Får syn på saker

När jag började öva på att känna mer tydlig medkänsla med andra och att föreställa mig andras lidande för att förstärka medkänslan gjorde jag som Dalai Lama föreslår – började med mina närstående, eftersom det är lättast att känna för och med dem. När man har lärt sig att känna medkänsla med dem ska man gå vidare till bekanta, sedan neutrala människor i sin omgivning och till sist ska man försöka känna lidandet hos sina ”fiender”, alltså människor som har gjort en själv eller ens närstående illa.

Då upptäckte jag att jag hade lättare att känna med t ex min pappa och hans fru, som är bland dem som har gjort mig mest illa i livet, än med t ex mamma, C eller t o m min dotter… märkligt. Tyckte jag, och försökte förstå varför jag reagerade så.

Jag insåg att när jag tänker på både min pappa och hans fru, så är det lätt att se deras rädsla och osäkerhet. Beter man sig så öppet fientligt och aggressivt som de båda har gjort, blir det så uppenbart att man måste må ganska illa i sig själv… medan både t ex C och min mamma är fantastiskt duktiga på att ge sken av att ha kontroll över allt i sin tillvaro. De skriver om sina egna historier i livet för att försöka intala sig själva och alla andra att de minsann aldrig är svaga, i underläge, sårbara, rädda, ledsna… och så fort de ser chansen att skaffa sig övertag över andra, så tar de den.

På ett rationellt plan kan jag inse att även det är tecken på att man känner sig otrygg och har ett behov av att försöka skydda sig mot potentiella angrepp. Men det blir inte lika uppenbart enkelt att tycka synd om eller känna värme för någon som håller uppe en sprickfri fasad av rostfritt stål.

Jag ska jobba mer på det också. Men vill notera att min reaktion var synnerligen oväntad för mig själv…

När J stack på det sätt som han gjorde, när han sa att ”vi får se om vi ses igen” och därmed inte visade alls att det spelade någon roll om vi sågs igen, så blev min första ryggmärgsreaktion att känna mig lurad, utnyttjad och väldigt sviken. Jag fick flashback-känslor från historien med bloggmannen, som visade sig vara en psykopat. Min hjärna klarade inte helt av att hålla isär ”vem J var” från andra erfarenheter under livet… och den första impulsen var att känna total maktlöshet, men även att klandra mig själv för att jag varit så dum, så lättlurad, så svag…

Efter att ha tumlat runt några veckor i försöken att förstå om jag blivit lurad eller inte, slog det mig plötsligt att det fick mig att må sämre om jag tänkte att han hade lurat mig än om jag tänkte att han inte hade gjort det.

Därifrån kunde jag faktiskt hejda tankarna, inte låta dem nå fram och ta över känslorna på samma sätt. Jag kunde faktiskt bestämma mig för att försöka att inte tro något alls tills jag fått veta av J hur det egentligen var… men jag mådde fortfarande dåligt eftersom jag inte visste om han någonsin skulle höra av sig igen. Han hade ju inte sagt eller ens antytt att han skulle göra det…

Någon vecka senare fick jag veta av min bror att J hade sagt att han skulle höra av sig till mig så småningom. Och även om han inte hade meddelat mig att han skulle göra det, så trodde jag faktiskt på det han sagt till brorsan – förmodligen mer än brorsan egentligen trodde på det. Och därifrån vände mina känslor, på något vis… inte så att jag blev helt lugn och trygg och glad på alla områden, men så att jag kunde förpassa ”J-historien” ur mitt omedelbara medvetande.

Någon vecka efter det kom till slut ett sms från J. Där han skrev att han skulle ringa mig inom inte alltför lång tid. Jag har inte svarat på det sms:et och han har inte hört av sig än, men jag tänker fortsätta lita på att han kommer att göra det när han känner att det är så bra läge som möjligt. Jag gissar att han hade tagit någon slags inre beslut när han skickade mig det; antingen att han tänker hålla ihop med frun trots allt, eller att han skulle ta tag i att faktiskt flytta. Till brorsan hade han inte sagt något alls, vare sig om äktenskapet, skilsmässan eller om att han kontaktat mig.

