Ser en snutt av…

… ‘Octomum’, om Nadya i USA som har sammanlagt 13 barn. I scenen som jag och dottern ser, röjer Nadyas mamma runt i huset som en hysterisk virvelvind och bråkar med alla och skapar kaos. Hon står och gormar på sin dotter om att hon är så otacksam för ‘allt de gjort för henne’ och om att hennes liv blev förstört sedan hon fick så många barnbarn, medan Nadya relativt lugnt säger åt sin mamma att ”du kan inte gå till tidningarna och prata en massa skit om mig, du förstör ju för familjen genom att göra så” och att hon inte får komma dit och skapa kaos…

Givetvis är tillvaron kaotisk med 13 barn under åtta års ålder. Men på det hela taget verkar Nadya tycka om att vara med sina barn, och hon ger intryck av att engagera sig på ett sätt som får mig att spontant utbrista till min dotter: ”man måste ju säga att hon gör det bra som mamma, med tanke på vilken hemsk mamma hon själv har och hur dålig deras relation är”… och dottern håller med. Jag konstaterar att jag kan känna igen mig i situationen mellan Nadya och hennes mamma; sådär beter sig min mamma också när hon inte får som hon vill och allt inte får handla om henne, men oftast när ingen är där och ser det mer än jag.

Inte förrän jag står i köket en stund senare slår det mig: ja, detsamma kan man faktiskt säga om mig. Att det är ganska fantastiskt att jag har kunnat bli en såpass vettig mamma, med tanke på min mamma och vår relation… och när jag säger det till dottern skrattar hon och säger att hon just tänkt detsamma.

Inte många knop har jag gjort idag. Yogat, läst ut den bra boken, och inte ens varit utanför dörren… 🙂 Städade och tvättade ett par maskiner gjorde jag igår, och något mer är inte viktigt att prioritera just nu. Vila, mest… ska väl slå en signal till bloggvännen också innan det blir för sent.

Började skriva ett svar till M, vars senaste mejl var en räcka självömkanden som passade osedvanligt illa ihop med ‘kraven’ han ställt på mig om att jag borde ha förstått att saker skulle gå precis som de gick, med J. Det jag skrev idag är ganska… brutalärligt. Kanske mer än jag borde… så jag låter det vara, skickar det inte nu utan känner efter lite mer innan jag skickar det.

Funderar på J på lite olika plan, till och från mest hela tiden. Saker som vi diskuterade och saker som han sa i början, känns inte helt bra. Jag förstår att hans förhållningssätt till kvinnor (till vänner och familj också) inte alla gånger är så respektfulla… men också att han pratade om att han kände det som om vi passade ihop, att han var stolt över att visa upp sig med mig och att han ville komma mig så nära som det bara gick.

Det går faktiskt inte att förstå steget han tog till att uttrycka att ”framtiden får bestämma om våra vägar möts igen”. Det går inte att förstå att han kan ha visat så tydligt och konsekvent hur mycket han tyckte om mig, för att sedan inte tycka att det spelade någon roll om vi alls har någon kontakt med varann under resten av livet… inte utan någon förklaring som gör det mer begripligt hur han egentligen fungerar, känslomässigt. Av det jag vet i nuläget kan han mycket väl vara en psykopat. Det är i alla fall inte möjligt för mig i nuläget att lita på honom alls… och när jag tänker mig in i situationen att vi skulle träffas, nu, så kan jag inte ens tänka mig att krama honom. Så litet är mitt förtroende för honom, utifrån hur han har agerat.

Jag frågade min dotters far som hastigast mitt i allt förra veckan, hur han hade det med kärleken. Han skrattade lite och sa ”jo, det är nog bra”… och så sa han att han ju är ihop med tjejen som bor ca 60 mil bort, att hon kommer hit och hälsar på nästa helg eller så, men att han fortfarande är förälskad i sitt ex som valde att flytta ifrån honom och bryta förhållandet kring jul… Hon är tydligen inte intresserad av att fortsätta ha ett förhållande med honom, och antagligen är det det som gör att han inte kan släppa henne känslomässigt. Som de allra flesta människor fungerar han tydligtvis så att han vill ha det som inte är tillgängligt.

Jag frågade honom om hans nuvarande vet om att hans känslor är för exet, och det hade han inte precis sagt… korkad är han visst inte att han väljer att vara ärlig mot någon som han vill ha kvar i brist på bättre. Jag skulle tro att hans moral liknar J:s, men nog är några snäpp värre, faktiskt… märkligt. Han är verkligen en helt annan människa nu än den han var när vi var tillsammans.

Men det som slog mig var hans lättsamma attityd till ”kärlekarna”. Om jag vore en av hans kärlekar så skulle jag bli rejält upprörd om jag fick reda på att han utnyttjade mig så som han gör med dem han ”dejtar” på löpande band… men jag är inte säker på att de bryr sig så mycket, faktiskt. Det verkar vara relativt ovanligt att folk förväntar sig ärlighet i sina relationer. Det vanligaste förhållningssättet hos människor verkar vara att inte fråga eller ta upp saker som kan tänkas göra ont att få veta; tydligen lever de flesta hellre i en lögn. Jag inser att jag är väldigt annorlunda, även i det avseendet… jag vill verkligen veta, även obekväma saker som att jag blivit lurad eller utnyttjad eller sviken. Jag vill veta vad som gäller, för det som får mig att må allra sämst är att i efterhand få inse att andra visste om att jag gick där som en jävla idiot och lät mig bli bedragen och sviken… men så är det tydligen inte för de flesta. Jag antar att det handlar om att man har olika uppfattning om ”självrespekt”, eller att många helt enkelt saknar sådan helt.

Jag tror dock att jag skulle behöva hitta ett lättsammare förhållningssätt till människors brist på moral och samvete. För att själv få det lite lättare i livet. Eller, på det hela taget har jag i princip helt slutat att uppröras när jag får veta att folk pratar skit bakom ryggen på mig eller missbrukar mitt förtroende på andra sätt – men när det gäller en kärleksrelation som jag ska vilja satsa på, så har jag svårare för att rycka på axlarna och strunta i att jag blir utnyttjad eller sviken. Förmodligen skulle jag behöva vänja mig vid att det är så människor är… de sviker, de ljuger, nästan inga människor lever efter den moral som de påstår sig ha. Så det är lika bra att förutsätta att man blir lurad, vad den andra än säger eller gör… eftersom jag far så illa av sådant här som hände med J. Jag såg inga tecken, inte ens så här i efterhand kan jag se att det fanns något som jag borde ha reagerat på som en signal om att han inte menade ett ord av alla de fina som han sa…

Kanhända blir livet lättare att leva om man verkligen inte litar på någon levande själ. Har man inga förväntningar på att andra ska vara det minsta hederliga så slipper man bli upprörd när man blir sviken. Jag får försöka sänka mina förväntningar på människor ännu mer… nu är de på marknivån ungefär, och de måste nog ner en bit under den för att stämma med verkligheten.

Ska ta en promenad och sedan sova. Det blir fullt ös på jobbet de närmaste dagarna… antagligen sena kvällar också.

Annonser