Fast sedan

gjorde jag det ändå. Skickade ett sms till J. Med bara ”tänker på dig”, och ”kram”. Svarat har han inte, och hur det landade hos honom har jag inte en susning om. Men det kändes rätt när jag gjorde det.

Alltså… jag drack inte mer än fyra glas vitt vin igår, och under fem timmar… men när jag vaknade vid sjusnåret hade jag en baksmälla vars like jag inte kan minnas när jag upplevde senast, eller ens alls… Petade i mig en ipren och smuttade på så mycket vatten som kroppen klarade av att ta in. Efter någon timme lyckades jag faktiskt somna om igen, trots den massiva huvudvärken, och när jag vaknade igen ett par timmar senare var det som om jag aldrig hade mått dåligt alls. Skumt. Antagligen var det framförallt vätskebrist som i kombination med vinet orsakade detta hemska tillstånd, plus att jag ätit lite för lite under rätt lång tid…

Nåväl. Frukost och dusch blev det, och sedan någon timme på gräset i solen. Min kära bloggvän ringde medan jag låg där, och ville höra om jag skulle komma förbi… och jag sa ju igår att jag skulle komma idag, förutom att jag varit där varje dag sedan jag fick veta att hon fanns på sjukhuset här, men dels hade hon uppenbarligen tråkigt och dels så minns hon ju inte sådär tvärsäkert överhuvudtaget. Jag sa att jag skulle komma om ett par timmar, och ta med henne ut på promenad i det ljuvliga vädret.

Så efter en stund till på gräset gick jag in och åt lite lunch och bryggde en termos kaffe och for iväg till min vän. Vi gick ut, strosade runt lite och satt en stund här och där i de parkliknande områdena som finns inom rullstolsavstånd från sjukhuset. Solen var varm, vindarna ljumma, ljudet från trafiken hyfsat dämpat… och vi tog kaffe och bullar i skuggan under ett träd. Både jag och min vän slappnade av och njöt… 🙂 Ett par timmar var vi ute, tills jag tyckte att min vän nog inte tålde så mycket mer sol eftersom hon inte varit ute på hela sommaren, och det var dags för hennes middag.

Hon har fått byta rum och fått en rumsgranne, och detta oroade henne ganska mycket. ”Men hur ska jag kunna sova med någon annan som jag inte känner i rummet!? Jag kommer inte att kunna röra mig för då kommer jag att väcka grannen, vi kommer att störa varann…” Min vän har nog alltid oroat sig oerhört mycket inför saker som hon får för sig kommer att innebära problem, och det har aldrig gått att få henne att släppa den oron helt… en stund kan man avleda, men oron kommer tillbaka. Nu var hon trött och behövde ligga i sängen och vila en stund, och orken att stå emot oron var helt slut… så tårarna kom. Jag hjälpte henne att ringa sambon, som i stort sett sa samma saker som jag: att det inte finns något att välja på och att det nog skulle gå jättebra… och när hon la på blev hon ännu mer ledsen, för att ingen verkade förstå hennes oro… så jag kramade henne mjukt och sa att jag förstår att det inte känns så kul.

Till slut gick jag och pratade med sköterskorna om möjligheten för min vän att få den lugnande medicinen lite tidigare. Sköterskan sa att det kanske skulle bli möjligt att flytta henne till ett eget rum igen, och att de annars skulle försöka se till att hon fick lite kvällsfika innan medicinen så att hon inte somnade så tidigt att hon sedan skulle vakna i okristlig tid i morgon bitti… och så pratade vi lite om hennes positiva utveckling den senaste veckan, och om stället som hon kommer att få flytta till på måndag. De sa att de märkte tydligt på min vän att det gjorde stor skillnad att jag fanns där med henne… och det är ju det jag vill: kunna göra nytta för min väns sjukdomsutveckling. Snart kommer jag inte att kunna träffa henne alls, på länge och väl… och jag hoppas att hon kommer att få stimulans dit hon ska som leder till att hennes positiva utveckling fortsätter. Lite oroande känns det att inte kunna finnas där och hjälpa henne… men jag kan inte göra något åt det. Jag tänker att jag gör det jag kan när jag kan det… och hoppas att det ska göra någon positiv skillnad även i längden.

Min dotter ringde och sa att hon var på väg från jobbet och var vrålhungrig. Jag bad henne komma förbi hos min vän och vi sedan kunde göra sällskap till matinköp och hem. Det gjorde hon. Tror att det hjälpte en gnutta att hon kom också; min vän började prata om kameran som hon har och som hon vill att vi ska låna när hon har köpt en ny. Sedan passerade rumsgrannen och småpratade med oss, och visade sig vara en sansad och jättetrevlig människa. Det gjorde min vän en aning lättare i sinnet, också… i alla fall en stund.

Jag och dottern köpte färdigmat och for hem och åt. Hon gjorde sig i ordning och en kompis kom hit, och så stack de iväg till en fest. Jag såg Tina Ahlins program där Lill-Babs var ”centralpersonen”, och tänkte på hur himla mysig Tina är och att Lill-Babs nog ”lider” av samma slags naiva tilltro till människors godhet som både jag och min bloggvän har och som emellanåt leder till att vi blir avgrundsdjupt ledsna och besvikna när människor beter sig själviskt och elakt… Hon är fin, Lill-Babs. En fin människa.

I slutet av programmet sjöng de Allan Edwalls visa ”Kom”:

Kom ska vi tycka om varandra
kom så får du kärligt kyssa mig
så som du plägar med dom andra
när dom brukar hälsa på hos dig.

För det är rent på tok vad människan är snål
med att dela med sig utav sympati
i denna värld som jagar amorösa mål
medan kärlekslösa skaror drar förbi.

Kom ska vi tycka om varandra
kom så får jag kärligt kyssa dig
strunt i dig själv och tänk på andra
och detta gäller inte minst om mig.

För det är rent på tok för lite utav det
som vi människor har skäl att glädjas åt
och alltför mycket utav sorger och förtret
och för lite av ursäkta och förlåt.

Kom ska vi tycka om varandra
kom så får du kärligt kyssa mig
så som du plägar med dom andra
när dom brukar hälsa på hos dig.

Tänkvärda ord.

Sovdags.

Annonser