Jag har fortsatt att läsa böcker som på olika sätt handlar om att lära sig att bli lycklig. Dalai Lamas väg handlar om att framför allt känna kärlek och medkänsla med alla kännande varelser, att välja att se att alla faktiskt lider på något vis och av någon orsak och att man själv växer i andlig utveckling genom att innerligt önska att alla kännande varelser ska bli befriade från lidandet. Andra kloka ”tänkare” lägger fokus på att känna tacksamhet och att vara generös, eller att meditera och att våga uttrycka hela sin riktiga personlighet.

Och när jag använder en del av de övningar som rekommenderas, får jag syn på ideligen nya saker hos mig själv…

Jag inser att jag inte ens har sett att jag inte lyckas förlåta mig själv.

Jag har lagt på mig, på just de sätt som M gjorde och som jag därmed fått tillfälle att verkligen gå till botten med, alldeles orimliga ansvar för att människor har sårat, svikit eller skadat mig. Når man inte fram till den som skadat en och inte kan få den att förstå hur illa den gjort en eller att återta det ”normala” moraliska förhållningssättet och beteendet som den uppvisat fram till den punkten i livet, så blir det omöjligt att blunda för det faktum att den människan sätter lägre värde på en själv än på (alla) andra omkring sig. Och då blir det svårt att inte känna sig väldigt kränkt… och finns det då ingen omkring en som reagerar och försöker ge en upprättelse, så blir det ännu svårare att inte ta på sig skulden och orsaken till att den andra väljer att kränka en. Det behövs inga logiska förklaringar – den känslan infinner sig lätt, och stannar kvar, utan att kräva rationalitet…

Jag får syn på att jag lägger på mig själv skulden för att exet inte ville leva med mig mer. Och att jag inte riktigt har släppt honom – jag vill inte ha honom tillbaka, men jag har inget agg till honom och har egentligen aldrig haft, jag känner både kärlek och medkänsla med honom och förståelse för hans val, och jag tycker nog någonstans att det är han som är ”rätt” och jag som är ”fel”… den delen av mig som redan som barn lärde sig att jag var oälskbar, har kommit fram till att det bara var logiskt och självklart att han inte ville leva med mig mer. Det är inte så väldigt snällt av mig – mot mig

I natt vaknade jag i en dröm där jag sa, om honom: ”jag släpper dig nu, jag låter dig gå”… kanske är det verkligen ett steg i en fungerande frigörandeprocess. Jag hoppas det. Det är dags att jag börjar veta att det går hur bra som helst för vem som helst att faktiskt älska mig.

Det har funnits några människor, de senaste ca 10 åren, som har betett sig kränkande mot mig på sätt som jag inte kunnat föreställa mig att man kunde och som jag därför inte kan hitta några egna, inre förklaringar till, som handlar om mänsklighet och respekt… och när jag inte kan förstå varför människor väljer att bete sig grymt mot andra, när jag inte kan se mänskliga förklaringar, så blir det väldigt svårt att känna med dem. I synnerhet när jag samtidigt tar på mig skulden för att de beter sig så mot mig

Jag har insett att resultatet har blivit att jag verkligen fått svårt för att tycka om människor. Jag blir ofta irriterad över att människor, både sådana jag känner och ”folk på stan”, beter sig klantigt, själviskt, har svårt att både fatta och att göra saker rätt. Det har blivit allt längre till medkänslereaktionen, som tidigare i livet har varit min självklara… och jag inser att det till slut har gjort mig till en mindre sympatisk person.

Och vid den insikten ser jag att jag inte ens har kommit på tanken att förlåta mig själv. Att ge mig själv ”rätten” att ha blivit lite känslomässigt demolerad av att ha farit illa av andras beteenden… jag kan fortfarande enkelt tycka att andra som har farit lika illa som jag, har begripliga och rimliga orsaker till att ha blivit lite skadade, lite kantiga, ganska rädda och därmed ibland lite svåra att ha att göra med. Men jag själv… näe, där har jag tydligen inte tyckt att det går att känna medkänsla och förståelse. Jag har kanske sagt att jag tycker det, men jag har inte känt det själv… och jag har funderat en del på att jag insett att jag har väldigt svårt för att ta till mig andras kärlek.

