Jamen nämen så att visst va, liksom…

Tänk att det faktiskt står så väldigt lite stilla i mitt liv. Jag tycker att jag oftast verkligen strävar efter lugn, ro, fokus… och när jag tänker efter och tittar efter på mitt liv, så inser jag alltsom oftast att det mesta har högre tempo i mitt liv än i de flesta andras.

Det är ett av de större skälen till att det har blivit lite gnissligt med C de senare åren. Att mellan de gånger vi pratar så har det faktiskt hänt så väldigt mycket mer i mitt liv än i hennes… och hon blir på något sätt avundsjuk på det. Eller får prestationskomplex. Eller något sådant. Vilket jag tycker är både sorgligt och frustrerande…

Man är inte en bättre, viktigare eller intressantare människa för att det händer mycket i ens liv. Men inte heller en ytligare, mindre seriös eller viktig människa. Men i dagens självcentrerade tidevarv så ska väl alla tävla om uppmärksamheten, helt i enlighet med lilla larviga Anton i c/o Segemyhr (som har som sitt högsta och enda mål i livet att synas i TV)…

Nu har jag i alla fall haft ett antal dagar då jobbet har tagit allt av min mentala kapacitet. Parallellt med att min dotter fyller år, och det har varit ett oherrans firande av henne… det har inte varit mer än enstaka minuter här och där att tänka och andas på.

En dag med familjen. Dotterns far, farmor med man, lillasyster och hennes mamma med ny man och ny bebis. Massor av vänner till dottern… trevligt. Livligt som bara den, men bara glada och trevliga miner hos alla. Nyaste medarbetaren sa idag att h*n tycker att det är fantastiskt att vi kan umgås så avslappnat, alla ex och nya och barn och äldre som hör till både nya och gamla partners… och visst är det trevligt. Jag är absolut väldigt glad att alla hör till, alla både känner sig välkomna och låter andra vara välkomna, när vi ses kring familjeangelägenheter. När exet fyllde 40 ingick min dotters pappa och lillasysters mamma (innan lillasyster fanns) bland gästerna… och det har varit många hårda situationer med dessa människor, men när vi ses och firar någon eller något så är alla trevliga. Det är inget som ens behöver pratas om.

Och idag blev det en tiotimmarsdag på jobbet. Fått otroligt mycket gjort, och känner väl inte riktigt att situationen är under kontroll – men inte heller att den är helt utom kontroll… 🙂

Under eftermiddagen kom chefen in för att prata om en utbildning som jag nämnde att jag var intresserad av precis efter semestern. Jag tänkte att den nog var lite för storslagen, och kanske något snäpp ovanför min roll för att han skulle nappa på den som fortbildning för mig… och glömde faktiskt bort den.

Och så kom han idag och sa att han tyckte att jag skulle delta i den där utbildningen. Som innebär några dagar utomlands… och med ett fokus som snarast är på hans nivå. Och just då, när han kom med det beskedet, så var jag fullständigt uppslukad av det nuvarande jobbet… så jag reagerade egentligen inte.

Men när jag gick hem… insåg jag plötsligt vad det var han sagt.

En knapp vecka, på egen hand, i ett europeiskt land en bra bit hemifrån och i en stad som jag känt intresse för att besöka under ett längre tag… och en utbildning som, som brorsan sa när jag ringde och sprudlade lite till honom, kan innebära ett avgörande steg för mig i livet – ”och så träffar du kanske någon trevlig människa där… ;)”

Shit.

Om jag gör detta… så blir det det modigaste som jag gjort på länge… ja, jag har ju hoppat på jobb och kurser utan minsta lilla fallskärm, för ett par år sedan. Men i år har jag inte gjort något så modigt – ännu… 😉

Och den första känslan var: nej men aldrig i livet att jag gör det. Flera hästlängder för osäkert och läskigt, på massor av sätt… fast sedan… när jag pratade först med dottern och sedan med brorsan, och båda sa att ”det är klart att du vågar!”, vilket brukar få mig att backa ur totalt… så… ja, när jag kände efter så kändes det som… jo. Jag vill.

Och när jag tänkte på hur min chef presenterade sitt svar för mig… så insåg jag också vilken hedersbetygelse det är. Från honom, till mig.

Till slut började jag tänka på… den rollen som utbildningen handlar om. Som är en som jag har haft, men inte på något formellt sätt har just nu. Och att min chef nog tror på mig… tror både på mitt behov av nya utmaningar för att stanna kvar i det här jobbet, och på min kapacitet att växa till en roll inom organisationen som jag inte har just nu. Hans respekt för mig, både kompetensmässigt och karriärsmässigt.

Och att jag helt har tappat förtroendet för mig själv i en ledande roll. Liksom gett upp – både utifrån erfarenheterna under det senaste året, men också utifrån min ork…

Men att det kanske är dags att plocka tillbaka det självförtroendet. Inte nödvändigtvis för att göra något åt saken just nu, men för att komma ihåg att jag faktiskt inte är så jädra usel på det som det har känts under den senaste tiden… för att växa, i min självbild. På det yrkesmässiga planet.

Och så tänkte jag på att min chef gör vad han kan för att visa mig hur mycket han värdesätter min kompetens och mina insatser i arbetet. Att han faktiskt ger mig i princip vad jag vill, för att få behålla mig… det är faktiskt rätt stort. Betyder en hel del för mig. Eftersom jag respekterar min chef rätt mycket.

Nu har jag i alla fall fått något att fundera rejält på under helgen. Som chefen sa, innan han gick… 🙂 Skaffa pass. Shoppa lite, kanske. Och förbereda mig genom att läsa en del inom området… ja, en liten motivationsfaktor som kanske är just vad som behövs för mig, just nu.

Men shit pommes frites. Det är kanske inte som ett år på svenska ambassaden i Kina, men det är väldigt stort ändå, på andra sätt… kanske ett startskott för en del av mina drömmar för framtiden.

Dottern är på födelsedagsfirande med kompisarna. Det blir förmodligen ordentligt sent innan hon kommer hem. Jag hoppas väldigt mycket att hon har roligt.

Min bloggväns sambo ringde under kvällen och vi pratade faktiskt i ett par timmar. Om min vän och hennes hälsoutveckling, men också om annat som hör livet till på olika sätt. Trots att jag egentligen inte känner honom alls, och inte alla gånger har varit så himla glad för hur han betett sig i relation till sin familj, så känns även han som ”familj”.

”Min familj
är de som vill
höra samman, finnas till
för varandra
stark och stor
här är vatten
tjockt som blod…”

Vilket osökt påminde mig om den homosexuella kollegan jag träffade i fiket idag och som jag hade himla kul med på festen för ett år sedan, som verkligen uttryckte besvikelse när jag sa att jag inte hade tänkt gå på årets fest… så kanske anmäler jag mig på måndag ändå. Min känsla är att det är för nära inpå en tidigare fest med samma grupp människor, men faktum är ju att det är en stor grupp människor och att jag inte har hunnit ha kanonkul ihop med alla, än… 🙂

Ja jösses vilket rikt liv jag har. För det mesta har jag massor av skäl till att känna mig lycklig… även när jag bråkar med M, eftersom vi faktiskt verkligen bryr oss om varann på riktigt.

Det är soliga morgnar med fortfarande grönt på träd och mark och klar, sval luft. Massor av tillfällen att känna livet i sig… så mycket att vara tacksam över.

Så är det.

Annonser