Sortering

Dagen började med att jag tänkte att det verkar uppenbart att J inte alls bryr sig om huruvida jag tycker om honom eller ej. Eftersom han varken besvarar mina frågor som jag bett honom om, eller på något annat sätt visar att han vill hålla kvar mina känslor…

Och så tänkte jag att jag för min egen självrespekt alltså borde försöka radera honom och hans betydelse ur mitt medvetande.

De tankarna fick mig inte precis att må bättre. Så jag tänkte att det nog börjar vara dags att jag försöker skapa mig ro i sinnet, så att jag kan tänka mer… nyanserat, övergripande, realistiskt.

Tog på mig regnkläderna och gick ut medan jag pratade med favoritexkollegan i telefon. Vi konstaterade ganska omgående att dagens väder inte inbjöd till lekparksbesök med hennes ganska små barn… och så pratade vi lite om jobb, om min bloggvän och hennes sjukdom och hur allt känns kring det. Och så sa jag till exkollegan att det kanske på ett sätt har varit bra för mig att det här med min väns sjukdom hände precis just nu… att det kanske har hjälpt mig lite att i alla fall inte tänka för mycket kring J.

När h*n sa att h*n ville höra vad historien om J egentligen handlade om, berättade jag så kortfattat jag kunde men ändå med ett försök att ge en så nyanserad bild som möjligt. Jag märkte att h*n bitvis nog hade svårt att koncentrera sig eller behålla intresset, för när barnen hittade på stökiga lekar i bakgrunden fick h*n några rejäla utbrott på dem… jag vet förstås inte i hur hög grad kraften i utbrotten handlade om att h*n kände sig ”ockuperad” av mig, och hur mycket det handlade om en utmattning kring att vara så mycket med barnen som det ändå blir när det är sommarlov.

I slutänden sa exkollegan att h*n hade lika svårt att förstå vad J egentligen känner och varför, som jag känt. Jag tänkte på att å ena sidan tror jag att vänner ofta ”håller med” en när man lider av känslokval (vad det än gäller), för att visa medkänsla och ge stöd – och att det är något fint och värdfullt, och å andra sidan så handlar mina känslokval ofta om att jag vill förstå… och om då vännen kanske faktiskt kan förstå den andra men inte säger det, så är det inte till så mycket hjälp för mig…

Nå. När vi till slut la på så kände jag mig i vilket fall inte gladare än innan… snarare tvärtom. Det var förstås inte vännens fel utan bara min egen hjärnas… så jag bestämde mig för att försöka hitta den där ron i mig själv som jag nämnde innan.

La mig en stund på en brygga och kände vågorna vicka den lite fram och tillbaka. Gick sedan vidare och satte mig på en liten stenpir. Såg vinden vika vassen och hörde vågorna skvalpa mot stenarna. Gick vidare, genom skogen, noterade att kantarellerna på det enda kantarellstället jag känner till, inte var stora nog för att plockas idag. Njöt av grönskan i träden och fåglarnas spridda sång.

Gick ut på ännu en brygga. Satte mig och såg vågorna passera. Sjöng en meditativ sång, tills omvärlden faktiskt liksom försvann… la mig ner på bryggan och slumrade bort ett tag. Ljuvligt… och när jag till slut tyckte att det var dags att röra lite på mig, kände jag mig faktiskt lugnare än på länge. Promenerade hem med ron kvar i kropp och sinne.

Exkollegan sa att h*n trodde att jag skulle tro på allt som J sa och gjorde i relation till mig, under de veckorna vi fick tillsammans. Att det nog var så att han drabbades av någon slags passionerad förälskelse (trots att jag inte uppfattade honom så medan vi var tillsammans; jag tyckte att han verkade lika lugn och i första hand vänskapsorienterad som jag), och att den inte ”tålde” verkligheten som kom ikapp honom i och med att jag sa ifrån om hur jag tyckte att han betedde sig mot mig… Jag vet inte om den tolkningen är rätt. Men jag får ju konstatera att det gick enormt snabbt, på hans sida av relationen… förälskelse, ville vara med mig så mycket som bara möjligt, drog igång skilsmässan bara dagar efter att vi kramats första gången… flydde från familjen och skilsmässosituationen, till mig. Och nu flyr han nog från mig också… det verkar trots allt vara hans sätt att hantera besvärligheter. Att fly. Säga upp bekantskaper ibland, bara lämna situationer och sammanhang, strunta i vad andra kan tänkas tycka och känna om både honom och hans sätt att hantera saker.

