Ja inte står det still, inte…

Har njutit av solen idag. Och så har jag funderat en hel del på C, och vad hon har uttryckt den senaste tiden… igår berättade hon att mannen som hon sa sig ha ett ”sexuellt intresse” för i vintras vilket gjorde henne frustrerad, hade kommit förbi hos henne och bjudit in henne till festen som var i fredags. Hon sa att hon blivit glad över att det var just han, och så hade hon tänkt att hon ville ta sig tid att prata med honom och fråga vad det egentligen var som han kände i vintras – men hur det nu var så hade hon inte tyckt att det var så viktigt att fråga om det. Det enda som hon sagt till honom var att hon nu hade ett förhållande… och det räckte tydligen för att hon skulle känna sig nöjd, i relation till den där mannen. Jag sa att för mig så är det så att om jag vill veta eller förstå något så vill jag det oavsett om jag vill fortsätta den relationen eller ej – och att det verkade som om C mest behövde få visa för den här mannen att  ”haha, det finns någon som vill ha mig”… och hon höll med om det, i telefon igår.

Det har helt enkelt varit lite för många gånger den senaste tiden då hon har uttryckt värderingar och en moral som ser så otroligt illa ut och som misstämmer så väldigt mycket med min… så när jag ringde henne idag kände jag att det nog är hög tid att ta upp de här sakerna som jag har noterat en längre tid men inte lyft med henne.

Och… ja. Vi pratade i 3½ timme. Och allt som jag pekade på när det gäller hennes uppfattning om personligt ansvar, moral, att sträva efter att försöka vara en god människa och vitsen med personlig utveckling, gjorde hon inte ens ansatser till att försöka förändra i en mer konstruktiv riktning… det blev tyvärr tydligt att vi inte alls delar grundläggande värderingar längre. Hon ser människor som visar eller ”erkänner” känslor som svaga, hon uppfattar alla människor (och i synnerhet män) som att den enda drivkraften som de (inklusive henne själv) har är att försöka skaffa sig makt, kontroll och att gynna sig själv…

Den enda gången under samtalet då hon visade någon grad av vilja att granska sig själv och kanske förändra sig, var när jag nämnde att jag tyckte att det var ohederligt av henne att fortsätta att prata om D (pojkvännen) som om varenda sak de gör tillsammans är under logisk utvärdering av henne, när det är så enormt uppenbart att hon är kär i honom och har varit det från början – hon försöker få det att verka som om hon är tillsammans med honom av någon slags mer rationella skäl. Samma attityd som hon har när det gäller allt – som om hon vore superrationell alltid. Och det är uppenbart bull crap. reagerade hon… sa att ”du har rätt, jag ska titta efter på var jag egentligen placerar honom”… men att jag, på flera olika och enormt icke-angripande sätt utan med neutralt, frågande och försiktigt tonfall, visade att det inte alls är okej för mig att hon har valt att utvecklas till att bli en sämre människa och att hon inte ens försöker förklara varför hon gjort det valet, det struntade hon totalt i. Helt likgiltigt tonfall… inga svar, inte ens försök till svar. Lika ”svinaktig” attityd som hos de männen som hon förfasat sig så över, som hon hävdar har fått henne att tappa förtroendet för män…

Så till slut blev det så extremt tydligt för mig att den relationen som jag har haft med henne de senaste 7-8 åren, inte kan fortsätta på det sättet. Jag kan helt enkelt inte lita på henne på ett sådant sätt att jag kan anförtro henne saker längre. Så det sa jag. Till slut. Och hon reagerade lättsamt med att ”nej det förstår jag ju, men då får du göra så”… och det tyckte jag var väl magstarkt, så då sa jag något om att ”och det verkar inte bekomma dig överhuvudtaget”. Då backade hon lite, tänkte efter lite, och sa att det är klart att det kommer att kännas konstigt… bli tomt, att inte få mina förtroenden längre…

Och så försökte hon ta kontrollen över situationen igen innan vi la på. Genom att antyda att hon trodde att jag skulle må så väldigt dåligt under resten av den här dagen… ja, fy fanken. Jag sa bara att ”det är lugnt, jag ska göra yoga nu och sedan kommer dottern hem och jag ska laga middag till oss – hoppas att du ska få en bra resterande dag…”

Under dagens samtal, som alltså var väldigt lugnt och sansat, blev det till slut fullkomligt uppenbart att hon har gjort sig själv till en människa med så dåliga värderingar och så utan samvete att det är omöjligt för mig att fortsätta anförtro mig till henne. Och det känns… verkligen konstigt.

Som att göra slut. Typ.

Det känns helt galet turbulent kring mig, numera… och värre verkar det bli hela tiden. Fick den här ”spådomen” igen, på en sajt:

Olika känslor varje dag gör dig trött. Ha tålamod med dig själv. Denna förändringsprocess leder till positiva händelser.

Ja, det får jag tusan hoppas…

Annonser