Att anta utmaningar

Det har varit en strålande vacker söndag. Startade den, en aning för tidigt i relation till sömnbehovet, med att läsa mer om andliga frågor, meditera och äta frukost i sängen med DN. Tror att den artikel som fångade mig mest idag, faktiskt var den om Persbrandt… honom har jag aldrig gillat, har aldrig fattat varför tjejkompisar får något drömskt i blicken och säger att han är sååå sexig. Jag tycker att han verkar vara en navelskådande, hård och besvärlig machoman. Inte min typ, helt enkelt.

Men i intervjun jag läste idag… kände jag, till min förvåning, att han nog har en del likheter med J. Vilket gjorde att jag plötsligt kände att jag kanske kan förstå honom lite, ändå… kunde se hans mänsklighet. Trevlig upplevelse! 🙂 (Ja, sedan vet jag förstås inte alls om jag verkligen förstår honom, det kan ju vara ren inbillning från min sida – men det kändes trevligt att få en mer positiv känsla för någon som jag mest ogillat innan.)

Satt en stund i gungstolen invid mitt stora fönster och såg ut på den gula björken i solljuset. Det blev som en liten meditation, det också… skönt.

Och så tog jag mig mot stan. Njöt av det vackra höstvädret, log mot alla söndagsflanörer och -joggare… och kom till slut till fiket där jag stämt träff med den kreativa mannen som kontaktade mig via en sajt. Där var inte jättemycket folk, men jag visste ju inte hur han såg ut, så det var rätt skönt när det kom fram en ung kille och frågade om jag var jag… 🙂 (Och det var jag ju; skönt att ha lite koll på något i alla fall… ;))

Han såg ganska ung ut och var rätt söt. Påminde både om en ungdomskompis och om min ”mentala lillebror” Me. Verkade lite nervös, och tillmötesgående. Det var väl mina första intryck…

Vi tog ett bord. Var båda rätt osäkra från början – jag tänkte på, när jag tog mig dit, att det kändes lite konstigt och lite svårt att förbereda sig på samtalsämnen när man ska träffa någon och inte riktigt vet om det är för att lära känna varann eller för att ha ett samarbete om en sak… men det enda man kan göra, är väl att prata på om det som dyker upp. Så det gjorde vi.

Han nämnde sitt kreativa projekt och mitt intresse för att hjälpa honom med det. Och så förklarade han ungefär vad det hela ska gå ut på, och vad som skulle vara min roll i det hela om jag valde att haka på.

Sedan frågade jag om vad han egentligen tyckte om frågan som han valt att sätta ljuset på genom sitt verk. Så pratade vi vidare därifrån… om samhällets snabba utveckling, teknikutvecklingen och dess möjligheter och risker, politik och andra typer av engagemang, lite familjesaker… och jag kunde förstås inte låta bli att ställa frågor av mer personlig karaktär: ”vad tycker du om det, hur förhåller du dig till det här…” Han hade inte svar på allt, men gjorde så gott han kunde för att försöka förstå vad jag frågade efter, och svara på det.

Sammantaget kändes det som om vi hade ett ganska personligt samtal utan att komma överdrivet nära varann ändå. Jag tror att han kanske kände sig lite närgånget granskad någon gång… men hoppas att hans övergripande intryck av mig inte var alltför överväldigande. Det lär väl visa sig. Jag satte ett antal nya tankar i hans huvud i alla fall, tror jag… 🙂

Efter nästan tre timmar gick vi därifrån och till en vernissage som jag var bjuden till. Lite surrealistiskt kändes det att befinna sig i relativt obekanta lokaler, med människor jag aldrig träffat förut och i sällskap med en ung man som jag ”känt” i ett par timmar… 😉 Men samtidigt roligt. Som om det var en bra sak, att utmana mig själv på det viset.

Och så skulle vi åt samma håll på hemvägen. Så vi promenerade största delen av vägen tillsammans. Och jag fick veta fler personliga saker om honom… kände mig allt mer som ”mammarollen”, vilken å ena sidan är lite för lätt för mig att falla in i och å andra sidan kanske kan bidra till att få människor att känna sig trygga. Själv blir jag en liten aning gnisslig med mig själv, när jag får eller tar den rollen… det kan få mig att känna mig gammal. Jag skulle gissa att den här killen är max tio år äldre än min dotter, och sedan vi skilts åt efter att han sagt att han skulle mejla mig materialet som vi ska jobba med i kväll funderade jag över att jag tydligen mest samlar på mig betydligt yngre människor just nu. Och vad det kan tänkas säga, om mig…

Men det var en trevlig upplevelse. Än har han inte skickat materialet, och jag känner mig inte alldeles säker på om någon av oss tror på en framtida kontakt på det mer personliga planet. Det får bara visa sig. Jag är glad att jag gjorde det här i alla fall, av flera olika skäl.

Dottern kom hem nästan samtidigt med mig. Vi lagade lite middag och åt, och dottern berättade om de märkliga upplevelserna från män som hennes kompis hade utsatts för på krogen igår… jättetrist för kompisens del. Dottern tog det hela dock med mer ro än hon brukar göra nuförtiden, vilket kändes som ett tecken på att hon är mer i harmoni med sig själv. Jag hoppas att det verkligen är så, för hennes skull.

Vi har sett det eminenta programmet Landet runt – enligt min vetskap det enda positiva nyhetsprogrammet som SVT bjuder på. Solen har ramlat ner från sin himmel och det är helmörkt ute, klockan åtta… nu är dagarna kortare än nätterna ett halvår framöver. Det blir en tidig kväll för mig, efter en härlig, intensiv och inspirerande dag.

Annonser