Beklämmande…

… och ordentligt obehagligt är det, att Sverigedemokraterna fick så många röster i gårdagens val. Sorgligt, att både Sveriges och Europas folk blir allt mer rädda för allt som är ovant/obekant och som man inte kan kontrollera. Mer krut än så vill jag just nu inte slösa på saken… bilderna från SD:s valvaka i natt talar sitt eget tydliga språk om seriositeten och kompetensen hos de här grabbarna. Vi är många, många som kommer att visa, i handling, hur vi vill att det här landet ska fortsätta att vara öppet, tolerant, demokratiskt och just så generöst som vi tveklöst är rika nog, i alla avseenden, att vara.

Fast jag kommer nog att få svårt att låta bli att ta diskussioner där jag ser bristen på kunskap och medvetenhet. I längden.

I fredags fick jag enormt ont i huvudet allt eftersom dagen led. Muskelspänningar i ryggen/magen, bedömde jag att det berodde på. Både i lördags och söndags satt jag ute och fick en del drag i nacken, och efter yogan igår var det något som låste sig i bröstryggen… och jag har fått käka antiinflammatoriska tabletter sedan dess.

Inflammationer i ryggen, och/eller själva tabletterna, gör mig trött, förvirrad och ledsen. Eller om det är omvänt; att jag får ont i ryggen när ledsenhetskänslorna kommer, jag vet inte säkert… men redan i lördags började jag känna av en oro över att J inte har hört av sig. Och vad det kan betyda.

Sov massor mellan lördag och söndag. Vaknade och kände mig lugnare än annars, men också sorgsnare, eller skörare… kämpade hela dagen med att få styr på tankarna och därmed känslorna. Det gick sådär… och sedan jag pratat med min bror och mötts av hans nuvarande attityd av att inte vilja prata om eller ens svara på mina frågor om J och vad som händer i hans liv (”vet inget, har inte frågat och han säger inget själv” sa brorsan, men jag är inte säker på att han är riktigt ärlig), blev det av någon anledning ännu svårare att hålla ifrån mig jobbiga känslor kring J.

I natt drömde jag att han hade bestämt sig för att stanna kvar i sitt äktenskap. Och även om jag på sätt och vis tycker att det vore det vettigaste, om han gjorde det, så innebär det ändå att han i så fall faktiskt har utnyttjat mig… och dit vill jag inte, i känslorna. Det gör ont och känns sorgligt.

Men det går i vågor. Mellan varven kan jag tro att han verkligen tyckte, och tycker, om mig. Mellan varven tänker jag på saker han sa och uppvisade som var orsakerna till att det kändes som om han skulle kunna vara ”rätt” man för mig. Och däremellan tänker jag på saker han sa och gjorde som… inte stämmer med någon jag vill leva med. Ibland känns det som om det viktiga inte är om han tycker om mig utan vad jag känner för honom – oftast känns det så. Ibland… och det är kanske det som är svårast att hantera… så saknar jag honom bara.

Jag tänker också en del på hur lite jag hann lära känna honom, på det inre planet. Eller – hur det han gjorde när han lämnade mig, misstämmer så illa med personen han uppvisade medan vi var tillsammans att det blir omöjligt för mig att bedöma vem han egentligen är… och så hoppas jag, när orken finns, att det ska visa sig att han är en hederlig människa. Inte bara i ord, utan i handling.

Det är det jag saknar mest. Känslan av att ha hittat en schysst, tänkande, vettig man som bryr sig om både människorna och världen i stort…

Dags att sova. Har packat klart, i stort sett. Reser iväg ett par dagar i morgon bitti, i jobbet. Tror att det kommer att bli givande och kanske även avkopplande.

Annonser