I veckan var vi några som satt vid fikabordet och pratade om kommunikationsmedier via nätet. Sällskapet runt bordet var alla 50+, utom jag. Frågan om ”bloggande” kom upp, och ett par av herrarna framförde med emfas åsikten att alla som bloggar gör det bara för att få inbilla sig att man är viktig, att man syns, för att få bekräftelse… och jag sa inte så mycket. På det hela taget har även jag bilden av att många, särskilt bland de yngre, driver bloggar av de skälen… och jag förstod dessutom att herrarna i fråga inte kunde se mer nyanserat på ”behovet av att formulera sig”, så det kändes meningslöst att försöka förklara det. Men det är intressant att ta del av de diskussioner kring nätet som social arena, som kommer upp emellanåt vid luncher och fikan och då oftast från dem som inte själva har hittat formerna för sitt eget utrymme på nätet, eller alls använder nätet på det viset.
I fredags kväll ringde jag K och pratade en lång stund medan jag promenerade ut till den fantastiska solnedgången över det närliggande vattnet. När hon fick höra att det inte hänt något alls på ”J-fronten”, tyckte hon att det var väldigt dåligt, och hennes slutsatser av det lilla jag berättade som jag visste, var att ”det låter ganska mycket som skitstövel-beteende i mina öron”… Jag försökte förklara för henne att sedan jag själv kommit över (?) den första stora chocken över att han tydligen inte ens tycker att det är angeläget att alls ha en kontakt med mig framöver, och då gått igenom alla de svartaste tankarna och känslorna som alla slutade med att jag har förlorat allt slags mänskligt värde för J, så har jag kommit till insikten om att för det första så vet jag oerhört lite om vad J känner – det lilla han har meddelat mig i frågan har jag tolkat, och det mesta går att tolka på en massa olika sätt faktiskt – och för det andra så skadar jag mig själv mest genom att tänka att J är en skitstövel. Eftersom det, förutom en massa andra negativa effekter, innebär att jag i så fall totalt missade alla signaler om att jag borde ha undvikit honom från första början… i så fall fungerar min intuition inte alls, och jag kan då inte alls lita på mig själv. Den krisen är inget som jag har någon nytta av att genomlida om det visar sig att jag har tolkat nuläget fel.
När jag pratar med vänner och familj om J och det som hänt, så är jag numera väldigt mycket bättre på att komma ihåg att de, precis som jag själv, har sina olika ”filter” som beror på deras erfarenheter, bevekelsegrunder och drivkrafter (även i relation till mig). Jag klarar bättre än tidigare att hålla isär vad som är känslor och vad som är ”verklighet”…
Det som har slagit mig är att många i min närhet brukar tycka att jag är för snabb med att dra för negativa slutsatser när något ser ut att vara illa – och nu, med detta, så märker jag att när jag försöker se mer nyanserat på J och hans eventuella känslor och avsikter, så är de flesta väldigt ovilliga att tro att det kan finnas något mer ”gott” sätt att tolka vad J känner eller menar när det gäller mig. Tydligast märks det på C, som förmodligen tycker att det är lite skönt att hon har hittat en man som faktiskt tycker om henne och vill vara ihop med henne, medan jag (som det ser ut just nu) har blivit ratad av den jag tycker om… jag tror inte att hon vill skada mig, men hon har ett ”maktperspektiv” i precis allt som hon gör. Det lyser igenom i alla tolkningar som hon gör av andra människors beteenden…
Igår tog jag en snabb vända på stan i det närapå tropiska sommarvädret, och sedan blev det en stund i solen på gräsmattan med en stor glass, en mugg kaffe och en bra bok som jag läser just nu (och kommer att återkomma till här). När jag for till stan kände jag faktiskt att jag tycker att J är den som verkligen förlorar på om han slutar tycka om mig… jag är faktiskt en både trevlig, snygg, smart, omtänksam och intressant människa att leva med. Kanske roligare än han är… jag vet inte säkert. Men om han tror att han kan definiera mig som ”något använt och därför inte längre intressant”, så har han en världsbild som jag inte tänker ge mig in i att ens diskutera. Än mindre tänka på. Han sa att han tyckte att det syns på hur jag rör mig när jag går att jag har stark integritet… och så är det faktiskt. Är han den sortens man som delar in kvinnor i ”madonnor och horor” eller som tycker att människor är utbytbara, så säger det en hel del om hans personlighet men inget alls om mig. Då vet jag att jag inte vill lägga tid på honom framöver.
När jag solat så att jag kände mig nöjd gick jag in och städade ordentligt, dammtorkade och putsade speglar och tyckte sedan att det kändes ovanligt fräscht och skönt att vara hemma. När dottern kom från jobbet satte vi oss ute och åt kräftor, surrade en massa och spanade på grannarnas alla aktiviteter. Det verkar som om det var stora kräftätar-kvällen igår… 🙂 Sedan gick vi in, röjde undan, värmde hallonpaj med vaniljsås och spelade kort i flera timmar medan vi lyssnade på jazz-bluesig musik. Riktigt, riktigt mysigt… 🙂
Idag har jag putsat fönstren som morgonsolen kommer in genom. Bytt dammlister i de fönster jag tvättat också. Det är absolut ljuvligt vackert med solen som spelar genom lövverket och ger skuggor i mina rum… och så har jag ätit frukost och läst tidningen i sängen. Hittade några jobbannonser som skulle kunna vara intressanta att ta reda på mer om… har ett par annonser som ligger, där ansökningstiden snart går ut. Funderar på att skriva ansökningar och skicka iväg… inte för att jag vill flytta dit där jobben är, men mer för att ta reda på om jag alls kan vara intressant för den typen av jobb. Fast precis just nu har jag ju som allra mest att göra på jobbet, samtidigt som dottern fyller år och vi får besök av släktingar under veckan… vi får se hur jag gör.
Nu blir det lite sol, kaffe och läsning på balkongen en stund.
Leva livet 