Även denna dag

har jag upplevt – skapat – tillfällen då jag känt lycka. Korta stunder, men inte desto mindre. Värdefullt, eftersom jag faktiskt helt har glömt bort hur man gjorde… hur det kändes.

Jag övar på att känna mindre rastlöshet. Märker att det har blivit vardag, att bära på den där vaga, undertryckta frustrationen, längtan efter… något. Vet inte vad. Förlösning, ett slags tillrättande av sakernas tillstånd, som hamnade helt ur fas när exet försvann ur mitt liv.

Promenerade till jobbet idag, eftersom cykeln stod kvar på stan. Det kändes väldigt bra att . Sedan hade jag en stunds högt-tänkande tillsammans med närmaste kollegan, vilket hjälpte för att konkretisera för mig själv vad jag egentligen tänker mig med det nya projektet som jag ska dra igång nu. Och så gladdes jag, igen, med kollegan över att h*n ska få komma på intervju för det där jobbet som h*n väldigt gärna vill ha. Vi pratade om arbetsintyg och om taktiker för att hamna rätt under intervjun. Om att ta hjälp från proffs i vår närhet för att lägga upp planen för själva intervjun.

Sedan fastnade jag i högvis av samtal på vägen till ett möte. Trots detta blev jag inte sist till mötet… 🙂

Jag blev sen till lunchen, och som det föll sig var jag där samtidigt som den kvinnliga A som inte heller hade lunchsällskap inplanerat och därför gärna gjorde sällskap med mig. Hon frågade lite om hur läget var för min del, men orkade inte höra svaren… och så utbrast hon att hon bråkat med sin pappa hela veckan. Det var en typisk familjegrej, en rättvisefråga där A inte riktigt lyckats beskriva vad det var som hon egentligen hade problem med, vilket ledde till att hennes pappa blev djupt sårad och de sa elaka saker till varann som gjorde båda ledsna… och A hade skickat ett sms och bett om ursäkt för de hårda ord hon sagt, men att hon höll fast vid sina grundåsikter och att hon tyckte att hennes pappa reagerat orättvist.

A har sina känslor långt utanför sina fysiska gränser, när det gäller potentialen för att bli sårad eller ta illa vid sig. Det har hennes pappa också, fast i övrigt har de väldigt olika värderingar. A menade att hennes pappa hade varit medvetet elak, och jag sa att jag förstod att det kändes så för henne men att jag inte trodde att det alls såg ut så från hennes pappas sida. Han kände sig sannolikt lika orättvist missförstådd som hon… och efter att hon försökt försvara sina känslor en stund, lyckades jag nog ändå till slut formulera mig så att hon kände att jag stod på hennes sida och ändå inte trodde att hennes pappa ville illa. Jag gjorde en del jämförelser med hur min pappa faktiskt och i verkligheten inte bara gav sig på mig direkt med sina elakheter utan dessutom gjort vad han kunnat för att undergräva hela min familjs respekt och kärlek för mig genom att försöka vända min dotter, hennes far och min ex emot mig. Jag tänkte, men sa inte, det som jag kommit fram till för egen del: att den som far allra mest illa av om jag tror att andra vill illa med flit, är jag själv… och när vi pratat en lång stund sa A att det varit skönt att få prata med mig om det här. Jag blev otroligt glad över att det verkade som om jag lyckats hitta balansen i det jag sa, som kanske kan bidra till att de hittar tillbaka till varann igen. Jag tror verkligen att möjligheten finns för A och hennes familj, även om de också har sina svårigheter, på sätt som möjligheterna inte finns för mig och min pappa. Och jag tror att A hörde, såg skillnaderna, insåg att det hon brottas med sin pappa om nog inte går att jämföra med mina upplevelser av min pappa. Jag sa, uppriktigt och lugnt, att min pappas beteende mot mig har gjort enormt mycket skada för mig i mitt liv, att det lett till att jag har förlorat tilliten till andra människor helt och att jag nu jobbar hårt på att försöka återfå den – utan andras aktiva hjälp, utan bara i mig själv och på egen hand. Genom att tvinga mig själv att byta filter för allt som händer omkring mig. Jag tror att hon insåg att det hon bär på är mer hanterbart än det jag har i bagaget, och att det ändå går att vända även stor smärta… om man bestämmer sig stenhårt för det.

Det syntes verkligen att hon blivit av med en börda, när hon tackade jättemycket för samtalet och gick tillbaka till sitt jobb… det känns otroligt härligt att ha kunnat hjälpa! Hon har lyssnat så mycket på allt jobbigt och konstigt som jag varit med om de senaste åren, och det kändes så himla skönt att få möjligheten att ”ge tillbaka”. Det känns också, hur mycket jag än önskar alla andra att ha det bra och vara lyckliga, skönt att slippa vara den där som bär på kriser eller annat konstigt… skönt att få ha det mer vanligt, lugnt.

Och så jobbade jag som en tok under eftermiddagen, planerade och mejlade ut inbjudningar till möten och sociala samkväm och jobbade med flera olika nyhetsbrev som kom ut till slut, de också. För en gångs skull var jag faktiskt inte sist kvar på jobbet när jag lämnade stället och promenerade dit där jag lämnat cykeln igår… 🙂

Jag njöt av det milda höstvädret på vägen. Såg människor jag mötte i ögonen, och upptäckte att många faktiskt såg mig på ett sätt som jag själv inte har sett människor på länge… kanske håller jag på att ta mig tillbaka till livet igen.

Bestämde mig plötsligt för att sms:a J trots allt. Så jag skrev kort om boken jag läst som han rekommenderade, och tipsade om en annan bok, ifall han vill utveckla sina själsliga delar. Och så bara ”kram”. Funderade en kort stund på om jag skulle skriva något om det där med ”hyfsat snart”, som det nu var precis en månad sedan han skrev till mig… men kom fram till att jag inte ville göra det. Jag ville bara att han skulle veta att jag inte glömt honom, så att han själv får lov att inse att han bör göra allvar av det han ”lovade” för en månad sedan – att ringa mig… Hämtade cykeln, for till biblioteket och lämnade böcker, handlade vin och whisky på systemet och gick till mataffären där jag inväntade dottern. Vi cyklade hem tillsammans. Och åt middag, pratade och såg lite TV ihop.

I morgon har jag städ- och yogadag. På söndag ska jag spela in ljud för ett konstverk som kommer att uppföras på central plats i stan om mindre än en månad. Nästa vecka är fullbokad med jobb, utöver de dagar då jag ska på personlighetsutvecklande utbildning söderut i landet. Det händer absolut inte för lite i mitt liv, snarast tvärtom i så fall… men jag tänker inte klaga. Jag känner mig rik, just nu.

Och noterar samtidigt intresserat, av besöksstatistiken på bloggen, att det tråkigaste som finns nog är människor som är tillfreds med livet… 😉 Konflikter, inre eller yttre, verkar vara det som lockar människors uppmärksamhet. Och jag konstaterar att jag hellre drar till mig människor som gillar ”tillfreds” än dem som gillar dramatik.

Himla skönt.

Annonser