Intensivt

Har fått ganska mycket gjort på jobbet idag. Flera olika saker avklarade, med en hel hög olika människor inblandade. Och så har den där kreativa killen mejlat mig underlaget för det som jag ska hjälpa honom med, bortåt slutet av veckan. Känns rättså nervöst, får jag säga… 🙂 Men nu har jag ju tänkt att jag ska utmana mig, så det är självvalt.

Och så har jag pratat med den som håller i utbildningen som jag ska påbörja nästa vecka, och fått en hel del lugnande besked kring praktiska frågor jag gått och dragit på utan att ta reda på vad som gäller. Känns också himla bra.

Under förmiddagen pratade jag en lång stund med en kollega som är i en separationsprocess. Det väcker en massa olika slags känslor i mig, att höra och dela… jag får minnen från hur det varit under egna separationer och därmed också syn på att jag nog ändå har lärt mig lite av dem – i alla fall har jag lärt mig saker om mig själv, och det är kanske det viktigaste. Man kan ju inte ändra på någon annan än sig själv… Det känns också att det var väldigt länge sedan som jag befann mig i en situation som liknar kollegans, med en relation som verkligen går på djupet och innefattar både andra människor och praktiska saker. Jag känner verkligen med kollegan, som har en massa olika både praktiska och känslomässiga hinder att forcera innan livet har landat igen… och tycker att h*n hanterar sin situation och sig själv väldigt bra.

Att kollegan är i den här situationen känns paradoxalt nog lite skönt för mig, av flera skäl: kanske mest att det äntligen är någon annan än jag som har mer eller mindre dramatiska saker att hantera; det är skönt att inte vara den där ”problematiska” människan en stund, att för en gångs skull vara den som det inte händer saker kring… Det är såklart också skönt att inse att jag just nu slipper hantera den sortens situation. Men det är väldigt lätt att känna med, och för, båda dessa som ingår i separationen.

Jag upptäcker att väldigt mycket av kollegans känslor och sätt att tänka förmodligen är väldigt likt det som J befinner sig i. Det hjälper mig lite att få höra hur kollegan resonerar för att jag lättare ska kunna hantera mina tankar och känslor kring J och hela den situationen. Eventuellt blir det lättare att förstå honom – i alla fall känns det så. Det blir också lättare att se hans agerande som mänskligt, snarare än psykopatiskt… om det sedan är bra eller dåligt att jag ”förmänskligar”, och därmed kanske också accepterar, hans beteende, vet jag inte riktigt. Skönt är det i alla fall, och så får det vara tills vidare.

Och under eftermiddagen har jag haft en mindre brottningsmatch med samma grupp som det tjorvade till sig med i fredags. Jag tror och tycker att jag har hanterat det hela bra – jag har resonerat så lugnt jag kunnat, och försökt vara både ärlig, försiktig och lyhörd. Emellanåt funderar jag verkligen på om det här är ”strider” av ett slag som jag verkligen ska ta, eller om jag borde släppa det – men så känner jag att om jag bara vek mig så skulle jag tappa både självrespekt och lust att jobba. Så jag tror att jag gör rätt ändå, och att det här skavandet som vi håller på med faktiskt ger utdelning i längden. Men det tar mycket kraft av mig… i fredags sa min chef, om den här gruppens sätt att agera, att ”det är en sådan 80-20-situation: de tar 80% av tiden och energin, samtidigt som de inte ens utgör 20% av alla som har rätt att komma till tals i sammanhanget”… Nåja, just idag känns det i alla fall som om det kommer att vara värt mödan, i längden. Hoppas att jag har rätt i den känslan.

Jag inser också att jag nog kommer att ha nytta av den här ledarutbildningen som jag strax ska påbörja… 😉

Jag gör mig uppmärksam på hur jag tänker och vad jag uttrycker så ofta som jag kan och kommer på det. Jag vill verkligen lära mig att tänka och känna annorlunda, och då är den enda vägen att göra sig medveten och att styra tankarna när man kan. Jag märker också att det har effekt på det allmänna måendet, så det är värt mödan.

Annars är jag väldigt trött en stor del av tiden. Har sovit halvdåligt ett tag, mycket på grund av att nacken/ryggen fortfarande inte är helt frisk, och den blir stelare och gör ont när jag ligger ner länge… jag hoppas att det bara är det som gör mig så trött, att jag inte är sjuk på något vis. Det är väl samma sak på det området – det enda jag kan göra är att kämpa på med att försöka se till att jag äter och sover så bra det går, göra yoga och promenera i solen när det är möjligt… göra sådant som är bra för hälsan, helt enkelt. Så det gör jag. Och blir det inte bättre efterhand så får jag väl ta mig till en doktor till slut…

Har i alla fall kommit fram till att jag inte vill höra av mig till J. Han får ringa när han är redo… och om han inte hör av sig för att han inte har fått respons från mig, så var det väl inte mycket bevänt med hans hederlighetsambitioner. Under tiden fortsätter jag att omforma både mig själv och mitt liv, utan någon konkret plan mer än att sträva efter att bli en bättre och lyckligare människa… jag tror att de sakerna hör ihop: ju ”bättre” man blir som människa och i relation till andra, desto lättare blir det att känna lycka över livet. Alla tänker inte så, men det gör jag.

Annonser