Och nu har jag till slut börjat se på mig själv med mer ömhet. Jag har börjat snudda vid medkänsla för mig själv. Och jag märker att det öppnar dörrar i mig till känslor som har känts så förtvivlat avstängda under så många år… och som jag inte har kunnat hitta nycklarna till, hur mycket jag än har försökt. Det är lång väg kvar, men jag har i alla fall börjat känna, och inte bara tycka, att livet är fullt av små och stora saker att bli glad över…

Ju mer jag medvetet tänker på människor omkring mig med medkänsla och med en vilja att de ska slippa lida, desto tydligare blir det för mig hur ofta mina omedvetna tankar vanligtvis tänker negativa saker. Både om människor och andra företeelser. Jag tänker också oerhört ofta positiva tankar, men jag har vant mig, de senaste uttröttade åren, vid att mer känna avstånd, oförståelse och irritation över att människor inte lever upp till de självklara intelligens- och hänsynsrelaterade beteenden som jag själv faktiskt gör utan att ens tänka.

Får man för lite förståelse, medkänsla och stöd från sin omgivning, så blir man till slut dränerad på sin ork att känna med andra. Och jag har tänkt mycket på hur jag ska bära mig åt för att ”tanka” så att det åter ska bli balans i mitt liv, men utan att jag får något alls utifrån… det har sett ut som en omöjlig ekvation. Men nu tror jag att jag kanske har börjat hitta en väg som inte dränerar mig på ännu mer kraft.

Jag får syn på att min förmåga att ”genomskåda” människors ohederliga avsikter, har blivit ett raster som får för mycket utrymme. Jag ser också att jag har byggt det rastret för att jag har varit rädd – rädd att bli angripen (eftersom jag faktiskt blev det, som liten), och rädd att ingen ska kunna tycka om mig för den jag är (eftersom mina föräldrar aldrig har gjort det). Enligt utsago var ett av de första ord som jag sa, som liten parvel: ”farligt”…

Jag är en känslig människa. Jag har en självklar inbyggd känsla för moral, hänsyn och allas lika värde och rättigheter. Och de flesta har inte det, på samma sätt. Det finns orsaker för mig att vara redo för att behöva skydda mig… men jag tror att den reflexen har tagit över för mycket, att den reaktionen går in automatiskt oftare än den behövs. Att den har bidragit till att göra mig mindre lycklig, på det vardagliga grundplanet, än jag egentligen har kapacitet för att vara…

Jag tänker på att min farmor var ganska ordentligt paranoid under min pappas uppväxt. Jag har hört historier, framför allt från ”grannbarnen” kring pappa och hans syskon, om farmors orimliga anklagelser och fixa idéer kring hur andra ville henne illa. Hon hade hunnit bli tryggare tills hon fick barnbarn, vi såg inte mycket av det där extrema kontrollbehovet. Men jag tänker på att det finns i mina gener, och säkert delvis också socialt överfört, via pappa… och jag anar att känsligheten, sårbarheten, är en egenskap som finns i familjen.

Jag vet inte om jag lyckas lära mig att bli mindre rädd för att inte vara omtyckt som den jag är. Men jag tänker fortsätta att utforska vad jag hittar, längs den här vägen som jag har börjat gå… och strävar efter att våga vara mer konsekvent lycklig och att försöka lita mer på att allt ont som människor gör, inte nödvändigtvis är av ondska eller direkt illvilja. Jag har insett, av egen övning, att det faktiskt går att tänka annorlunda kring människor och saker som händer, och därmed få en helt annan bild – en som inte är så svart och hård…

Och jag är glad att J inte har hört av sig än. För jag känner att jag behöver mer tid att både utforska och utveckla mig själv.

Annonser