Men om jag nu ska försöka titta på mig själv i detta. Eftersom det är det enda som jag trots allt har någon möjlighet att alls påverka och förändra…

När J sa att han tänkte lämna mig helt och återvända till familjen för att reda ut skilsmässan och att han sedan fick se om det kändes aktuellt att fortsätta lära känna mig… så var det visserligen ett förhållningssätt från hans sida som helt stred emot allt han sagt och gjort innan dess. Att jag reagerade på det är nog inte konstigt; hade jag inte reagerat så hade han ju inte betytt något alls för mig. Det är mer hur jag reagerade som jag vill försöka granska…

Jag kunde förmodligen ha reagerat genom att fortsätta att lita på att hans känslor för mig under veckorna vi fick tillsammans, var ärliga och äkta. Jag kunde ha trott att han verkligen tyckte om mig. Att jag inte kunde, och fortfarande inte helt kan, förstå hur han kunde hamna på en känslomässig plats där det inte ens var intressant att hålla kontakten med mig framöver, innebär inte att det var nödvändigt att förutsätta att allt han sagt innan var falskt.

Jag reagerade med att känna mig lurad, förnedrad, utnyttjad och kastad på sophögen. Jag trodde inte längre på att han tyckte att jag var vare sig snygg, spännande, klok, trevlig eller intressant som människa… möjligen kunde jag fortsätta tro att han tyckte att jag var sexig, eftersom jag trodde att det enda han hade haft mig till var just sex. Samtidigt som minsta lilla tanke på vad som faktiskt hade hänt mellan oss motsade den tanken…

Först och främst blev jag tokstressad av att en människa som jag hade valt att lita någorlunda på i alla fall, kunde visa sig vara så totalt opålitlig och enbart basera sina handlingar på extremt föränderliga känslor. När det gäller människor som saknar konsekvens och rationellt tänkande i sitt agerande med omgivningen, så har jag ett behov av att hinna lära mig att det är en sådan människa jag har att göra med – så att jag kan hålla den ifrån mig känslomässigt, inte göra mig beroende av dens deltagande i något avseende överhuvudtaget. Jag hann inte fatta att J var en sådan… hans agerande mot mig hade varit lugnt, närmast saktmodigt, väldigt klokt och konsekvent. Kanske borde jag ha anat att han skulle kunna totalsvänga utifrån hur han hanterade beskedet till frun om skilsmässan… men att en människa beter sig ”lynnigt” i ett sammanhang, betyder inte att den nödvändigtvis gör det i alla sammanhang i sitt liv.

När det gällde ”bloggmannen” så hann jag lära mig att han var lynnig och manipulativ, använde aggressioner för att driva folk dit han ville ha dem. Chocken när han försvann handlade inte om att jag var oförberedd på att det skulle ta slut – där var det sättet som han gjorde det på, dvs genom att bara försvinna utan att berätta för mig att han gjort det, och sedan göra sig helt onåbar, som chockade mig.

Med J såg jag faktiskt inga tendenser till oberäkneligt beteende under tiden vi var tillsammans. Tvärtom så pratade han ganska mycket om att han tyckte att han varit för impulsstyrd när han var yngre, att han blivit mognare i sitt sätt att hantera situationer och människor och att han tyckte att det var dåligt att göra sådana tvärvändningar och ville lära sig av med det helt.

När jag pratade med M härom dagen sa han att han aldrig skulle ge sig in i ett förhållande med någon som inte hade minst ett år sedan sin senaste separation. Jag försökte förklara för honom att man inte kan säga att det finns någon fix ”tidsgräns” för hur lång tid det tar människor att faktiskt bearbeta klart en tidigare relation/separation; dessutom sa jag, och tycker, att man inte kan titta på en människas ”historia” och bara dra de värsta slutsatserna inför framtiden av allt man ser. Människor förändras faktiskt, både till det bättre och det sämre, och dessutom triggar olika människor olika sidor hos varandra.

Utifrån J:s agerande under hela vår historia tycker jag, och alla jag pratat med verkar tycka likadant faktiskt, att jag inte hade anledning att förutspå att han skulle kunna reagera med att stänga alla känslor och välja bort mig ur sitt liv för evigt. Man kan överdriva naiviteten och godtrogenheten, men man kan också överdriva misstänksamheten… någonstans är nog det bästa om man kan landa på en mer sansad mellannivå i sina antaganden om andra människors möjliga beteende i framtiden.

Men jag hade förmodligen lika gärna kunnat reagera, när J plötsligt valde bort mig totalt, med att ta känslomässigt avstånd från honom och tycka att han verkade instabil och opålitlig och att det var lika bra att jag blev av med honom, i alla fall just då. Jag kunde ha låtit bli att känna mig lurad och utnyttjad, jag kunde ha tänkt att ”han är ur balans och det har inget med mig att göra”, jag kunde ha låtit bli att tro att jag blev ful och fel och värdelös i hans ögon… och frågan är varför jag inte reagerade så.

