Ändå hennes tur

Ur Katerina Janouchs bok ”Systerskap”:

”[…] Carl, skitstöveln som gjort henne illa, han som tryckt sina äckliga händer mot hennes kropp, han som vägrat att lyssna på hennes protester, han som verkade tro att hon inte var något mer än ett billigt jävla drinkluder… Det fanns andra, likadana som han, som gick omkring därute, som fortsatte att skratta, dricka, festa och roa sig med tjejer på sina egna villkor.

De mådde inte dåligt minsann. De mådde bra, pös i sin självgodhet, ägde världen. Medan tjejer som hon själv, och Maja [som i berusat tillstånd utsatts för en gruppvåldtäkt, bloggarens anm.], låg hemma och tryckte, olustiga och osäkra. Varför skulle hon ta åt sig så mycket av det som hänt egentligen? Varför kände hon sig fortfarande smutsig, det var ju inte hennes fel att Carl var en idiot. Att så många killar var det. Men det var så verkligheten såg ut. Det var alltid tjejerna som kände sig skitiga och förbrukade.

Själva kvinnligheten var den felande faktorn. Att vara av kvinnligt kön. Det var ett problem i sig. Något smutsigt. Något som lockade till orena tankar. Hur cool hon än försökte verka på ytan, hur bekymmersfritt hon än skrev i bloggen, hur trendig hon än såg ut där hon hängde ute på barerna och klubbarna, så stod det ändå ristat i hennes panna att hon var en av de svagare, att hon tillhörde förlorarna. Och hon avskydde varje minut av det.

Kunde man alls förändra sakers tillstånd?”

– – –

Ja… ibland känns det ändå som om någon eller något har lagt en förbannelse över mig. En som säger att jag aldrig mer i det här livet ska få uppleva frisk, stadig och långvarig kärlek. Men jag har ju lärt mig av Napoleon Hill (föregående inlägg) att den kosmiska energin leder en dit där man fokuserar, så jag ska nog inte tänka så… 😉

Visst har jag lärt mig av livet att de saker som jag tar för givet att de kommer att gå bra och inte egentligen funderar på, de brukar också bra. Fast det är också lättare att göra det om man har det helt okej på de områdena medan man tar för givet att de bara kommer att bli bättre… det skulle nog vara svårare att tro på att jag skulle bli ekonomiskt oberoende om mitt liv såg ut på så sätt att jag hade en miljon i skulder medan inkomsten inte räckte för att handla mat åt mig och barnen. För det är ju så jag har det, på kärleksfronten… ingen ”bastrygghet” i någon man, och så smäll efter smäll, på det…

Napoleon Hill säger ju också att man bör ifrågasätta allt man hör och lita bara på sitt eget omdöme (och ibland inte ens på det, eftersom känslorna fördunklar vår tankeförmåga emellanåt). Så jag tar väl och ifrågasätter ”sanningen” att man till 100% skapar sin egen framtid med det man tänker i varje sekund. Även om jag köper konceptet på ett övergripande plan; man blir inte gladare av att tro på varenda orosunge som dyker upp i skallen. Man blir faktiskt gladare när man orkar tänka på allt trevligt som också händer en varje dag.

– – –

Jag hann inte komma längre, med J, än till att känna att ”det här känns bra”. Inte ”bra” som i en kortvarig och tillfällig förvirring, som med ES i våras, utan stadigt. Med god potential för att bara kännas bättre med tiden. Jag litade faktiskt på honom; jag trodde inte att han skulle kunna behandla mig illa, genom att han på sätt och vis ingår i min familj… att han är bästa vän med min bror sedan massor av år, och känner och umgås ibland med mina föräldrar. Sedan han övertygat mig om att han menade allvar med mig, att hans känslor inte bara var ”passion” utan också mänsklig respekt och stadig vänskap, så lämnade jag faktiskt farhågan bakom mig om att jag skulle kunna vara bara ett tillfälligt snedsteg för hans del… så jag var faktiskt inte beredd på att han skulle välja bort mig helt och hållet ur sitt liv.

Det kändes faktiskt, för första gången sedan exet, som om ”Nå’n däruppe måste ha sett mig, och tänkt att nu så är det väl ändå hennes tur…”

– – –

Mamma ringde igår. För att höra hur det var med mig, fast hon egentligen inte alls står ut med att lyssna på någon annans vare sig glädje eller bekymmer. Jag har inte pratat med henne sedan min sjuka bloggvän dök upp i mitt närområde, så jag berättade lite om den saken för mamma. Hon ojade och vojade sig; hon tål sjukdom ungefär lika bra som min bror gör, dvs inte alls. Och sedan frågade hon om jag hört något från J… och det har jag ju inte.

Jag sa till henne ungefär det jag sa till brorsan: att när man inte vet varför en människa beter sig så som J gjorde mot mig, när man inte vet om man har blivit överkörd av bara ännu en skitstövel som har använt en och sedan slängt en på soptippen, eller om människan beter sig som en skitstövel för att den mår så dåligt med sig själv att den inte förmår hantera vare sig sig själv eller andra… då blir det så väldigt svårt att komma vidare.

Någonstans behöver man ett grundläggande sjökort över området, så att man sedan kan lägga kompassen rätt och ta ut färdriktningen… och har man inget sjökort, så kommer man förr eller senare till punkten där man blir tvungen att bestämma sig för vad man tror. För annars kommer man aldrig vidare…

– – –

Ännu en mulen, fuktig och varm dag. Inte lika varm som igår, men ändå varm. Jag ska ta mig till stan och titta efter en bok som jag tror att jag vill ha, och ett instrument som jag vet att jag vill ha. Och så ska jag åka till min vän på sjukhuset och finnas med henne tills hon påbörjar resan mot hemtrakterna i eftermiddag… kanske kommer jag att prata med en annan bloggvän, och kanske kommer jag att träffa bästa favoritexkollegan. I alla fall ringa och höra om vi ska ses idag.

Livet går vidare. Det är bara det inre som inte alla gånger gör det…

Annonser