Vad hindrar mig…

… från att tänka och känna kring mitt liv i sin helhet, det som har varit och som är, i termer av ”fantastiskt innehållsrikt, spännande, magiska och utvecklande människor, situationer, sammanhang”? Vad hindrar mig att känna stolthet över mig själv, och ödmjuk tacksamhet över de möjligheter som andra människor bidragit till att ge mig?

Svar: jag.

Min hjärna hindrar mig från att känna kring alla omvälvande upplevelser som mitt liv har bjudit på, att det har varit ett välfyllt äventyr, en resa att känna tacksamhet, glädje, stolthet och ödmjukhet inför.

Min hjärna har för vana att bli väldigt orolig och olycklig när människor beter sig på sätt som innebär att det som jag vill och förväntar mig inte blir på det sättet. Min hjärna har väldigt svårt, för att inte säga oftast inte tillstymmelse till förmåga, att sortera in upplevelserna i mönster som säger ”jädrar i min lilla låda vad jag har fått mycket, av detta lilla liv som jag levt hittills!!!”

Många människor lever förutsägbara liv där de sällan möter människor eller ger sig in i situationer som tvingar dem att tänka några varv till – att utvecklas. Jag tror att många av dessa beklagar att de inte vågar kasta sig ut och ta för sig, prova, chansa, se vart det leder… kanske handlar ”kändisvurmen” som de flesta trots allt har, om att man önskar att man hade vågat prova om man själv kunde ha lyckats med det där som ”kändisen” gjort.

Jag var ute och åt med nyaste kollegan igår, för att fira att vår stora arbetsintsats är sjösatt med vad som ser ut att vara ganska lyckat resultat. Och för att få prata personligt utan att hela tiden bli avbrutna… och jag berättade historien om J.

Det var länge sedan jag pratade om honom nu. Länge sedan jag tänkte på något strukturerat sätt på det som hände. Och jag tror att det var bra för mig att berätta alltihop från början till slut för en människa som inte visste egentligen något alls innan… när jag nu inte kan få några svar från J, så är det nog bra för mig att göra mina beskrivningar om det som hände, och på det viset till slut kanske komma fram till en ”sanning” som känns tillräckligt sammanhängande och trovärdig för att jag ska kunna slå mig till ro med det, och gå vidare.

Jag har i alla fall kunnat konstatera att den här gången fungerar det inte tillfredsställande att se till att hålla mig sysselsatt med ”konstruktiv vardag” för att smärtan och sorgen ska glida undan i bakgrunden till slut… och det kan jag inte tolka på annat sätt än att mina känslor kring J inte handlar om en ”överreaktion”. Det är en verklig kris, och en händelse som jag verkligen måste bearbeta. Även om det också är bra att jag kan ägna mig helhjärtat åt helt andra saker än att tänka på honom.

Nå. En annan insikt som jag fick efter att ha pratat med kollegan, var att de historier ur mitt liv som jag berättade för kollegan om igår är sådana som jag också berättat för J. Och någonstans i allt detta så får jag syn på att… jösses så mycket jag har hunnit uppleva under de drygt 40 år jag har levat. Så många människor jag har fått lära känna, så många situationer som jag har provat på trots att de inte alls har legat i linje med min ”vanliga” personlighet eller vad jag kanske egentligen hade vågat om jag hade tänkt efter tillräckligt länge… 🙂 Genom att tro människor om gott, många gånger lite för länge med följden att jag har blivit utnyttjad eller överkörd, så har jag fått veta mer, lära mig mer, komma närmare och längre än de allra flesta människor får…

Faktum är att med de flesta människor som jag har lärt känna, för kortare eller längre perioder, så har jag fått ta del av sådant som få eller inga andra människor har fått, hos dessa människor. Jag har fått befinna mig i områden som… ja, jag vet inte hur jag ska beskriva det, men begreppet ”orörd mark” kommer för mig.

Just idag känns det som om jag både kan och vill betrakta händelserna de senaste åren som har känts så arbetsamma eller smärtsamma, som rikedomar i mitt liv.

I medelåldern är det många som strular till sina liv alldeles våldsamt, byter partners eller jobb eller skaffar en HD eller säljer huset och flyttar till Australien… och jag tror att det för många handlar om att man tittar tillbaka på sitt liv och ser en radda år av feghet, bekvämlighet, ”göra som alla andra”. Många uttrycker det som att de har svikit sig själva eller lämnat sitt ”äkta jag” bakom sig, men jag tror att det egentligen oftare handlar om att man ser att man faktiskt inte har gjort eller upplevt särskilt mycket under livet. Man har inte tagit risker, inte vågat kliva utanför ”de gängse ramarna”, tackat nej när chanserna har landat framför ens fötter…

Och kanske är det därför som jag inte känner av någon medelålderskris av det slaget som t ex J gör. För att jag har klivit in i situationer, sagt ”ja” till människor och helt nya möjligheter, utan att vara helgarderad eller alltför rädd att bryta mot normerna.

Ja, jag känner mig rik, helt enkelt. Idag kan jag se det så. Jag har fått vara med om mycket. Och mitt sätt att vara för naiv, för godtrogen, för oförsiktig med mina känslor, ger mig trots all smärta också nya, intressanta, utvecklande upplevelser…