På väg från jobbet…

… när det var bara jag och en till kvar, lite innan fem… så tänkte jag att jag tror att jag en gång i tiden faktiskt har varit en rätt kul tjej.

Så känner jag mig inte längre.

Idag, när soldiset är ljummet och kvällen som gjord för att umgås med trevliga människor, känner jag mig både tråkig och uttråkad.

Jag sörjer kärleken som både kom och försvann så snabbt och plötsligt att jag inte hann med att fatta vad det var som egentligen hände. När jag försöker minnas hur det var, och kändes, medan J fanns i mitt liv, så kan jag inte… det är som om det hade varit en dröm, alltihop.

Kanske var det det också.

Det känns som om jag… var på väg någonstans, med mitt liv, när J dök upp. Som om det ändå fanns någon… inriktning. Eller om det var en bas, kanske. I mig. Och nu känns det som om jag klev in i tvättmaskinen på ett stillsamt trettiogradersprogram, för att sedan kastas ut i farten från det som visade sig vara en av de våldsammaste centrifuger jag sett maken till… jag är liksom lite chockskadad, och har fått minnesförlust och allmän overklighetskänsla.

Pratade med brorsan idag igen, och idag frågade jag honom om han pratat mer med J. Han sa att han hade ringt honom i förrgår och försökt prata jobb, men att J verkat totalt likgiltig. Rätt upp och ner, bara, på alla vis… och brorsan sa, med lite avig attityd gentemot J, att de brukar pratas vid dagligen annars och att J alltid brukar ringa brorsan när han är ute på jobb. Men sedan J dumpade mig har han knappt hört av sig alls… så brorsan lät som om han bestämt sig för att stryka J ur sitt liv… typ. Jag försökte säga att om det nu är som J skrev till mig, att han föraktar sig själv för det han gjort, så mår han kanske inte så bra med sig själv och livet överhuvudtaget. Kanske ”försvarar” jag honom utan att han förtjänar det… vad vet jag. Det kan förstås lika gärna vara så att J har gjort sig själv till en skitstövel. Men tills vidare så… orkar jag faktiskt inte tro det. Det gör mig illa, att tro det… och visar det sig så småningom att han är en människa som inte är värd att vare sig känna eller tänka på alls, så får jag väl hantera det då. Just nu behöver jag få tro att något av det mänskliga som han visade mig, faktiskt var på riktigt… jag orkar inte med fler svin i mitt liv just nu.

Även om han skulle vara ett sådant.

Igår på affären sa dottern att hon såg vår gamla kompis M, som gick in i en psykos för ett antal år sedan och som jag till slut inte orkade försäkra, när hon ringde varje dag, att hon inte är en terrorist… och jag drog mig undan, då. Jag hade för fullt upp med arbetsamma saker att hantera i mitt liv, och hon saknade förmåga att engagera sig på något användbart sätt i mina bekymmer. Jag blev hennes snuttefilt, tills jag inte orkade längre och slutade svara i telefon… Nu ringde hon mig härom veckan. Sa att hon sett mig på affären, jag såg inte henne då och hade inte sett henne nu heller antagligen om inte dottern sagt något… och då när hon ringde sa hon att hon hade blivit så fet. Jag tänkte att det väl inte var så troligt att det stämde, hon var lite mullig innan också och hade nog inte lagt på sig så mycket som hon kände det… men nu fick jag se själv att hon åtminstone hade blivit… liksom plufsig. Särskilt i ansiktet, och jag skulle gissa att det beror på medicinerna hon får för den psykiska hälsan…

Och så tänkte jag på att nu har jag ägnat extra mycket tid åt bloggvännen som blev sjuk. En fin och varm människa, men också hon en sådan som jag inte har något utbyte alls av att prata med… jag har funnits för att stötta, se och förstå henne. Jo, jag har pratat om mina funderingar med henne också, men hon har så gott som aldrig förstått vare sig mina tankar eller varför andra människor kan tänkas bete sig som de gör… människor är ju olika, och det är inget fel med att vara på det ena eller andra sättet. Jag tänker bara just nu att de som söker sig till mitt sällskap mest är sådana som tar energi av mig… och själv blir jag väl en sådan som tar energi från andra i stället, de som orkar lyssna eller försöka bry sig lite ibland.

Ringde C nu på kvällen. Hon var på fest med ett gäng hon dansar med. Och hennes liv har, såvitt jag förstår det, fått ett rejält uppsving på den positiva sidan – hon är helt klart förälskad i sin D, och de är ett par har de kommit fram till. Jag missunnar henne inte det på minsta lilla vis, men kontrasten mot hur det känns i mitt liv just nu blir ganska stor… jag vet att det har varit omvänt också, för det mesta har det varit i mitt liv som det har hänt en massa saker. Både roliga och jobbiga.

Det blir i alla fall mer påtagligt för mig, just nu, att jag inte har någon att vare sig göra saker med eller prata med… och jag känner mig tråkig. Sensommaren är ljuvlig, och jag gör absolut ingenting… att gå ut på lokal själv känns varken intressant eller som något jag skulle våga om jag ville.

Jag inser att jag inte är något kul sällskap för någon just nu – ja, möjligen för J, om han hörde av sig… men jag har ingen längtan efter att festa eller umgås med andra. Jag är nog bara en aning deprimerad, tror jag… och har varken ork, lust eller inspiration att ta mig ur det läget. Det får väl vara som det är.

Jobbet… går väl an. Jag jobbar på och gör rätt för mig, men bryr mig inte egentligen och vill inte vara där. Vete tusan vad jag ska göra åt saken… åt livet. Överhuvudtaget.

Varje gång som det ser ut att kunna bli lite mer normal skjuts på mitt liv igen, så som det var tills det tog slut med exet… så händer det något starkt negativt som inte bara ändrar farten och inriktningen utan dessutom tar ifrån mig så mycket energi att jag behöver massor av tid för att samla ihop lite igen… och egentligen räcker det inte med tid.

Jag har sagt det förut – det räcker inte att bara vila. Har man blivit av med en massa energi så behöver den ersättas – till slut är underskottet så stort att man inte självläker…

Annonser