Och så blir det nånstans bara så konstigt…

Ser ännu en film (det är så härligt att äntligen faktiskt ha ro att titta på TV! :)) där otrohet är en komponent – det är otrohet av den tillfälliga, oplanerade sorten, en engångsgrej, den som kanske lättare kan förklaras med tillfällig sinnesförvirring… och så inser jag att… ja, det är faktiskt svårt att förstå vad det var som hände med J.

För det kunde ha varit en tillfällig otrohet för hans del. Ja, under förutsättning att jag inte hade tvärvägrat att vara med på en sådan alltså, vilket jag nu gjorde. Men om jag inte hade brytt mig… om jag hade sagt ja till att ha sex med honom den där morgonen på hotellet. Då hade hans tvärdumpande av mig varit mer… kanske inte begriplig, men i alla fall vanlig.

Men det som hände var att vi inte hade sex, att jag tog för givet att det var det enda han egentligen var intresserad av, men att det han i stället gjorde var att säga ett par dagar senare att han var förälskad i mig. Och sedan talade han om för sin fru, dotter och hela den närmaste familjen att han ville skiljas.

Och så höll han fast vid det beslutet, både inför mig och alla andra, i tre veckor… och han var här så mycket han kunde, han visade mer och mer ömhet mot mig och sa att han ville vara så nära mig som han kunde… han betedde sig verkligen som om det var just förälskad han var.

Han sa att han hade tänkt berätta för frun om hur han kunde prata med mig, när han försökte förklara för henne varför han inte tyckte att de hade en bra relation. Jag sa att det fick han inte göra, inte jämföra… och han skojade och sa att ”jaha, så jag ska inte säga att du är smartare och yngre och snyggare…” Om han lurade mig när han beskrev hur han tyckte att jag var attraktiv och kändes ”rätt” för honom, så får jag nog lov att acceptera att jag helt har förlorat förmågan att snappa upp när folk inte är helt ärliga.

Och så tvärvände han… insåg att han hanterat frun och dottern fel och illa – så långt är jag med, helt och fullt. Det jag inte förstår är att han verkligen gjorde totalslut med mig… inte ens ”jag hör av mig så småningom när jag fått någon slags rätsida på min tillvaro, så att vi får prata”. Inte ens en ansats till att så småningom göra ett hederligt avslut… all kärlek och all respekt för mig försvann på en sekund. Som det såg ut, i de besked han gav mig.

Om han har åkt hem till frun och sagt att han ångrade att han blev ihop med mig, att det var ett tillfälligt felsteg… så förstår jag inte hur han tror att han ska kunna få någon att tro på det. Mot bakgrund av hur han faktiskt betedde sig under de här tre veckorna… både mot mig och inför alla andra i våra familjer.

Ett one night stand kan man möjligen hävda är ett tillfälligt misstag som man ångrar att det hände. Till och med om man gör det mer än en gång med samma människa – men inte om man gör det på ett sådant sätt att man säger åt frun att man vill skiljas, och den sexuella relationen (om det är det som man vill kalla det för) på alla vis är omgärdat av ”förälskelse”… i ord och i handling, konsekvent och under flera veckors tid.

Han tog så stora steg… var så tydlig med vad han ville.

Om han sedan kom fram till att det bara handlade om en tillfällig sinnesförvirring… så är det egentligen inte ett ”vanligt mänskligt” beteende. Det är ett psykopatiskt beteende.

Så antingen är han verkligen förälskad i mig – eller så är han psykopat.

Förmodligen kommer jag så småningom att på ett eller annat vis att få reda på vilket han är… men det här är förbannat svårt att få rätsida på. Att förstå. Utan hans förklaringar… det blir enormt svårt att släppa det här och lämna det bakom sig, när man inte får ihop signalerna och inte har fått någon förklaring.

Det börjar dessutom kännas allt mer konstigt att spendera så mycket tid med en vän, som visserligen är sjuk, men utan att ens nämna att detta är något som jag har att hantera samtidigt… det blir allt svårare att hålla isär mina extremt olika verkligheter nu.

Ringde en bloggvän i kväll, vi skulle ha hörts tidigare men h*n har nog inte heller haft tid… nu skulle h*n just ha en spelning, men vi pratade en kortis om vår bloggvän och om livet i övrigt. H*n tyckte att vi skulle höras i morgon… och så sa h*n att h*n tycker att jag är en go’ människa. Avslutade med värme. Och jag känner, så här efteråt, att jag nog har trott att jag har ”pratat klart” om det här med J… men att jag nog snarare bara har börjat.

Funderade just på om jag kanske skulle leta rätt på någon bra prat-människa, terapeut eller coach eller annan slags kropp- och själavårdare, för att verkligen få sätta ord på känslorna kring detta. För jag insåg, där framför filmen i soffan, att jag fortfarande är… liksom frusen. Det har gjort enormt ont på flera sätt att J gjorde som han gjorde, men jag inser att det mesta av smärtan har jag (som vanligt, numera) kapslat in, stuvat undan… har sett till att aktivera mig med vardagen och annat för att komma vidare… och jag tror allt mindre att jag kan komma vidare utan att ha fått genomleva känslorna som detta gav upphov till.

Framför allt vet jag inte vilka varma känslor jag hade för J. Eller – har. Efter exet lärde jag mig att livet blir outhärdligt om man tillåter sig att känna kärlek för den som har sårat en så djupt… så de känslorna frös inne när jag läste sms:et som J skickade. Jag kan inte bedöma vad det var jag kände för honom, för det blev tvärnit i att ens närma mig de känslorna…

Nå. Nog för stunden. Dottern har packat upp sitt rum mer än hon hade innan, bor in sig i sitt rum igen. För just nu tänker hon tydligen bo kvar här, i alla fall under hösten. Vi har inte pratat om hennes planer på länge; jag har känt att jag inte riktigt orkar ställa in mig på planer som ändras var tionde minut, typ… jag väntar och ser ett tag. Men det är mysigt när hon pysslar… även om allt hennes pysslande endast inkluderar det som direkt rör henne. Det gemensamma hemmet är fortfarande, än så länge, tydligen bara mitt ansvar… det måste vi prata igenom. Men inte idag. För nu är det sovdags.

Annonser