid det här laget klarar av att ta ansvar för själv”, och vi sedan pratade om att hon ska åka och hälsa på brorsan i veckan, så kläckte jag ur mig att jag tyckte att de kunde kanske försöka att inte prata alltför mycket skit om mig när hon är där. Att jag inte kommer att ge dem fler förtroenden under det här livet om de tänker hålla på och försöka psykfallförklara mig, bara för att de behöver hitta något att ”enas” kring – precis som mamma och pappa gjorde när det gällde både mig och brorsan under alla deras år tillsammans…

Och hon sa bara hurtigt ”ja, ja”, och så ville hon lägga på. Och det ville jag också, vid det laget…

Usch. Jag var glad i början när brorsan både bjöd mig på sitt bröllop och ville att vi skulle ha mer kontakt, men ju längre tiden går desto mer känns det som att… det blir bara destruktivt, det här. Vi är alldeles för olika, både värderingsmässigt och i vad vi vill med livet… jag passar verkligen inte ihop med min familj. Och jag vet inte hur jag ska hantera det…

Mamma har precis samma slags attityd som C. Båda verkar känna sig i underläge, vilket gör att de gör allt de kan för att försöka sätta sig på mig… och det känns som om jag har en hög barnungar omkring mig; sådär har min dotter betett sig under delar av tonåren, men det är ju normalt – hon är mitt barn. Att min vuxna vän och min mamma beter sig så mot mig, känns bara… sjukt, jobbigt och destruktivt.

Ja ja. Nu ska jag i alla fall gå och lägga mig, för att jag kan bedöma att det är dags, alldeles på egen hand… 😉