”Självkänsla”, skulle säkert minst någon säga. Och kanske är det det som det handlar om. Men saken är den att jag känner mig inte ful och fel och värdelös – utan jag tror att han tycker det, just då… och det får mig att må dåligt. Om ES, Ma, min moster och vänner säger att jag är skitsnygg, så spelar det mig ingen roll – det är just J som jag vill ska tycka att jag är sådär attraktiv på alla plan som han sa att han tyckte… och saken är ju den att han inte har sagt ett enda ljud om att han inte skulle tycka det längre.

jag har ingen anledning att känna mig riktigt så värdelöshetsgjord i hans ögon, som jag reagerade inledningsvis. Den enda som det skadar är mig själv. Jag kunde lika gärna ha tänkt att med tanke på hur vacker, intelligent och allmänt attraktiv jag är, så är det synd om J som väljer att missa det… 🙂

Saken är den att J hann inte börja betyda så mycket för mig att styrkan i min reaktion står i proportion med hur mycket jag kände för honom. Jo, jag kände att han var den ”mest rätta” jag träffat på sedan exet, och det betyder förstås något… men jag var varken tokförälskad eller beroende av honom i något praktiskt avseende. Att det innebar en ganska stor mental omställning för mig när han vände på klacken är en sak – däremot var det inte alls nödvändigt för mig att känna mig så värdelöshetsgjord

Jag tror att det går att ändra inställning i mig kring detta. Men att jag reagerade så beror troligen både på att det är en naturlig reaktion att vilja upprätthålla balans i sin tillvaro, vare sig den är konstruktiv eller destruktiv, och att jag faktiskt såg upp till och respekterade J. Jag värdesatte och respekterade hans tankar, åsikter och känslor… och det slutar man inte med från en sekund till nästa, i alla fall inte om man är någorlunda sunt konstruerad i sitt känsloliv. Dessutom har det betydelse att jag blev helt fråntagen all möjlighet att välja hur jag ville ha det… känslan av maktlöshet får de flesta att tappa balansen, mer eller mindre.

Och jag kan träna mig på att göra mig mindre sårbar inför den sortens maktlöshet. Jag har blivit oerhört bra, de senaste åren, på att acceptera saker jag inte tror mig kunna förändra när det gäller jobbet i synnerhet och privatlivet i allmänhet. Jag släpper det allra mesta… många gånger släpper jag för mycket. Och jag tror att jag skulle behöva känna att det fanns något område i mitt liv där saker var någorlunda pålitliga och konsekventa… jag har faktiskt inga relationer alls med människor som jag litar på längre. Min önskan om en kärleksrelation, och min aversion mot ”passion” och förälskelse, handlar väldigt mycket om att jag behöver och vill ha någon enda människa som jag kan lita på… även om jag också vet att i grund och botten är vi alla ensamma, och ingen kan lita på någon. Men jag skulle vilja få chansen att lära mig att våga lita på att någon enda människa finns kvar, för mig… så en stor del av sorgen över att J gjorde som han gjorde, handlar om att ännu en människa visade sig vara opålitlig.

Och fortfarande borde jag kunna lära mig att inte känna att det är mitt fel. Att det inte måste vara fel på mig för att någon väljer bort mig.

Den där känslan av att vara svårälskbar för andra, har jag såklart med mig från barndomen. Jag fick höra den sortens ord ganska ofta som barn, och sedan tog ju min pappa sin allra största grävskopa för att ösa den sortens skit över mig innan jag bröt med honom… jag har lärt mig att ”alla kan ju inte älska alla här i världen”, och att just mig är det ganska svårt att älska. För det mesta finner människor det svårt att älska mig på grund av alla de aspekter av mig som i någon mer objektiv mening brukar kallas för ”bra egenskaper”… att jag är smart, klok, respekterar mig själv, är kompetent på en massa fler områden än många andra. Det är verkligen inte som jag skryter, utan det är faktiskt de skäl som jag har fått presenterade för mig av dem som valt bort mig… ”du är helt enkelt alldeles för bra!!”, har min dotters pappa sagt, med ilsken röst, men uppenbarligen ärligt menat…

Det är också skälet till att jag till slut har konstaterat att jag måste hitta en man som verkligen känner och gillar sig själv, men som samtidigt har en ödmjukhet inför andra. Om jag alls ska ha en man att leva med.

Att J verkar ha stängt av eller helt förlorat alla känslor som han hade för mig (och det hade han!) behöver inte säga något alls om vare sig mitt ”faktiska” värde eller hans syn på mig… och det kunde jag lika gärna ha trott på från början, av de ord och handlingar som han faktiskt sa och gjorde. ”Vi säger egentligen att vi älskar varann, men ingen av oss verkar förstå att det är det den andra säger”, sa han, en liten stund innan han åkte… jag kunde precis lika gärna ha valt att tro att det var de orden som ”talade sant”, som att han hade använt mig och sedan dissat mig. Bilden att han hade slängt mig på sophögen byggde jag egentligen så gott som bara i mitt eget huvud… kanske rentav helt och hållet.

Nu går han och föraktar sig själv. Tycker att han betett sig som en jäkla idiot i sitt sätt att hantera sin skilsmässa och familj. Och även om hans attityd är att han inte bryr sig… så har jag egentligen inga skäl att tro att det där uttalade självföraktet inte finns där.

Det här ska jag brottas vidare med. I min egen jäkla skalle… 🙂

Annonser